Enhetens sakrament

av ANDERS PILTZ
I den katolska kyrkan har den romerske biskopen, påven, uppgiften att vara personsymbol för kyrkans enhet och garant för att traditionen från apostlarna upprätthålls, i tro och liv. Det senaste ingripandet från påven i kyrkans liturgiska praxis, motu proprio Traditionis custodes (”Traditionens väktare”) ska förstås i det ljuset: en åtgärd när kyrkans sammanhållning är hotad.

Inget är så betydelsefullt, och så ömtåligt, som liturgi. Den gemensamma gudstjänstordningen är kyrkans andning, ett språk och en teckenvärld som uttrycker, fostrar och stärker tron. Katolska kyrkan har i den så kallade romerska riten ett gemensamt språk, uttalat med otaliga dialekter över hela jorden. Detta är en av katolska kyrkans största tillgångar: enhet i det väsentligaste, uttrycks genom kulturernas prisma.

Den latinska liturgin hade fått sin utformning i kejsar Karl den stores imperium omkring år 800. Karl ville för enhetens skull avskaffa lokala gudstjänstformer och anknyta till den övernationella romerska traditionen. Denna liturgiska kärna utvecklades i Västeuropa på olika kreativa sätt under medeltiden. Varje stift och orden hade en egen liturgi: kärnan var gemensam, detaljerna skiftande. När boktryckarkonsten slog igenom på 1400-talet kom lokala egenheter mer och mer att uppfattas som brister. Det som aldrig kan åstadkommas med handskrifter kunde nu genomföras med tryckta böcker: absolut konformitet, vilket inte minst var en stor psykologisk revolution.

Under fyrahundra år, från 1570 till 1970, firades den viktigaste katolska kulthandlingen, eukaristin, enligt den mässbok som kyrkomötet i Trento (Tridentinum, 1545–1563) hade beslutat om och som påven Pius V hade promulgerat. Detta nya Missale Romanum var tänkt som uttryck för katolsk sammanhållning mot bakgrund av reformationens kyrkosplittring. Boken var sammanställd av en kommission, som arbetade på påvens uppdrag ”för att prästerna skall förstå vilka böner, handlingar och ceremonier de i fortsättningen kan behålla”. Med undantag för traditioner som hade mer än tvåhundraårig hävd (samt icke-latinska riter) skulle denna mässordning följas av alla präster i hela den katolska världen. Missionärerna exporterade efterhand denna gudstjänstform på latin till alla kontinenter.

När världsepiskopatet samlades till överläggningar om kyrkans framtid vid Andra Vatikankonciliet 1962–1965 var dess första beslut konstitutionen om den heliga liturgin (efter begynnelseorden Sacrosanctum concilium), som antogs den 22 november 1963 med röstsiffrorna 2 158 ja och 19 nej.

Konciliet uppdrog åt Heliga stolen att omarbeta ordningarna för mässa, tidegärd, sakramenten och övriga ceremonier. Beslutet var pastoralt grundat: det var tänkt som en återerövring av det väsentliga, alla döptas aktiva deltagande i gudstjänsthandlingarna, i levande dialog mellan celebrant och folk, så som gudstjänst hade gått till i fornkyrkan. Dessutom hade forskningen under de fyrahundra åren upptäckt en väldig böneskatt som låg outnyttjad i arkivens mörker.

Den latinska traditionen var långt rikare än det som dittills rymdes mellan Missale Romanums pärmar. En stor mängd böner kom nu till förnyad användning. Utöver de nio prefationerna i Missale Romanum 1570 sammanställdes nu ytterligare 72. Sålunda blev den nya mässordningen från 1970 ojämförligt rikare än den tridentinska, vilket är lätt att bevisa på en rad punkter. För att ta ännu en detalj: de bortåt 1 600 orationerna i det nuvarande missalet är hämtade, förutom ur Missale Romanum 1570, ur senantika och tidigmedeltida sakramentarier sammanställda av Alcuin (d. 804), ur ordines Romani från högmedeltiden, traditionen från stiften Angouleme, Bobbio, Fulda, Gellone (Frankrike), ur det gamla gallikanska sakramentariet, ur Missale Gothicum, Liber Mozarabicus, Missale Ambrosianum, Prag-sakramentariet, det frankiska sakramentariet enligt den alemanniska tradition, Supplementum Anianiense, sacramentarium Veronense, Missale Parisiense 1738, Pius XII:s restaurerade ordning för stilla veckan, men även nya böner från vår egen tid.

Att genomföra reformen var lättare sagt än gjort. Såväl präster som lekfolk var oförberedda, och historisk okunnighet i förening med sextiotalets allmänna ifrågasättande av traditioner ledde till många missbruk och avarter. Saken framkallade (som alltid efter ett koncilium) motreaktioner och utbrytningar. Den traditionalistiska rörelse som anfördes av ärkebiskopen Marcel Lefebvre (d. 1991) exkommunicerades 1988 men behöll likväl en ansenlig attraktionskraft, inte minst bland de unga, därför att man slog vakt om och renodlade den tridentinska mässordningen, som upplevdes som långt mer andaktsskapande och vördnadsfylld än den reformerade liturgin, som gavs öknamnet novus ordo.

Men problemet var rörelsens insubordination mot Rom och anspråk på att gentemot påven och världskyrkans högsta beslutande organ representera en sannare form av kristendom. Eftersom rörelsens framgångar fortsatte att vara en splittrande faktor i kyrkolivet medgav Johannes Paulus II och i än högre grad Benedictus XVI (genom motu proprio Summorum pontificum 2007) de grupper som var fästade vid den äldre gudstjänstformen möjlighet att använda sig av Missale Romanum i den (lätt reformerade) version om utgivits (i väntan på den allmänna liturgireformen) av Johannes XXIII 1962. Tanken var att dessa grupper genom ett mjukt bemötande skulle integreras i det allmänna kyrkolivet.

Tyvärr blev resultatet det omvända: kontraster har renodlats och skärpts, och många anhängare av den ”tridentinska” spiritualiteten ger uttryck för misstänksamhet mot eller underkännande av Andra Vatikankonciliet och inte minst den nuvarande påven Franciskus. Åtgärderna för att tillmötesgå traditionalisternas liturgiska preferenser har förstärkt polariseringen i kyrkan och inte desarmerat den. Trafiken i sociala medier under de senaste dagarna förstärker intrycket att många inom dessa grupper alltså vill vara plus catholiques que le pape, katoliker som i kraft av sin förmenta högre renlärighet avvisar det faktiska läroämbetet. De har därmed hamnat i en återvändsgränd, logiskt och teologiskt.

Den förordning, Traditionis custodes, som utfärdades av påven Franciskus den 16 juli i år – på grundval av en enkät bland världens samtliga stiftsbiskopar – innebär att Summorum pontificum återkallas och att de gudstjänstböcker som utgivits av Paulus VI och Johannes Paulus II förklaras vara de enda förpliktande uttrycken för kyrkans liturgiska liv (lex orandi).

I enhetens intresse ska stiftsbiskoparna nu medverka till att det som varit ett medgivande inte fortsätter att bli ett ordinarie inslag i kyrkolivet eller uppfattas som en exklusiv rättighet. Alltså förbjuds fortsatt firande av den tridentinska liturgin i församlingskyrkorna. De grupper som i fortsättningen vill praktisera denna gudstjänstform hänvisas till speciella platser och tider, som de lokala biskoparna ska anvisa.

Visst kan man beklaga att påven ingriper med så hårda nypor, men ännu mer anledningen därtill: den redan existerande splittringen i en kyrka som man kunde tro stå över sådana schismatiska frestelser.

Den framkomliga vägen på gudstjänstlivets område kan inte rimligen vara att se sig tillbaka i tron att tradition är något statiskt som det gäller att konservera i en gång för alla givna former. Traditionen i kyrkan är alltid något levande och dynamiskt, som kan fortleva enbart genom att förnyas. Kyrkans önskan är att den gällande gudstjänstordningen, högtidligt beslutad av läroämbetet för mer än femtio år sedan, får en så värdig och vacker utformning som möjligt, i full respekt för gällande regler. Liturgin är alltid kyrkans handling och hela Guds folks egendom, inte ett experimentalfält för individer, utan ett apostoliskt arv som måste skyddas mot godtycke, instrumentalisering och ideologisering.

Detta kan bara ske i solidaritet med och lydnad för det faktiska läroämbetet. Annars riskerar vi att för evigt fastna i en steril diskussion om rituella ting, i stället för att närma oss kärnan, Jesus Kristus, via den gudomliga liturgin – och att visa vår tids sökare vägen till de autentiska källorna.

Anders Piltz 2021-07-19

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.