av JOHN SJÖGREN
Aldrig glömmer jag Leila. Den kortväxta men kaxiga tjejen som många av oss i högstadieklassen på grund av den provokativa och utåtagerande stilen fann besvärlig och högfärdig. Hon var alltid den som avbröt läraren, alltid den som hördes och störde mest. Men så en dag fick hon förfrågan från historielärararen att berätta lite om hur hon kommit till Sverige. Om hon orkade och ville fick hon gärna säga något om sin erfarenhet av att leva i och fly från krig.
Den annars ganska högljudda klassen satt plötsligt alldeles tyst. Och Leila, vars lilla gestalt där framme vid katedern på något sätt ändå tycktes ha växt, var som förbytt. Stilla, sakligt och osentimentalt berättade hon om en verklighet som inte har något annat passande namn än helvete. För oss svenska medelklassungar, födda och uppväxta i en trygg liten vrå av världen, var krig något som endast existerade i historieböckerna och på tv-nyheterna. Kriget var en abstraktion. Nu blev det plötsligt smärtsamt konkret. Att något så horribelt kunde ha förekommit i vår geografiska och tidsmässiga närhet var smått obegripligt. ”Det sista jag kommer ihåg från hemlandet”, minns jag att Leila avslutade med att säga, ”är hur jag genom bilrutan ser vår grannes huvud spetsat på en påle längs vägkanten. Sedan somnar jag i bilen.”
Ända sedan jag fick ta del av Leilas vittnesmål av atrociteterna från kriget i det forna Jugoslavien, detta inferno som så många av dagens svenska medborgare sett och genomlevt, har det alltid skavt i mig när jag hört begreppet ”rättfärdigt krig”. Varje instinkt jag har i kropp och själ säger mig att de två orden är oförenliga motsatser. Inget krig kan, i djupare mening, vara rättfärdigt. Ändå är det ett begrepp som kyrkan, egentligen ända sedan Augustinus dagar, hållit fast vid och än i dag hävdar. Hur kan detta, krigets omänskliga realitet och dess eventuella rättfärdighet, hänga ihop?
Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att kyrkans lära om rättfärdigt krig är just att undvika den totala rättslöshet och det barbari som uppstod i exempelvis kriget i det forna Jugoslavien; att förankra krigföringen i ett omfattande rättssystem. Frågan är dock om det är möjligt. När våldets och krigets krafter släpps lösa är det som om alla lagar och regler sätts ur spel. Visa mig ett enda krig i historien som inte innehållit vidrigheter långt utanför slagfält och egentlig krigföring, som förts på ett någorlunda rättfärdigt sätt. Kriget tycks alltid blottlägga det allra värsta i människan och ge den potentiella grymhet vi alla bär inom oss bränsle. Eller för att uttrycka det mer bibliskt och teologiskt: Djävulen älskar kriget, det ger honom och hans demoniska anhang fritt spelrum.
Kyrkans lära om det rättfärdiga kriget handlar emellertid inte om att på något sätt berättiga de brott mot allt vad människovärde heter som nästan alltid följer i krigets spår. Det handlar snarare om att peka ut tillfällen då det är legitimt att ta till vapen. Som läran om det rättfärdiga kriget utarbetades av Thomas av Aquino handlar det främst om att skälet till att föra krig måste vara rättfärdigt samt att avsikten och viljan med kriget måste vara att återställa freden. Sett ur det perspektivet kan man kanske säga att det funnits flera rättfärdiga krig genom historien, men att väldigt få genomförts på ett rättfärdigt sätt.
Under 1900-talet, med första och andra världskrigets erfarenheter genomlevda, kom kyrkans lära om kriget att utvecklas. Frågan blev nu under vilka villkor och med vilka medel ett försvarskrig kan rättfärdigas. I Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan i den moderna världen, Gaudium et spes, slås fast att ”regeringar inte kan nekas den lagliga rätten att försvara sig själva, när alla fredliga lösningar är uttömda”. Det beväpnade motståndet är dock inte något som accepteras lättvindigt utan ses snarare som en sista förtvivlad utväg i en annars hopplös situation.
Frågan har så klart kommit att aktualiseras i och med kriget i Ukraina. Få skulle nog, inte bara utifrån kyrkans kriterier utan också utifrån ett slags allmän rättskänsla, hävda att Ukraina inte har rätt att militärt försvara sig eller att det skulle vara fel att på olika sätt stödja deras motstånd. Ändå uppstår frågan, inte minst ur ett kristet perspektiv och med tanke på den avhumanisering som alla krig ofrånkomligen tycks föra med sig, om en pacifistisk civil olydnad skulle kunna vara ett rättfärdigare alternativ.
Kanske går det inte att fullt ut välja väg i den frågan. Snarare måste vi acceptera att vi lever inuti ett slags olöslig paradox. Här finns en dubbelhet som vi inte främst har att lösa utan att ständigt brottas med. Å ena sidan måste vi ta till vapen om vi inte ska låta tyrannerna segra. Å andra sidan är att vända andra kinden till den enda vägen ut ur den till synes ändlösa våldsspiral som vi befunnit oss i ända sedan Kain slog ihjäl Abel en gång i mänsklighetens gryning.
Även om kyrkan håller fast vid rätten till militärt försvar, så måste man också konstatera att det verkligen finns en ådra av icke-våld i den västerländskt kristna traditionen som aldrig tagits på riktigt allvar. Gandhi brukar vara den som främst lyfts fram i dessa sammanhang. Men faktum är att han till stor del fann inspiration till sin pacifistiska aktivism i evangelierna. Det är bara att gå till dessa vår kulturs främsta urkunder och läsa. Det går inte att ta miste på Jesu radikala pacifism. Vilket gjorde att Gandhi stod som ett stort frågetecken inför det kristna väst: Varför lever ni inte som ni lär? Det är nog helt enkelt som G. K. Chesterton uttryckt det: ”Det kristna idealet har inte prövats och upplevts bristfälligt; det har upplevts svårt och därför aldrig prövats.”
Vad som dock också finns gestaltat på varje sida i evangelierna är den realitet som brukar kallas för synd. Det tragiska faktum att vi lever i en värld präglad av egoism, maktlystnad, våld och ren ondska. Anledningen till att den pacifistiska hållningen trots allt blir svårsmält är att den inte tar denna verklighet på tillräckligt stort allvar. Och det är en verklighet som vi varken med ideologiska eller andliga strategier kan rädda oss själva ur. Det finns helt enkelt en naivitet i pacifismen som är svår att förlika sig med.
Den pacifistiska hållningen, djärvt utlevd av den enskilde, kan dock vara en påminnelse och en föraning om en himmelsk verklighet. Men på en större politisk och kollektiv nivå förblir den nog en lyx för de redan skyddade. I kampen mot ondskan måste vi kunna ta till vapen och försvara oss fysiskt. På samma gång kan icke-våldets vägar vara ett starkt vittnesbörd om det fredsrike som en dag skall komma och som på samma gång, om vi öppnar oss för det, finns mitt ibland oss här och nu.
John Sjögren är kulturskribent och författare.
Ur Signum nr 2/2023.