Spänning över Europa – kontinentalt synodmöte i Prag

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Redan långt före Andra Vatikankonciliet har den katolska kyrkan talat om de troende som ”Guds folk”, till vilket alla människor är kallade (LG 13) och som ger del i Kristi profetiska uppdrag (LG 12). Genom dopet inlemmas människan i kyrkan, och genom konfirmationen och eukaristin bekräftas och fördjupas tillhörigheten. Gudsfolket är till sin natur enhet i mångfald, många olika länder, kulturer och språk men ett i Kristus. Att alla människor är kallade, och att alla döpta är inlemmade men sedan lever i andra kristna gemenskaper, gör att kyrkan är mer svårgripbar än bara en enkel fråga om uttalat medlemskap.

Den globala synodala processen medvetandegör mångfalden och förhoppningsvis också enheten. När de europeiska biskopskonferenserna 5–12 februari samlats i Prag för ”den kontinentala fasen” är mångfalden även på den förhållandevis lilla europeiska kontinenten påfallande. I sitt inledningsanförande påminde den tjeckiske prästen, teologen och filosofen Tomáš Halík om att redan Augustinus såg att ”många av dem som tror att de står utanför egentligen är innanför, och många som tror att de är innanför står egentligen utanför”. Han sammanfattade: ”Kyrkan är ett mysterium; vi vet var kyrkan är, men vi vet inte var hon inte är.” Inför de församlade uppmanade han kyrkan att motverka sekteristiskt tänkande: ”Medan sekter endast accepterar dem som helt uppfyller kraven och är fullt engagerade, måste kyrkan vara öppen för andliga sökare, för dem som även om de inte helt identifierar sig med kyrkans undervisning och praktik, ändå känner en närhet till kristendomen.”

Spänningen mellan att hålla fast vid läran och ändå vara radikalt öppen för varje människa i all hennes brustenhet togs upp av många av delegaterna. I rapporterna från Europas 39 biskopskonferenser, från 45 länder, syntes många olika typer av spänningar: mellan öst och väst, mellan nord och syd, men också mellan länder där den katolska kyrkan varit den största religiösa gemenskapen i sekler och länder där den katolska kyrkan länge varit en minoritet. Det verkar också spela roll om en katolsk minoritet främst har att förhålla sig till ett reformatoriskt/efterreformatoriskt samhälle, till en ortodox majoritet eller till islam.

Formalia

I Prag deltog 156 delegater från de 39 bis­kopskonferenserna fysiskt, och ytterligare tio från varje biskopskonferens gavs möjlighet att delta digitalt. Därtill hade biskoparna bjudit in 44 gäster från viktiga kyrkliga organisationer och gemenskaper i Europa. Dagarna omslöts av gemensam bön och mässfirande, och i varje session gjordes regelbundna avbrott för stilla bön, ofta ledsagad av sjungen bön från någon av Europas lokalkyrkor. På det viset underströks den kulturella mångfalden i Europa, med stor spännvidd i det musikaliska uttrycket.

Även i möteskultur och förväntningar på sammanträden finns skillnader i Europa. Den som läste Kathpress’ rapport på Signums webbsida, såg frågetecken från den tyska redaktionen som är van vid att synodala möten innehåller majoritetsomröstningar och tydliga beslut, enligt den evan­gelikala modell som med vissa justeringar tagits över av katolska sammanhang. Men det är inte så den globala eller kontinentala synodala processen går till. I stället bär varje lokalkyrka, varje biskopskonferens, och andra organisationer som Caritas, Sant’Egidio och ungdomsorganisationer från olika länder, fram sina iakttagelser, bekymmer och frågor, och alla lyssnar till varandra. Därigenom blir man varse likheter och skillnader, och vilka spänningar som hela kontinenten brottas med.

Spänningsbegreppet, som återkom gång på gång, togs fasta på i förberedelsedokumentets bild av kyrkan som ett tält. Tältet behöver spänning för att hållas upprätt. Spänningar i sig är alltså inte bara ett problem utan också en nödvändighet. Så menade den stående biskopssynodens ordförande kardinal Mario Grech i en predikan i Prags katedral, att det finns två diken som såväl synodalitetens tillskyndare som dess kritiker hamnat i under de senaste åren. Å ena sidan finns det en tendens att överbetona distinktioner och skillnader mellan olika formuleringar och propositioner, och då hamnar vi i en stridsretorik med konservativa mot liberala, eller motstånd mellan öst och väst. Å andra sidan finns det de som menar att den synodala processen ska överbrygga alla sådana distinktioner, även den mellan katolsk tradition och det som är utanför. Båda dessa leder fel. Men när vi lever med spänningen, låter olika förhållningssätt relatera till varandra, kan vi fördjupa förståelsen för kyrkan, på samma sätt som vi behöver båda ögonen för djupseende.

Mötet i Prag hade två delar. Den 5–9 februari samlades alla delegater och varvade rapportsessioner i plenum med gruppsamtal. Medan andra kontinentala samlingar har haft ett färdigt utkast redan vid mötets början, såg de europeiska biskoparna att kontinenten är för splittrad för det tillvägagångssättet. I stället skrevs under mötets gång ett första utkast till rapport. Inför de församlade läste fader Jan Nowotnik från bis­kopskonferensen i England och Wales utkastet högt, varefter plenum fick möjlighet att kommentera och invända. Den 10–12 februari samlades enbart ordförandena för biskopskonferenserna för att bearbeta vad som sagts och vad som skrivits. Kommittén kommer sedan att fortsätta sitt arbete med slutdokumentet, som därmed kommer att offentliggöras först senare.

De viktiga frågorna

Så vad strålar då fram i rapporterna, och i utkastet till slutrapporten? Delvis att spänningar inte måste ses som potentiellt splittrande problem utan i stället kan vara en grund för fördjupning: kyrkan behöver kunna vara på samma gång tydlig med kateketisk undervisning och radikalt öppen för människor i deras brustenhet; hon behöver vara på samma gång rotad i traditionen och ändå möta dagens människor; hon behöver hantera mångfald och enhet på samma gång. Och hon behöver, som Tomáš Halík påpekade, se att mission, kyrkans huvuduppdrag och grunden för hela den synodala processen, inte är någonting ensidigt utan ett resultat av ömsesidig dialog och ömsesidigt lärande. Dialog med omvärlden är en grundsten för missionen – för att kunna missionera måste man förstå det samhälle man lever i.

En fråga som togs upp var relationen mellan den universella kyrkan och lokalkyrkorna. Ibland är det nödvändigt att hantera frågor kontextuellt. Kyrkan behöver finna sätt att leva med en sund decentralisering, där såväl beslutsfattande som praxis fungerar lokalt utan att ifrågasätta enheten i den universella kyrkan. Här behövs det en fördjupad förståelse för hur relationen mellan läran och den lokala implementeringen kan se ut.

Mest kontroversiella är kanske frågorna om tillträde till ämbetet, om kvinnors plats och om inställningen till personer som är homosexuella eller transsexuella eller som inte lever i enlighet med kyrkans undervisning om familjemoral. I de senare fallen tycks svaren från synodmötet i Prag vara just kombinationen av tydlig undervisning och radikal öppenhet – att inte exkludera utan att bjuda in och vara medvandrare, att hjälpa människor att i sin situation och utifrån sin förmåga finna sin plats och sin uppgift i kyrka och samhälle. Att undervisa i sak, men utan att avvisa personer.

Nära frågan om undervisningen i moralfrågor kommer ofrånkomligen det stora sår som utgörs av övergrepp såväl av sexuell art som andra typer av maktmissbruk, uttryckt också genom nedtystande och genom osynliggörande av personer som vittnat om övergrepp. Medan bland andra den nordiska delegationen påpekade att distinktionen mellan institution och personer som hör till institutionen ibland verkar bli suddig, lyfte andra delegater fram vikten av att erkänna hur också den enskildes synd kan möjliggöras och döljas av institution och struktur. Frustration och sorg över kyrkans saktfärdighet och skuld låg som en av de tydligare löpande trådarna i samtalsväven under mötet.

Ämbetsfrågan och frågor om kvinnors uppdrag vidgades, och Pragmötets svar tycks snarare vara att vi behöver fördjupad förståelse för vad som ligger specifikt i den prästvigdes tjänst när alla är kallade till tjänst i kyrkan och världen. Flera grupper rapporterade oro för överbelastade och utarbetade präster som utöver sakramentsförvaltning också förväntas hantera ekonomi och administration, och andra uppgifter som lika väl, eller till och med bättre, kan utföras av lekfolk. Frågor om lekfolkets uppdrag och särart är lika mycket en fråga om de gudsvigdas uppdrag och särart. På samma sätt är frågan om lekkvinnors plats nära frågan om lekfolkets plats över huvud taget. Så påpekade delegationen från Tjeckien att kvinnors inkludering inte handlar om att ersätta männen utan om att erkänna det allmänna prästadömet genom dopet och varje kristens vuxna ansvar i kyrkan. En spaning är att förhållandevis många menar att frågan om kvinnligt diakonat kommer att vara levande även framöver, liksom gifta mäns tillträde till prästämbetet. Frågan om möjligheten att prästviga kvinnor splittrar mellan och inom länder, och kommer därmed knappast att uppta biskopssynodens tid när man samlas i oktober 2023. Där­emot var kvinnors, lekmäns och ungdomars deltagande i beslutsprocesser en fråga för i princip alla, och mötet lyfte fram behovet av en diskussion om auktoritet och relationen mellan auktoritetsutövning och lyssnande.

Många av delegationerna tog också upp den sorg och känsla av utanförskap begränsningarna av mässfirande enligt 1962 års ordning har orsakat. Någon riktig lösning presenterades inte, men man gav uttryck för att även de som känner sig exkluderade av liturgiska skäl behöver bli mötta och lyssnade till.

Synodmötet i Prag, den europeiska kontinentala förberedelsen inför biskopssynodens samlingar i Rom i oktober 2023 och 2024, visade spännvidden i det europeiska katolska tältet. Möjligen är vissa trådar hårdare spända än vad som är helt bekvämt, men de togs faktiskt upp, till skillnad mot vad en del trodde innan. Delegaterna lyckades också, i alla fall i plenum, att avhålla sig från debatt och hålla sig till lyssnande, även när åsikter och erfarenheter gick isär. Den som tycker att det inte verkar hända något i processen har i någon mening rätt – frågorna är desamma. Den faktiska processen är att falanger och åsiktsmotståndare möts och på riktigt lyssnar till varandra. Frågorna kommer kanske inte vidare, men förståelsen för dem fördjupas.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 2/2023.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Redan långt före Andra Vatikankonciliet har den katolska kyrkan talat om de troende som ”Guds folk”, till vilket alla människor är kallade (LG 13) och som ger del i Kristi profetiska uppdrag (LG 12). Genom dopet inlemmas människan i kyrkan, och genom konfirmationen och eukaristin bekräftas och fördjupas tillhörigheten. Gudsfolket är till sin natur enhet i mångfald, många olika länder, kulturer och språk men ett i Kristus. Att alla människor är kallade, och att alla döpta är inlemmade men sedan lever i andra kristna gemenskaper, gör att kyrkan är mer svårgripbar än bara en enkel fråga om uttalat medlemskap.

Den globala synodala processen medvetandegör mångfalden och förhoppningsvis också enheten. När de europeiska biskopskonferenserna 5–12 februari samlats i Prag för ”den kontinentala fasen” är mångfalden även på den förhållandevis lilla europeiska kontinenten påfallande. I sitt inledningsanförande påminde den tjeckiske prästen, teologen och filosofen Tomáš Halík om att redan Augustinus såg att ”många av dem som tror att de står utanför egentligen är innanför, och många som tror att de är innanför står egentligen utanför”. Han sammanfattade: ”Kyrkan är ett mysterium; vi vet var kyrkan är, men vi vet inte var hon inte är.” Inför de församlade uppmanade han kyrkan att motverka sekteristiskt tänkande: ”Medan sekter endast accepterar dem som helt uppfyller kraven och är fullt engagerade, måste kyrkan vara öppen för andliga sökare, för dem som även om de inte helt identifierar sig med kyrkans undervisning och praktik, ändå känner en närhet till kristendomen.”

Spänningen mellan att hålla fast vid läran och ändå vara radikalt öppen för varje människa i all hennes brustenhet togs upp av många av delegaterna. I rapporterna från Europas 39 biskopskonferenser, från 45 länder, syntes många olika typer av spänningar: mellan öst och väst, mellan nord och syd, men också mellan länder där den katolska kyrkan varit den största religiösa gemenskapen i sekler och länder där den katolska kyrkan länge varit en minoritet. Det verkar också spela roll om en katolsk minoritet främst har att förhålla sig till ett reformatoriskt/efterreformatoriskt samhälle, till en ortodox majoritet eller till islam.

Formalia

I Prag deltog 156 delegater från de 39 bis­kopskonferenserna fysiskt, och ytterligare tio från varje biskopskonferens gavs möjlighet att delta digitalt. Därtill hade biskoparna bjudit in 44 gäster från viktiga kyrkliga organisationer och gemenskaper i Europa. Dagarna omslöts av gemensam bön och mässfirande, och i varje session gjordes regelbundna avbrott för stilla bön, ofta ledsagad av sjungen bön från någon av Europas lokalkyrkor. På det viset underströks den kulturella mångfalden i Europa, med stor spännvidd i det musikaliska uttrycket.

Även i möteskultur och förväntningar på sammanträden finns skillnader i Europa. Den som läste Kathpress’ rapport på Signums webbsida, såg frågetecken från den tyska redaktionen som är van vid att synodala möten innehåller majoritetsomröstningar och tydliga beslut, enligt den evan­gelikala modell som med vissa justeringar tagits över av katolska sammanhang. Men det är inte så den globala eller kontinentala synodala processen går till. I stället bär varje lokalkyrka, varje biskopskonferens, och andra organisationer som Caritas, Sant’Egidio och ungdomsorganisationer från olika länder, fram sina iakttagelser, bekymmer och frågor, och alla lyssnar till varandra. Därigenom blir man varse likheter och skillnader, och vilka spänningar som hela kontinenten brottas med.

Spänningsbegreppet, som återkom gång på gång, togs fasta på i förberedelsedokumentets bild av kyrkan som ett tält. Tältet behöver spänning för att hållas upprätt. Spänningar i sig är alltså inte bara ett problem utan också en nödvändighet. Så menade den stående biskopssynodens ordförande kardinal Mario Grech i en predikan i Prags katedral, att det finns två diken som såväl synodalitetens tillskyndare som dess kritiker hamnat i under de senaste åren. Å ena sidan finns det en tendens att överbetona distinktioner och skillnader mellan olika formuleringar och propositioner, och då hamnar vi i en stridsretorik med konservativa mot liberala, eller motstånd mellan öst och väst. Å andra sidan finns det de som menar att den synodala processen ska överbrygga alla sådana distinktioner, även den mellan katolsk tradition och det som är utanför. Båda dessa leder fel. Men när vi lever med spänningen, låter olika förhållningssätt relatera till varandra, kan vi fördjupa förståelsen för kyrkan, på samma sätt som vi behöver båda ögonen för djupseende.

Mötet i Prag hade två delar. Den 5–9 februari samlades alla delegater och varvade rapportsessioner i plenum med gruppsamtal. Medan andra kontinentala samlingar har haft ett färdigt utkast redan vid mötets början, såg de europeiska biskoparna att kontinenten är för splittrad för det tillvägagångssättet. I stället skrevs under mötets gång ett första utkast till rapport. Inför de församlade läste fader Jan Nowotnik från bis­kopskonferensen i England och Wales utkastet högt, varefter plenum fick möjlighet att kommentera och invända. Den 10–12 februari samlades enbart ordförandena för biskopskonferenserna för att bearbeta vad som sagts och vad som skrivits. Kommittén kommer sedan att fortsätta sitt arbete med slutdokumentet, som därmed kommer att offentliggöras först senare.

De viktiga frågorna

Så vad strålar då fram i rapporterna, och i utkastet till slutrapporten? Delvis att spänningar inte måste ses som potentiellt splittrande problem utan i stället kan vara en grund för fördjupning: kyrkan behöver kunna vara på samma gång tydlig med kateketisk undervisning och radikalt öppen för människor i deras brustenhet; hon behöver vara på samma gång rotad i traditionen och ändå möta dagens människor; hon behöver hantera mångfald och enhet på samma gång. Och hon behöver, som Tomáš Halík påpekade, se att mission, kyrkans huvuduppdrag och grunden för hela den synodala processen, inte är någonting ensidigt utan ett resultat av ömsesidig dialog och ömsesidigt lärande. Dialog med omvärlden är en grundsten för missionen – för att kunna missionera måste man förstå det samhälle man lever i.

En fråga som togs upp var relationen mellan den universella kyrkan och lokalkyrkorna. Ibland är det nödvändigt att hantera frågor kontextuellt. Kyrkan behöver finna sätt att leva med en sund decentralisering, där såväl beslutsfattande som praxis fungerar lokalt utan att ifrågasätta enheten i den universella kyrkan. Här behövs det en fördjupad förståelse för hur relationen mellan läran och den lokala implementeringen kan se ut.

Mest kontroversiella är kanske frågorna om tillträde till ämbetet, om kvinnors plats och om inställningen till personer som är homosexuella eller transsexuella eller som inte lever i enlighet med kyrkans undervisning om familjemoral. I de senare fallen tycks svaren från synodmötet i Prag vara just kombinationen av tydlig undervisning och radikal öppenhet – att inte exkludera utan att bjuda in och vara medvandrare, att hjälpa människor att i sin situation och utifrån sin förmåga finna sin plats och sin uppgift i kyrka och samhälle. Att undervisa i sak, men utan att avvisa personer.

Nära frågan om undervisningen i moralfrågor kommer ofrånkomligen det stora sår som utgörs av övergrepp såväl av sexuell art som andra typer av maktmissbruk, uttryckt också genom nedtystande och genom osynliggörande av personer som vittnat om övergrepp. Medan bland andra den nordiska delegationen påpekade att distinktionen mellan institution och personer som hör till institutionen ibland verkar bli suddig, lyfte andra delegater fram vikten av att erkänna hur också den enskildes synd kan möjliggöras och döljas av institution och struktur. Frustration och sorg över kyrkans saktfärdighet och skuld låg som en av de tydligare löpande trådarna i samtalsväven under mötet.

Ämbetsfrågan och frågor om kvinnors uppdrag vidgades, och Pragmötets svar tycks snarare vara att vi behöver fördjupad förståelse för vad som ligger specifikt i den prästvigdes tjänst när alla är kallade till tjänst i kyrkan och världen. Flera grupper rapporterade oro för överbelastade och utarbetade präster som utöver sakramentsförvaltning också förväntas hantera ekonomi och administration, och andra uppgifter som lika väl, eller till och med bättre, kan utföras av lekfolk. Frågor om lekfolkets uppdrag och särart är lika mycket en fråga om de gudsvigdas uppdrag och särart. På samma sätt är frågan om lekkvinnors plats nära frågan om lekfolkets plats över huvud taget. Så påpekade delegationen från Tjeckien att kvinnors inkludering inte handlar om att ersätta männen utan om att erkänna det allmänna prästadömet genom dopet och varje kristens vuxna ansvar i kyrkan. En spaning är att förhållandevis många menar att frågan om kvinnligt diakonat kommer att vara levande även framöver, liksom gifta mäns tillträde till prästämbetet. Frågan om möjligheten att prästviga kvinnor splittrar mellan och inom länder, och kommer därmed knappast att uppta biskopssynodens tid när man samlas i oktober 2023. Där­emot var kvinnors, lekmäns och ungdomars deltagande i beslutsprocesser en fråga för i princip alla, och mötet lyfte fram behovet av en diskussion om auktoritet och relationen mellan auktoritetsutövning och lyssnande.

Många av delegationerna tog också upp den sorg och känsla av utanförskap begränsningarna av mässfirande enligt 1962 års ordning har orsakat. Någon riktig lösning presenterades inte, men man gav uttryck för att även de som känner sig exkluderade av liturgiska skäl behöver bli mötta och lyssnade till.

Synodmötet i Prag, den europeiska kontinentala förberedelsen inför biskopssynodens samlingar i Rom i oktober 2023 och 2024, visade spännvidden i det europeiska katolska tältet. Möjligen är vissa trådar hårdare spända än vad som är helt bekvämt, men de togs faktiskt upp, till skillnad mot vad en del trodde innan. Delegaterna lyckades också, i alla fall i plenum, att avhålla sig från debatt och hålla sig till lyssnande, även när åsikter och erfarenheter gick isär. Den som tycker att det inte verkar hända något i processen har i någon mening rätt – frågorna är desamma. Den faktiska processen är att falanger och åsiktsmotståndare möts och på riktigt lyssnar till varandra. Frågorna kommer kanske inte vidare, men förståelsen för dem fördjupas.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 2/2023.