HIDAL, STEN
Svante Nordin: Humaniora i Sverige. Framväxt, guldålder, kris. Atlantis 2008. 316 s.
Efter alla debattartiklar om de humanistiska vetenskapernas kris har vi nu fått en hel bok om detta. Men det är inte bara till omfånget som den skiljer sig från sina föregångare. Inläggen i tidningar och tidskrifter har nästan alltid handlat om bristande medelstilldelning och statsmakternas njugghet mot dessa vetenskaper. Om detta sägs nästan inte ett ord i Svante Nordins Humaniora i Sverige. Inte minst därigenom är det en annorlunda och befriande läsning. Därtill kommer att Nordin inte endast beskriver problemet, han förklarar det också genom att sätta in det i ett historiskt sammanhang.
Boken har tre huvudavdelningar som karakteriseras med var sitt nyckelord: framväxt, guldålder och kris. Allra först finns dock en prolog, där författaren ger en kortfattad historik över sig själv. Efter rubriken finns tilllagt Et in Arcadia ego! Det är ett lyckat grepp att på detta sätt sätta in sig själv i kontexten och i detta fall så mycket mera motiverat, som Nordin faktiskt har varit en av de mera framträdande aktörerna från 1970-talet och framåt. Annars skall det sägas, att den första huvudavdelningen om framväxten är den kanske minst engagerande delen av boken. Här kan vi läsa om hur de humanistiska disciplinerna i Sverige växte fram i god kontakt med framför allt nyhumanismen i Tyskland. Resurserna var verkligen inte stora och långt ifrån alla kan kallas forskare i vår mening, men de fick ändå betydelse. Esaias Tegnér var professor i grekiska i Lund, men han publicerade inte ett enda vetenskapligt verk i sitt ämne. Däremot var han en mycket stimulerande lärare.
Guldåldern sammanfaller i stort sett med tiden 1900–1970. Klassiska och moderna språk, historia, filosofi, litteraturvetenskap, konstvetenskap (fast de båda sistnämnda ämnena hette då litteraturhistoria med poetik respektive konsthistoria med konstteori) – en följd av kända namn passerar revy. Nor-din har här delvis kunnat stödja sig på ämnesvisa historieframställningar, men inte alltid. För de klassiska språken har Bo Lindberg, Humanism och vetenskap. Den klassiska filologien i Sverige från 1800-talets början till andra världskriget (1987) varit en värdefull samtalspartner.
Ett tålmodigt uppbyggnadsarbete i form av inrättande av tjänster pågick under perioden. Nya ämnen etablerades som klassisk fornkunskap och antikens historia (med Martin P:son Nilsson i Lund som världskänd företrädare) och idé- och lärdomshistoria (med Johan Nordström i Uppsala som förste svenske professor). Olika tidskrifter kom till som Historisk tidskrift följd av bröderna Weibulls husorganScandia och för de klassiska språken Eranos. Resurserna var i jämförelse med uppbyggnadsperioden under förra seklet inte heller nu imponerande, men det fanns en framtidstro och en övertygelse om vetenskapens inneboende värde som kunde uträtta stora ting.
Nordin lyfter fram tre gemensamma drag som visar att beteckningen ”humanistisk vetenskap” inte var meningslös. Där fanns föreställningen om en objektiv vetenskap, ett fritt sanningssökande, ett forskningens oberoende. Man bejakade vidare civilisationen och kulturarvet. Man kände sig delaktig av en västerländsk kulturtradition, som man momentant visst kunde förhålla sig kritisk mot, men vars grundvärderingar man ändå delade. Någon motsättning till naturvetenskaperna behövde inte finnas. En harmoniserande optimism var ofta grundtonen.
De humanistiska vetenskaperna hade dock inte många företrädare på universiteten. Professorn var i regel ensam, möjligen hade han en docent vid sin sida under några år. Där var redan då en markant skillnad gentemot medicin och naturvetenskap, som redan till följd av laboratorierna krävde en annan personalstyrka. Men det skall inte glömmas – och Nordin framhåller detta – att de högre allmänna läroverken ute i landet kunde förse en disputerad humanist med lektorat och därmed drägliga arbetsförhållanden. Dessa tjänster var så viktiga att utnämningarna skedde i konseljen. Lärover-kens roll som kulturförmedlare och en länk mellan skola och universitet har varit betydelsefull. Också den skulle förändras efter 1970.
Detta var det Arkadien, där även Svante Nordin alltså vistats en tid. Nu kom krisen, den som vi står i. Det innebär ingalunda att det plötsligt upphör att produceras god humanistisk vetenskap. Det skedde på 70-talet och det sker alltjämt. Det är inte heller så att statsmakterna grips av en plötsligt vilja att bryta ner den under lång tid uppbyggda organisationen på universiteten. Ser vi på antalet tjänster, så är de definitivt inte färre än på 1930-talet. Utan det rör sig snarast om en allmän villrådighet och osäkerhet – vad är humaniora bra för, vad syftar vårt arbete till.
Det är ingen tillfällighet att denna kris i tiden sammanföll med den vänstervåg som inleddes 1968 och vars följdverkningar påverkade stora delar av Sveriges kulturliv i decennier och i någon mån alltjämt gör det. Här är författaren en särskilt sakkunnig ciceron, eftersom han själv var med och nu kan betrakta det med den distans som både ålder och erfarenhet kan erbjuda. Marxismens segertåg bland humanioras företrädare ledde först och främst till en intensiv metoddiskussion. De unga marxisterna var visserligen inte själva alltid så inriktade på samtal utan fastmera på dekreterande och testuggande, men ingen kan förneka att dittills försummade aspekter av vetenskapen nu kom till sin rätt. De sociala faktorernas och kvinnans betydelse är endast två.
Marxismen kunde framträda i olika skepnader, men hos nästan alla fanns en tro på segern. Därför såg man också historien som meningsfull, värd ett studium och i sina huvuddrag begriplig. Man delade den store läromästarens tro på framsteg, upplysning, modernitet och förnuft. Detta var en tro som också hade omfattats av humanisterna under guldåldern, och även om de flesta av dessa med ogillande såg på dem av sina studenter och doktorander som rycktes med av 1968, så hade de nog mera gemensamt med dem än vad de själva insåg.
Allt detta skulle komma att förändras under vad vi kan kalla krisens andra fas. Nu ersattes marxismen med postmodernismen eller, som Nordin ibland och med en nästan bättre term kallar den, postmarxismen. Han ansluter sig till den definition av postmodernismen som ges av Jean-Francois Lyotard i boken La condition postmoderne (1979) och som innebär att tilltron till ”de stora berättelserna” försvinner. De ersätts av små, partiella och privata berättelser. Det är givet att ett sådant synsätt kommer att drabba marxismen mycket hårt. Den postmodernistiska vänstern befann sig i en återvändsgränd. ”Det var en vänster utan Alternativ, utan Utopi, dess anhängare var troende utan tro. Inte underligt att verkligheten själv tycktes upplösas inför deras ögon” (s. 150).
Svante Nordin ger här säkert en viktig del till förklaringen av humanioras kris. Det kan inte gärna vara hela förklaringen, och själv nämner författaren en så trivial aspekt som bristande språkkunskaper. Den gamla väns-tern plöjde igenom tjocka böcker på tyska och fördjupade sig i Hegels inte särskilt lätt-tillgängliga filosofi, nu skall humaniora vara lätt och roligt. Och de humanister som tagit sin doktorsexamen med eller utan marxism/postmodernism i bagaget ställdes inför en allt svårare arbetsmarknad. ”Doktorer och docenter som blivit läroverkslektorer förekom alltmera enbart i föråldrade romaner.” För andra återstod den eviga konkurrensen om projekt från forskningsråden.
Till sist lyfter Nordin fram elva verk – både böcker och artiklar – som representativa för guldåldern inom svensk humaniora. Det är naturligtvis ett subjektivt urval, men även om vissa ämnen saknas – till exempel teologi och rättshistoria – så ger de ändå tillsammans en god bild av vad som då presterades. Jag lägger genast märke till att en av böckerna ingick i den grundläggande översiktskursen i religionshistoria i Lund på 1960-talet: Martin P:son Nilssons Grekisk religiositet (1946). Alltså har även jag varit i Arkadien!
Avslutningsvis talar författaren om krisen i svensk humanistisk vetenskap som både en identitetskris och en legitimationskris. Den förra består i att den grundläggande frågan om vad humaniora egentligen är och därmed sammanhängande metodfrågor har drivits mycket hårdare än vad som har skett inom naturvetenskaperna. Nordin nämner också flera debattböcker och debattartiklar om humaniora under de senaste decennierna. Tidskrifter kunde startas enbart för att få igång en metoddiskussion. Identitetskrisen har i sin tur lett till en legitimationskris. Denna är beroende av bedömaren: i de troendes ögon är legitimiteten orubbad, i de icke-troendes obefintlig.
Slutar Nordins bok i mörkret? Nej, men inte heller i en ljus optimism. Humaniora måste enligt honom återerövra det som förlorats: lärdomen, de långa perspektiven, de klassiska språken, ja, hela det kulturella arv som vi förknippar med Europa. En hel del av detta finns kvar i motståndsfickor, men de måste vidgas och återta terräng. Det gäller hela tiden att söka sanningen och tolka verkligheten – det är vad all vetenskap går ut på. Slaget är inte förlorat, men redan har mycket gått förlorat.
Svante Nordins bok är synnerligen läsvärd. Den är trots sitt behändiga format späckad med lärdom och storslagna översikter. Både den historiska delen och den mera principiellt hållna framställningen är rika på slående iakttagelser och tänkvärda synpunkter. Kan en företrädare för svensk humanistisk forskning skriva en bok som denna, ja, då ser vi ljuset i tunnelns ände.
Publicerad 2008 i nummer 5