av KJELL BLÜCKERT
Antisemitismen fortsätter att ligga latent. Vi vet att den finns, men ibland blossar den upp så att vi alla kan se den. De utsatta och de lyhörda erfar den hela tiden. Jag frågade häromveckan en judisk bekant hur det stod till och hon svarade ”det är tungt nu, mycket tungt, inte minst för mina barn”. Hamasmassakrerna den 7 oktober och det efterföljande kriget kastar en slagskugga över judarna i hela världen.
Ricki Neuman konstaterar i en krönika i Svenska Dagbladet (26/1) att utvecklingen i stort gått åt rätt håll de senaste 250 åren av judiskt liv i Sverige, även om det finns saker att begrunda, och påpekar optimistiskt att förra året nåddes ”en sorts höjdpunkt; i Stockholm invigdes ett statligt museum om Förintelsen och i Göteborg var judisk kultur det stora temat på bokmässan”. Men nu skanderas antisemitiska slagord i kvarteren där han bor och han ställer frågan ”Ska man bo kvar i ett land om man inte längre vågar visa att man är jude?” med tillägget ”Vi som har haft det så bra i Sverige”. Många kommunikationskanaler flödar över av antisemitism.
Det blev övertydligt när delar av en palestinsk diaspora i Malmö ”firade” Hamasmassakern med fyrverkerier och en bilkortege med hundratals bilar och så skedde på flera ställen i Sverige. Många judar upplevde att det blev ett firande som legitimerades med en talande tystnad, inte minst från kultureliten, även om statsministern karakteriserade det hela som ”groteskt”. Och så småningom kom krav från tusen musikkulturarbetare på bojkott av Israel i Melodifestivalen.
Och när en palestinsk-svensk riksdagsledamot från Malmö i en intervju av Niklas Orrenius i Dagens Nyheter (25/1) ska försöka förklara varför han deltagit i en av alla andra riksdagsledamöter bojkottad konferens där Hamas medverkade, låter han sig undslippa ”man får inte döda civila, även om de är judar”. Att han tar tillbaka sitt uttalande hjälper inte. Det först sagda avslöjar det latenta.
Det blir mitt i dessa antisemitiska drev en Försynens skickelse att den 2022 tillsatta utredningen om en nationell strategi för judiskt liv med landshövdingen, förra statsrådet, Maria Arnholm som utredare nu presenterar sitt betänkande Ett starkt judiskt liv för framtida generationer. Nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige 2025–2034 (SOU 2024:3). Situationens allvar visade sig då det för första gången i historien blev så att överlämnandet och presskonferensen inte i vanlig ordning ägde rum på Regeringskansliet utan på hemlig ort. Staten som har våldsmonopol vidtog en extrem försiktighetsåtgärd.
År 2000 erkändes judar som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Alla andra minoriteter har sina strategier; nu ska judarna få sin. På sedvanligt sätt går utredningen grundligt till väga med historisk bakgrund, teckning av nuläget, problem och möjligheter samt en uppräkning av vad som redan görs. Den föreslår ett tioårigt åtagande från staten med början år 2025, då 250-årsjubileet av etablerat judiskt liv i Sverige ska firas. En självständig nationell samordnare ska tillsättas, ett antal myndigheter som är centrala för strategins genomförande ska utses, liksom fem pilotkommuner som ska bedriva utvecklingsarbete för att stärka judiskt liv.
De många goda förslagen grupperas i fem områden: trygghet och säkerhet (med bland annat uppdrag till Brå att göra en fördjupad studie av hatbrott riktade mot judar); förstärkning av judiskt vardagsliv (där förslaget att se över skollagens definition av konfessionella inslag för att ta större hänsyn till kulturella och traditionella inslag sticker ut); kunskap, utbildning och forskning; judisk kultur och jiddisch.
Trots alla konstruktiva och väl övervägda förslag för att stärka judiskt liv i Sverige är det ändå slagskuggan antisemitism som blir den mest brännande frågan. Tog man bort denna skugga skulle de flesta förslagen kunna betecknas som närmast harmlösa. Mer folkbildning, forskning, språkkunskaper, flexibilitet i yrkeslivet för att fira högtider, bidrag till kulturen, diversifiering av äldreomsorgen. Vem däremot?
Den nuvarande antisemitismen i Sverige finns enligt Brå:s rapport Antisemitiska hatbrott (2019) främst i radikalnationalistiska miljöer och bland muslimska och kristna invandrare från Mellanöstern, som mest tydlig i jihadistiska miljöer. Men vardagsantisemitismen uppträder i alla miljöer enligt Brå:s digra intervjumaterial – med alltifrån judeskämt till ryggmärgsreflexen ”allt är judarnas fel”. Rapporten beskriver noggrant gärningsmännen (för det är mest män) och noterar det förmodligen stora mörkertalet i alla de brott som inte anmäls och den oro och osäkerhet som den oprovocerade antisemitismen skapar. Parametrar som kön, ålder, bostadsort, relation till offret finns med när förövarna beskrivs, men inte etnicitet.
Arnholms utredning talar inte explicit om problemet med var antisemitismen finns och hur stor den är. Det ligger måhända inte i uppdraget men blir ändå en svaghet i och med att den frågan till syvende och sist blir den avgörande. Den berörs i förslagen i fokusområdet trygghet och säkerhet. Men roten till det onda, hur rycker vi upp den? Utbildningsförslagen om ”demokratistärkande insatser för att motverka antisemitism” är goda och nödvändiga. Oreflekterad vardagsantisemitism behöver motas i grind, men är det månne så att det behövs specialriktade insatser?
Paulina Neuding hävdar i Svenska Dagbladet (20/1) ”att judiskt liv blivit omöjligt i områden som är särskilt präglade av den svenska invandrings- och integrationspolitiken”. Hon menar att ju ”närmare bostadsområden med särskilt hög andel invandrare – vilket i Sverige i hög grad betyder många människor med rötterna i Mellanöstern och Nordafrika – desto farligare har det blivit för den judiska minoriteten”. Detta påstående kan man finna spår av i intervjumaterialet i Brå:s rapport, men frågan om etnicitet finns inte belyst på djupet, vare sig i rapporten eller i utredningen. Är det dags att ta tjuren vid hornen och ta reda på hur det verkligen ser ut? Kanske ser bilden annorlunda ut än vi tror? Eller är det så att särskilt arabisktalande länders antisemitiska propaganda behöver motarbetas med än mer kraftfulla insatser från det svenska skolväsendet? En nyanserad rapport finns i Mirjam Katzins Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap. En rapport om antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös förskolor, skolor, gymnasier och vuxenutbildning. En bra början.
Utredningens framlagda förslag är goda och förhoppningarna står nu till att regeringen ska lägga en proposition till riksdagen. Ofta har utredningar långtgående förslag som ekonomin sätter stopp för. Kostnaderna för att genomföra förslagen i den här utredningen är emellertid blygsamma. Regeringen borde inse allvaret i läget och gå längre än förslagen. Civilsamhället – inte minst alla religiösa samfund – och vi alla enskilda medborgare borde engagera sig mer i konkret solidariskt arbete för att kraftfullt motarbeta antisemitismen. Det behövs en nationell samling.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2024, s. 1–2.