av gästkrönikör: BÉNÉDICTE CEDERGREN
När vi tänker på omvändelser tänker de flesta av oss antagligen på de icke-troendes plötsliga, dramatiska och omedelbart omvandlande omvändelser till den sanna tron, likt den helige Paulus omvändelse. Även om många omvändelser på sätt och vis liknar den romerske apostelns radikala och genomgripande omvändelse, så kommer omvändelser i många olika former och skepnader. Traditionellt har begreppet använts, bland annat av Bernhard av Clairvaux, för att beskriva den andliga resan gjord av dem som valt att lämna världen bakom sig för att träda in i kloster. Många gånger glöms dock den kanske viktigaste formen av omvändelse bort: den ständiga omvändelsen från ett liv i synd till ett liv i helighet.
Till skillnad från de plötsliga, dramatiska och överväldigande upplevelser av ljus och klarhet likt den som Paulus fick den stora nåden att uppleva, är denna omvändelse inte någon enstaka händelse: det är en livslång resa som kräver ständig kraftansträngning och gedigen uthållighet. Det är en omvändelse som kräver att vi dagligen vänder oss bort från synderna vi begått och lasterna som vi låtit slå rot i våra liv, för att i stället välja att vandra på Kristi väg, i strävan efter dygd och helighet. Det är först och främst en ”hjärtats omvändelse”, vilket profeten Joel påminde oss om i askonsdagens första läsning: ”Nu må ni vända om till mig av allt ert hjärta, säger Herren, med fasta och gråt och klagan” (Joel 2:12).
Fastan ger oss en alldeles särskild möjlighet att fokusera på denna nödvändiga hjärtats omvändelse som vi alla är kallade till, och askonsdagens liturgi påminner oss på ett särskilt sätt om detta kall. Askkorsen som tecknats på våra pannor symboliserar inte bara den fysiska döden, som vi oundvikligen kommer att möta vid slutet av våra jordiska liv, utan även den andliga döden till högmod, fåfänga och självkärlek som vi alla är kallade till att lida var dag. Vi måste dö för oss själva, redan här på jorden, så att Kristus kan leva i oss; så att vi en dag må kunna säga likt Paulus: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20).
Hjärtats omvändelse, som är menad att fortsätta även efter fastan, bör inte förväntas ske utan svårigheter. Men till den som avskräcks av det kristna kallets allvar påminner den heliga Katarina av Siena oss alla om att lidandet för Kristus i strävan efter ett dygdigt liv kan liknas vid smakandet av en apelsin: den må verka bitter när vi först smakar på den, men sedan blir den verkligen ljuv. ”Så är det med den själ som älskar dygden”, skriver helgonet. ”Början är bitter […] men nådens kraft kommer att dra ut bitterheten […] och [själen] fylls med uthållighetens styrka medan den bevaras i tålamodets honung blandad med ödmjukhet.”
Vi är alla kallade till hjärtats omvändelse. Vägen dit må vara lång och mödosam, men med hjälp av Kristi nåd kan vi vara säkra på att botgöringens, uppoffringens och lidandets bitterhet kommer att förvandlas till och belönas med en himmelsk ljuvlighet.
Bénédicte Cedergren är journalist för the Eternal Word Television Networks (EWTN) Vatikanbyrå.
Ur Signum nr 2/2024, s. 3.