Hedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi
Dialogen med andra religioner bör kompletteras med dialogen med dem som ser religionen som något främmande. Jag anser att kyrkan borde öppna något slag av en ’hedningarnas förgård’.” Denna inbjudan av Benedictus XVI ledde till skapandet av en ny enhet inom Vatikanens kulturråd under ledning av kardinal Gianfranco Ravasi, känd bibelforskare och författare till en rad böcker med stor spridning i Italien. Begreppet ”hedningarnas förgård” är hämtat från det judiska templet där det fanns en förgård dit inte bara judarna hade tillträde utan alla oavsett religiös inriktning, språk eller kultur. En plats för möten och mångfald.
Efter ett upptaktsmöte vid universitetet i Bologna i februari ägde det första stora mötet i dialogen mellan icke-troende och troende rum i Paris i mars 2011 under medverkan av bland andra den fransk-bulgariska författaren, filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva. Hon bejakade dialogen men ifrågasatte ”hedningarnas förgård” som metafor och talade i stället om en dialog mellan troende och en sekulariserad humanism. Ravasi konstaterade efter Parismötet att det kulturella andliga klimatet har förändrats i Frankrike; i dag finns en öppenhet från icke-troende, inte bara till dialog med troende utan till en gemensam fördjupad reflektion över centrala livsfrågor. Situationen är annorlunda i Italien tillade han.
Kommande möten är planerade att äga rum bland annat i Québec, i Chicago och i Stockholm. Teman för mötena kommer att skifta. I Québec och Chicago kommer betoningen att ligga på den teknologiska utvecklingen och på naturvetenskap.
Här följer en intervju med kardinal Ravasi om syftet med dialogen. Intervjuare är Alberto Bobbio, chefredaktör för den italienska katolska veckotidningen Famiglia Cristiana där intervjun var införd 7 februari 2011.
Vad är denna förgård?
Den är platsen för ett möte, men också en metafor. Troende och icke troende bebor samma jord och finns i samma universitetsaulor. Men det finns en risk att båda isolerar sig inom en sakral eller sekulär inhägnad samt, i bästa fall, inte bryr sig om varandra, eller också strider vilket är det vanliga. Därför behöver vi finna en gemensam plats, bryta ner de murar som skiljer oss åt kulturellt och känslomässigt. Vi vill försöka med detta.
Vill ni omvända ateisterna?
Absolut inte. Det finns ingen förväntan på omvändelse, inte heller på att någon ska ändra sina vägval. Vi vill bara föreslå en dialog som undviker tomrummet, stereotyperna, banaliteten. Rösterna i dialogen kan komma från helt motsatta håll, men man bör försöka skapa en kulturdebatt med större harmoni och med högre kvalitet.
Ni har tidigare erfarenhet av detta från Milano. Var det ni som kom med förslaget till påven?
Nej. Påven kommer från den tyska kulturen där teologin betraktas som vetenskap i alla avseenden. I Tyskland har denna förgård alltid varit öppen. Han har dock sett att språket mellan icke troende och katoliker är begränsat till egna referenser, särskilt i Europa.
Era personliga erfarenheter av dialogen?
I Milano har vi erfarenhet av de icke troendes förgård. Hälften av mina vänner är icke troende. Jag fortsätter samtalen med dem också här i Rom i Kulturrådet, till exempel med Giulio Giorello1 och Umberto Eco.
Varför har kyrkan svårigheter med dialogen, även efter konciliet?
Vi måste erkänna att även kyrkan har bidragit till att upprätta murar, eller åtminstone staket, för åtskiljande. Jag tror att man gjort det i avsikt att skydda och försvara sig själv.
Men även icke troende har satt upp sina staket.
Ja. Teologin har aldrig betraktats som ett starkt tänkande, som filosofi eller naturvetenskap. Den katolska kulturen har setts som vag och osammanhängande vad avser metodik och tankemönster i jämförelse med den sekulära kulturen.
Är verkligen alla icke troende intellektuella uttalat antiklerikala?
Nej, det är en missuppfattning som kommer från det jag kallar en nationellt präglat folklig ateism. Den finns i rörelser och hos personer som framträder med intellektuella anspråk i olika tv-debatter. Där haglar örfilarna vilket gläder fundamentalisterna på ömse sidor.
Kan naturvetenskap och teologi mötas?
Jag brukar säga att naturvetenskap och teologi inte är i grundläggande konflikt med varandra, men de är inte jämförbara, de går fram på olika spår, möjligen parallella, ty de använder olika metoder. Somliga anser att spåren aldrig kommer att mötas, andra menar att det är meningslöst att gå vidare. Jag anser att ett utbyte är möjligt mellan dem.
Även om kyrkan hävdar värden som inte är förhandlingsbara och anklagas för att påbjuda slutna etiska visioner?
Tron måste alltid kunna förklara sig, den måste befria sig från varje form av förstelning, den måste ha en klar kunskap om debattens vetenskapliga nivå, särskilt när det gäller känsliga frågor inom bioetiken. Man får aldrig låtsas ha kunskap och sedan föreskriva ett eget etiskt system. På samma sätt bör vetenskapen agera genom att acceptera den transcendenta horisonten.
Och den som inte tror?
Hon måste respekteras. Men en sann ateist är aldrig nedlåtande, sarkastisk eller skymfar det heliga. En sant troende tar inte sin tillflykt till en okritisk fromhet.
Finns inte en risk att man på denna förgård avstår från sin identitet för att leva i fred?
Invändningen är vanlig och allvarlig. För att få till stånd en sann dialog måste man utesluta extrema och integristiska hållningar. Likaså måste man undvika ideologisk synkretism som leder till ett minimum som gemensam ståndpunkt. Ingen är betjänt av det. Man kan upptäcka samklang också mellan bidrag som står långt från varandra och som förblir där. Det viktiga är att stimulera ett sökande kring frågor om Gud, som också till sist kan förbli okänd och främmande, men där ingen har rätt att ifrågasätta vikten av att ställa frågorna.
Alberto Bobbio
Inled. och översättning: Örjan Ekman
Publicerad i Signum nr 6/2011.