av THERESE BOHMAN
I åtminstone femton år har jag varit öppen för att börja tro på en gud. Det har bara inte hänt än.
När jag var gravid för några år sedan gick jag ändå till den katolska bokhandeln och köpte en rosenkrans. Jag visste inte hur man skulle använda den, men jag ville liksom vara på den säkra sidan: Om det nu fanns en gud som bestämde över mitt ofödda barns utveckling i magen, så kändes det bra att åtminstone ha visat honom min välvilja.
Jag förstod att det egentligen inte hade så mycket med tro att göra utan snarare handlade om att hantera nojorna kring graviditeten. Ungefär på samma sätt som att jag inte kan tänka på något obehagligt utan att ta i trä. (Eftersom rosenkransens pärlor var av trä, fyllde den praktiskt nog en dubbel funktion.)
Jag har alltid tyckt om att besöka kyrkor eftersom jag blir gripen av allvaret och högtidligheten i dem. Men jag tror inte på Gud. Precis som jag inte tror på tarotkort, men ändå har laddat hem en app som varje morgon låter mig dra ett kort som vägledning inför dagen (ofta har de stämt kusligt väl). Härom natten vaknade jag klockan 03.33 och fick en stark känsla av att ett så speciellt klockslag måste betyda något. Jag vet bara inte vad.
När jag läser religionsvetaren David Thurfjells nya bok, En lockton i ödemarken. Om människans förmåga att besjäla världen, inser jag att titeln säger precis vad jag håller på med. Jag försöker besjäla min tillvaro. På många sätt påminner det om de många aspekter av religionsutövande som Thurfjell beskriver: Även jag hänger mig åt det sinnliga, söker mig till platser och stämningar som ger en obestämbar känsla av mening, letar efter mönster, utövar små ritualer, värnar om berättelser av olika slag.
Det är det senare som fått mig att beställa en samling franska små porslinsfigurer med julkrubbans persongalleri och börja baka trettondagskaka, galette des rois, som de gör i Paris, där jag bodde en period som ung. Jag tänker att jag har gjort det till min tradition nu, och att jag vill att mitt barn ska känna till den och kanske föra den vidare en dag.
För det är sådant som är kärnan i mina försök att besjäla tillvaron: berättelsen, traditionen, historien. Inget gör mig så ödmjuk som vetskapen att något har pågått länge på samma vis, att mänskligheten tillsammans har förvaltat sin kulturhistoria till kommande generationer. Det ger mig en känsla av att det finns något som är större än jag, som har funnits långt innan jag fanns och kommer att existera långt efter att jag är borta. Att ta del av det är att ingå en kedja av mening.
Att läsa Thurfjells bok är att bli tagen på allvar i sitt hemsnickrade lilla system av traditioner och ritualer. Det är inte religion, men det gör livet både bättre och innerligare och mer meningsfullt. Det ger tillvaron ett ramverk som är viktigt för mig och som åtminstone till viss del hjälper mig att hantera känslor av tvivel, rotlöshet och ensamhet.
Och i händelse av att en gud skulle ha vägarna förbi i framtiden, lämnar jag dörren på glänt.
Therese Bohman är kulturskribent och författare, konstredaktör på Expressen.
Ur Signum nr 2/2023.