”Hoppet sviker oss inte” – jubelåret 2025

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN

”Hoppet sviker oss inte” (Spes non confundit) är titeln på påven Franciskus bulla om det förestående jubelåret (sv. övers. Anders  Piltz, Veritas Förlag). Tiden går och nu är det alltså dags för ett så kallat ordinarie jubelår. Det senaste var ”det stora jubileet år 2000”, som firades till minne av Frälsarens födelse. Vår tideräkning bygger visserligen på en felberäkning när den utgår från år efter Kristi födelse (som troligen föddes senast 4 f. Kr). Men det spelar mindre roll, huvudsaken är att vi lever i den kristna eran, även om sekulariseringen fortskrider i västerlandet.

Efter det stora jubelåret år 2000 utlyste påven Franciskus ett extra ”barmhärtighetens jubelår” 2016. Dessutom kommer 2033 att firas som ett extra jubelår till minne av historiens mest avgörande händelse, Kristi korsdöd och uppståndelse.

Varför uppmanar oss kyrkan till att fira så många jubelår? Som vår biskop Anders skriver i förordet till Hoppet sviker oss inte: ”Ett heligt år är menat att ruska om oss i vår vardagliga lunk och få oss att ta vår kallelse på större allvar. Vi uppmanas att omvända oss och börja på nytt i vårt kristna liv.” I detta avseende kan man säga att kyrkan är uppfinningsrik. Kyrkohistorien visar hur nya traditioner tillkommit efterhand, som nya (hjälp)medel och (upp)maningar till helgelse och förnyelse. Det första jubelåret firades år 1300 och utlystes av påven Bonifatius VIII. Det anknöt till de traditionella vallfarterna – till Rom till apostlarnas gravar – men också till den våg av folklig fromhet som under 1200-talet kom att förknippa allmän avlat (plenaravlat) med vallfärderna. Nästa jubelår firades 1350, varigenom man anknöt till jubelårstraditionen i det gamla Israel (3 Mos 25:10). Men jubelårets uppkomst är dock primärt i pilgrimstraditionen och dess uppmaning till bot och avlat. 50-årsintervallet övergavs snart till förmån för 33 år, vilket dock justerades till 25 år vid 1400-talets slut, och därvid har det förblivit.

Vallfärd och förnyelse

Jubelår firas primärt i Rom, men sker också i modifierad form ute i stiften. En tradition som uppkom under senmedeltiden var att träda in genom den heliga porten. En sådan finns i alla de fyra påvliga basilikorna och är bara öppen under jubelåret. Pilgrimen skall helst gå igenom alla fyra portarna, men först efter att ha gått till bikt. Därmed kan man komma i åtnjutande av den avlat som är förknippad med jubelåret. I bullan skriver Franciskus att han på traditionellt vis skall öppna de heliga portarna i följande ordning: Porta Santa i Peterskyrkan öppnas av påven före julnattens mässa den 24 december. Följande söndag den 29 december, ”ämnar jag öppna Porta Santa i min katedral San Giovanni in Laterano”. Den 1 januari 2025 öppnas porten i Maria Maggiore och den 5 januari den i Sankt Paulus utanför murarna. De tre sistnämna portarna stängs den 28 december 2025, men Porta Santa i Peterskyrkan är öppen till den 6 januari 2026.

Inom denna tidsrymd uppmanas vi alltså att vallfärda till Rom, och efter bikt gå igenom de heliga portarna för att komma i åtnjutande av jubelårets särskilda avlat. Kan man inte resa till Rom finns dock möjligheten till denna avlat i hemstiftet. Biskoparna skall i sin domkyrka inleda jubelåret den 29 december genom att fira mässan, och erbjuda jubileumsavlaten enligt särskilda bestämmelser, som regleras i en bilaga till bullan.

Jubelåret grundar sig på pilgrimstraditionen och avlaten. Men det syftar till en genomgripande personlig förnyelse av tron och livet i Kristus. Därför har påven valt ett ställe ur Paulus brev till romarna som titel och motto för bullan och jubelåret: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet […]. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:1–2,5). Romarbrevet är kanske Paulus viktigaste brev. Påven framhåller att hoppet grundar sig på Guds kärlek i Jesus Kristus och betonar uthålligheten och tålamodet i hoppets vandring mot det himmels­ka målet. 2025 är ett hoppets jubelår.

Tecken på hopp

För att hålla hoppet levande krävs det laddade ögonblick, skriver påven, ”som ger näring och tåga åt hoppet, den oersättliga ledsagaren som tillåter oss se målet: mötet med Herren Jesus” (s. 12). Pilgrimsvandringen, boten och avlaten blir sådana ögonblick, som hjälper oss till förnyelse av det kristna livet.

Spes non confundit begränsar sig dock inte till att utlägga jubelårets konkreta uttryck. Påven uppmanar oss också i Andra Vatikankonciliets anda att tyda tidens tecken, det vill säga att vara uppmärksamma på de frågor och problem som är särskilt tydliga i dag. Jubelårets förnyelse skall inte bara gälla mig själv och mitt andliga liv. Omsorgen om medmänniskorna och hängivenheten till kyrkan kräver uppmärksamhet. I detta sammanhang pekar Franciskus på flera viktiga tidens tecken. ”Det är därför nödvändigt att fästa uppmärksamheten vid allt det goda som finns i världen, detta för att inte falla i frestelsen att låta oss överväldigas av ondskan och våldet. Men tidens tecken, som innesluter människohjärtats längtan, är också i behov av Guds frälsande närvaro, de måste bli förvandlade till hoppfulla tecken.” Påven räknar så upp och utlägger texten om de tidens tecken som han urskilt, och som vi uppmanas att förvandla till hoppets tecken. Det är längtan efter fred i världen. Vidare pekar Franciskus på att om människor förlorar hoppet och glädjen över livet som något som går utöver materiell tillfredsställelse, så leder detta till förlusten av viljan att ge livet vidare. Påven pekar ofta på en oroande nedgång i befolkningstalet, som antyder brist på hopp. I anslutning till det gammaltestamentliga jubelåret talar påven vidare om ett nådens år från Herren (Jes 61:1–2, Luk 4:18–19) som skall leda till omsorg om fångar, avskaffande av dödsstraffet och respekt för mänskliga rättigheter. Sedan fokuserar Franciskus omsorgen om de sjuka, migranterna och de fattiga. Han lyfter fram ungdomarna som tecken på hoppet men betonar också den äldre generationens betydelse för vidareförandet av tron och livsvisdomen till de yngre. Slutligen anknyter påven till Israels jubelårstradition och förespråkar efterskänkande av skulder som betungar de fattiga länderna och försvårar deras utveckling.

Ett särskilt inslag i jubelåret 2025 är 1700-årsminnet av det första ekumeniska konciliet i Nicaea. ”Ekumenisk” betyder i detta sammanhang ”något som omfattar hela den bebodda världen”. Konciliet i Nicaea är alltså det första allmänna kyrkomöte som representerade och erkändes av alla kristna. Dessutom är det inledningen på den ”konstantinska epoken”, då kejsaren/staten gynnade och favoriserade kyrkan, en tid som vi nu succesivt lämnat. Nicaea-konciliet är viktigt av två anledningar. ”Den nicens­ka trosbekännelsen”, den trosbekännelse som vanligtvis används i högmässan har sitt ursprung i Nicaea 325. Från detta kyrkomöte kommer formuleringen att Sonen är ”av samma väsen som Fadern” (consubstantialis Patri). Men mötet bestämde också tidpunkten för påskfirandet, något som fortfarande gäller i den sekulära tideräkningen, oavsett om ett land har statskyrka eller inte. Men övergången till den gregorianska kalendern i västerlandet har gjort att påsken ändå firas på olika datum i väst och i öst, där man fortfarande följer den julianska kalendern. Som påven framhåller är det dock ett lyckligt sammanträffande att just under jubelåret 2025 infaller påsken enligt de båda kalendrarna på samma datum. Konciliet i Nicaea ”är en milstolpe i kyrkans historia”, skriver påven. Det är en gemensam grund för alla kristna, och samtidigt en inbjudan till alla kyrkor och kyrkliga gemenskaper att fortsätta på vägen mot kristen enhet.

Hoppets jubelår bygger till sist och framför allt på evighetstron. I hoppet är vi frälsta. Andra Vatikankonciliet säger att om hoppet om evigt liv saknas ”då skadas den mänskliga värdigheten på ett allvarligt sätt”. Franciskus understryker att ”Jesus, död och uppstånden, är hjärtat i vår tro”. Han påminner om dopet, om martyrernas vittnesbörd, om längtan efter saligheten och talar slutligen om den yttersta domen, som också skall ses i hoppets perspektiv. Domen är ett uttryck för Guds kärlek och barmhärtighet, som renar oss från allt ont.

Avlat

Som rening kan man också se avlaten. Vanligtvis åläggs vi en botgöring i bikten. Visserligen ger avlösningen full förlåtelse och upprättelse från synden. Men trots detta, skriver påven, ”vet vi av personlig erfarenhet att synden ’sätter ett märke’, har konsekvenser […]. I vår bräckliga mänsklighet, som erfar dragningskraften från det onda, förblir alltså ’syndens återstoder’. De utplånas genom avlaten, också den genom Kristi nåd […]”. Jubelårsavlaten är alltså ett erbjudande om nåd, om hjälp att i botgöringen bearbeta och gottgöra ”syndens rester” och konsekvenser som finns kvar hos oss och i förhållandet till våra medmänniskor även sedan vi mottagit avlösningen. Avlaten (indulgentia) ersätter den vanliga botgöringen. I bikten skall man nämna för prästen att man ämnar företa en pilgrimsfärd eller annan handling som ger avlat. På så sätt kommer man i åtnjutande av jubileumsavlaten. Den ger en impuls till ett förnyat trosliv. Bestämmelser för jubelårsavlaten finns som nämnts ovan i en bilaga till bullan. Från stiftet kommer anvisningar om hur detta kan tillämpas för den som inte vallfärdar till Rom under jubelåret. (För avlaten, se vidare Katolska Kyrkans Katekes, nr 1471–1479).

Påven Franciskus avslutar sin bulla med att åter uppmana till firandet av jubelåret i hoppets perspektiv: ”Det kommande jubelåret skall därför vara ett heligt år, präglat av ett hopp som aldrig förgår, förtröstan på Gud.” Hoppet är en av de tre teologiska (teologala) dygderna. Hoppets jubelår är en stark uppmaning att inte förlora hoppet, att tillsammans förnya den hängivenhet som tar sitt uttryck i tro, hopp och kärlek (1 Kor 13:13).

 

Bullan finns fritt tillgänglig via stiftets hemsida: www.katolskakyrkan.se > Jubelår.

Se också:

Gösta Hallonsten: ”Kyrkan, tiden och år 2000”, Signum nr 3/1997.
Gösta Hallonsten: ”Avlatens evangelium – Luthers teser och senmedeltidens avlatsförkunnelse”, Signum nr 7/2017.
Anders Piltz och Ulf Jonsson: ”Den missförstådda avlaten” i Signum nr 1/2000.
Alessandro Galuzzi: ”The Jubilee Years in the History of the Church”, s. 59–100, i Preparing for the Year 2000. The complete text of John Paul II’s letter Tertio millennio adveniente (As the third millennium draws near) and the Vaticans oficial commentary on how to prepare for the Great jubilee of the Year 2000. Urbi et Orbi Communications 1996. (Innehåller en rad uppsatser av medlemmar bl. a. i den historisk-teologiska kommissionen.)

 

Gösta Hallonsten är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 7/2024, s. 6–9.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN

”Hoppet sviker oss inte” (Spes non confundit) är titeln på påven Franciskus bulla om det förestående jubelåret (sv. övers. Anders  Piltz, Veritas Förlag). Tiden går och nu är det alltså dags för ett så kallat ordinarie jubelår. Det senaste var ”det stora jubileet år 2000”, som firades till minne av Frälsarens födelse. Vår tideräkning bygger visserligen på en felberäkning när den utgår från år efter Kristi födelse (som troligen föddes senast 4 f. Kr). Men det spelar mindre roll, huvudsaken är att vi lever i den kristna eran, även om sekulariseringen fortskrider i västerlandet.

Efter det stora jubelåret år 2000 utlyste påven Franciskus ett extra ”barmhärtighetens jubelår” 2016. Dessutom kommer 2033 att firas som ett extra jubelår till minne av historiens mest avgörande händelse, Kristi korsdöd och uppståndelse.

Varför uppmanar oss kyrkan till att fira så många jubelår? Som vår biskop Anders skriver i förordet till Hoppet sviker oss inte: ”Ett heligt år är menat att ruska om oss i vår vardagliga lunk och få oss att ta vår kallelse på större allvar. Vi uppmanas att omvända oss och börja på nytt i vårt kristna liv.” I detta avseende kan man säga att kyrkan är uppfinningsrik. Kyrkohistorien visar hur nya traditioner tillkommit efterhand, som nya (hjälp)medel och (upp)maningar till helgelse och förnyelse. Det första jubelåret firades år 1300 och utlystes av påven Bonifatius VIII. Det anknöt till de traditionella vallfarterna – till Rom till apostlarnas gravar – men också till den våg av folklig fromhet som under 1200-talet kom att förknippa allmän avlat (plenaravlat) med vallfärderna. Nästa jubelår firades 1350, varigenom man anknöt till jubelårstraditionen i det gamla Israel (3 Mos 25:10). Men jubelårets uppkomst är dock primärt i pilgrimstraditionen och dess uppmaning till bot och avlat. 50-årsintervallet övergavs snart till förmån för 33 år, vilket dock justerades till 25 år vid 1400-talets slut, och därvid har det förblivit.

Vallfärd och förnyelse

Jubelår firas primärt i Rom, men sker också i modifierad form ute i stiften. En tradition som uppkom under senmedeltiden var att träda in genom den heliga porten. En sådan finns i alla de fyra påvliga basilikorna och är bara öppen under jubelåret. Pilgrimen skall helst gå igenom alla fyra portarna, men först efter att ha gått till bikt. Därmed kan man komma i åtnjutande av den avlat som är förknippad med jubelåret. I bullan skriver Franciskus att han på traditionellt vis skall öppna de heliga portarna i följande ordning: Porta Santa i Peterskyrkan öppnas av påven före julnattens mässa den 24 december. Följande söndag den 29 december, ”ämnar jag öppna Porta Santa i min katedral San Giovanni in Laterano”. Den 1 januari 2025 öppnas porten i Maria Maggiore och den 5 januari den i Sankt Paulus utanför murarna. De tre sistnämna portarna stängs den 28 december 2025, men Porta Santa i Peterskyrkan är öppen till den 6 januari 2026.

Inom denna tidsrymd uppmanas vi alltså att vallfärda till Rom, och efter bikt gå igenom de heliga portarna för att komma i åtnjutande av jubelårets särskilda avlat. Kan man inte resa till Rom finns dock möjligheten till denna avlat i hemstiftet. Biskoparna skall i sin domkyrka inleda jubelåret den 29 december genom att fira mässan, och erbjuda jubileumsavlaten enligt särskilda bestämmelser, som regleras i en bilaga till bullan.

Jubelåret grundar sig på pilgrimstraditionen och avlaten. Men det syftar till en genomgripande personlig förnyelse av tron och livet i Kristus. Därför har påven valt ett ställe ur Paulus brev till romarna som titel och motto för bullan och jubelåret: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet […]. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:1–2,5). Romarbrevet är kanske Paulus viktigaste brev. Påven framhåller att hoppet grundar sig på Guds kärlek i Jesus Kristus och betonar uthålligheten och tålamodet i hoppets vandring mot det himmels­ka målet. 2025 är ett hoppets jubelår.

Tecken på hopp

För att hålla hoppet levande krävs det laddade ögonblick, skriver påven, ”som ger näring och tåga åt hoppet, den oersättliga ledsagaren som tillåter oss se målet: mötet med Herren Jesus” (s. 12). Pilgrimsvandringen, boten och avlaten blir sådana ögonblick, som hjälper oss till förnyelse av det kristna livet.

Spes non confundit begränsar sig dock inte till att utlägga jubelårets konkreta uttryck. Påven uppmanar oss också i Andra Vatikankonciliets anda att tyda tidens tecken, det vill säga att vara uppmärksamma på de frågor och problem som är särskilt tydliga i dag. Jubelårets förnyelse skall inte bara gälla mig själv och mitt andliga liv. Omsorgen om medmänniskorna och hängivenheten till kyrkan kräver uppmärksamhet. I detta sammanhang pekar Franciskus på flera viktiga tidens tecken. ”Det är därför nödvändigt att fästa uppmärksamheten vid allt det goda som finns i världen, detta för att inte falla i frestelsen att låta oss överväldigas av ondskan och våldet. Men tidens tecken, som innesluter människohjärtats längtan, är också i behov av Guds frälsande närvaro, de måste bli förvandlade till hoppfulla tecken.” Påven räknar så upp och utlägger texten om de tidens tecken som han urskilt, och som vi uppmanas att förvandla till hoppets tecken. Det är längtan efter fred i världen. Vidare pekar Franciskus på att om människor förlorar hoppet och glädjen över livet som något som går utöver materiell tillfredsställelse, så leder detta till förlusten av viljan att ge livet vidare. Påven pekar ofta på en oroande nedgång i befolkningstalet, som antyder brist på hopp. I anslutning till det gammaltestamentliga jubelåret talar påven vidare om ett nådens år från Herren (Jes 61:1–2, Luk 4:18–19) som skall leda till omsorg om fångar, avskaffande av dödsstraffet och respekt för mänskliga rättigheter. Sedan fokuserar Franciskus omsorgen om de sjuka, migranterna och de fattiga. Han lyfter fram ungdomarna som tecken på hoppet men betonar också den äldre generationens betydelse för vidareförandet av tron och livsvisdomen till de yngre. Slutligen anknyter påven till Israels jubelårstradition och förespråkar efterskänkande av skulder som betungar de fattiga länderna och försvårar deras utveckling.

Ett särskilt inslag i jubelåret 2025 är 1700-årsminnet av det första ekumeniska konciliet i Nicaea. ”Ekumenisk” betyder i detta sammanhang ”något som omfattar hela den bebodda världen”. Konciliet i Nicaea är alltså det första allmänna kyrkomöte som representerade och erkändes av alla kristna. Dessutom är det inledningen på den ”konstantinska epoken”, då kejsaren/staten gynnade och favoriserade kyrkan, en tid som vi nu succesivt lämnat. Nicaea-konciliet är viktigt av två anledningar. ”Den nicens­ka trosbekännelsen”, den trosbekännelse som vanligtvis används i högmässan har sitt ursprung i Nicaea 325. Från detta kyrkomöte kommer formuleringen att Sonen är ”av samma väsen som Fadern” (consubstantialis Patri). Men mötet bestämde också tidpunkten för påskfirandet, något som fortfarande gäller i den sekulära tideräkningen, oavsett om ett land har statskyrka eller inte. Men övergången till den gregorianska kalendern i västerlandet har gjort att påsken ändå firas på olika datum i väst och i öst, där man fortfarande följer den julianska kalendern. Som påven framhåller är det dock ett lyckligt sammanträffande att just under jubelåret 2025 infaller påsken enligt de båda kalendrarna på samma datum. Konciliet i Nicaea ”är en milstolpe i kyrkans historia”, skriver påven. Det är en gemensam grund för alla kristna, och samtidigt en inbjudan till alla kyrkor och kyrkliga gemenskaper att fortsätta på vägen mot kristen enhet.

Hoppets jubelår bygger till sist och framför allt på evighetstron. I hoppet är vi frälsta. Andra Vatikankonciliet säger att om hoppet om evigt liv saknas ”då skadas den mänskliga värdigheten på ett allvarligt sätt”. Franciskus understryker att ”Jesus, död och uppstånden, är hjärtat i vår tro”. Han påminner om dopet, om martyrernas vittnesbörd, om längtan efter saligheten och talar slutligen om den yttersta domen, som också skall ses i hoppets perspektiv. Domen är ett uttryck för Guds kärlek och barmhärtighet, som renar oss från allt ont.

Avlat

Som rening kan man också se avlaten. Vanligtvis åläggs vi en botgöring i bikten. Visserligen ger avlösningen full förlåtelse och upprättelse från synden. Men trots detta, skriver påven, ”vet vi av personlig erfarenhet att synden ’sätter ett märke’, har konsekvenser […]. I vår bräckliga mänsklighet, som erfar dragningskraften från det onda, förblir alltså ’syndens återstoder’. De utplånas genom avlaten, också den genom Kristi nåd […]”. Jubelårsavlaten är alltså ett erbjudande om nåd, om hjälp att i botgöringen bearbeta och gottgöra ”syndens rester” och konsekvenser som finns kvar hos oss och i förhållandet till våra medmänniskor även sedan vi mottagit avlösningen. Avlaten (indulgentia) ersätter den vanliga botgöringen. I bikten skall man nämna för prästen att man ämnar företa en pilgrimsfärd eller annan handling som ger avlat. På så sätt kommer man i åtnjutande av jubileumsavlaten. Den ger en impuls till ett förnyat trosliv. Bestämmelser för jubelårsavlaten finns som nämnts ovan i en bilaga till bullan. Från stiftet kommer anvisningar om hur detta kan tillämpas för den som inte vallfärdar till Rom under jubelåret. (För avlaten, se vidare Katolska Kyrkans Katekes, nr 1471–1479).

Påven Franciskus avslutar sin bulla med att åter uppmana till firandet av jubelåret i hoppets perspektiv: ”Det kommande jubelåret skall därför vara ett heligt år, präglat av ett hopp som aldrig förgår, förtröstan på Gud.” Hoppet är en av de tre teologiska (teologala) dygderna. Hoppets jubelår är en stark uppmaning att inte förlora hoppet, att tillsammans förnya den hängivenhet som tar sitt uttryck i tro, hopp och kärlek (1 Kor 13:13).

 

Bullan finns fritt tillgänglig via stiftets hemsida: www.katolskakyrkan.se > Jubelår.

Se också:

Gösta Hallonsten: ”Kyrkan, tiden och år 2000”, Signum nr 3/1997.
Gösta Hallonsten: ”Avlatens evangelium – Luthers teser och senmedeltidens avlatsförkunnelse”, Signum nr 7/2017.
Anders Piltz och Ulf Jonsson: ”Den missförstådda avlaten” i Signum nr 1/2000.
Alessandro Galuzzi: ”The Jubilee Years in the History of the Church”, s. 59–100, i Preparing for the Year 2000. The complete text of John Paul II’s letter Tertio millennio adveniente (As the third millennium draws near) and the Vaticans oficial commentary on how to prepare for the Great jubilee of the Year 2000. Urbi et Orbi Communications 1996. (Innehåller en rad uppsatser av medlemmar bl. a. i den historisk-teologiska kommissionen.)

 

Gösta Hallonsten är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 7/2024, s. 6–9.