av DANIEL STATTIN
Frågor kring hädelse och yttrandefrihet har fått ny aktualitet i Sverige. Under det senaste året har den dansk-svenske provokatören och högerextremisten Rasmus Paludan rest omkring och bränt koraner, nu senast utanför den turkiska ambassaden i Stockholm. Föga förvånande har koranbränningarna vållat uppmärksamhet och upprördhet – bland allt från dem som känner sig kränkta till dem som tror att det sätter käppar i hjulen för svenskt Nato-medlemskap. Till det kom den osmakliga provokationen med en upphängd Erdogandocka. Reaktionerna i Mellanöstern har varit starka. Statsministern har kritiserat koranbränningarna och i sin tur kritiserats för att inte i samma andetag tillräckligt tydligt ha talat om att yttrandefriheten i Sverige är absolut.
I debatten framställs ofta frågor om hädelse och yttrandefrihet som enkla – som att yttrandefriheten är helig, medan det heliga inte är det. I själva verket räcker det med att skrapa på ytan för att förstå att frågorna är mer komplexa än de framställs. I det följande kommer jag att diskutera några juridiska frågor om hädelse och yttrandefrihet. Jag börjar med utvecklingen i svensk rätt under modern tid för att landa i dagens debatt, sedan behandlar jag några utländska exempel för att avslutningsvis göra en rättspolitisk utblick.
Rättsutvecklingen
Är det juridiskt självklart att man skall få häda och provocera? Den som lyssnar på den mediala debatten efter Paludans koranbränningar, men för att nämna några andra exempel också Lars Vilks rondellhundar, Jyllandspostens Mohammedkarikatyrer och den famösa Erdogandockan, kan få ett sådant intryck. Det uttrycks visserligen förståelse för att provokationerna kan vara upprörande, men, heter det ofta, yttrandefriheten är absolut.
Det går emellertid att hämta ett sentida exempel på att det inte är självklart. Författaren Jan Guillou beskriver hur någon skall ha ansökt om att likt Paludan få bränna en helig skrift, men olikt Paludan inte en koran, utan torah (Aftonbladet 12 febr. 2023). Som Guillou konstaterar hade något tillstånd att bränna torah knappast lämnats, eftersom det nog hade bedömts som hets mot folkgrupp. Judar definieras enligt Guillou till skillnad från till exempel muslimer eller kristna inte enbart som en religiös gemenskap, utan också som just en folkgrupp. Vad som är tillåtet, eller inte tillåtet, påverkas av juridiska definitioner.
För att förstå svensk gällande rätt avseende hädelse kan det vara fruktbart med en kort rättshistorisk bakgrund.
I äldre tid var kätteri, hädelse och gäckeri straffbart. I det kanske äldsta rapporterade svenska rättsfallet döms bonden Botulf i Gottröra (se ”Botulf från Gottröra – en medeltida kättare i nytt ljus” av Gustav Zamore, Signum 7/2021) slutligen till döden efter att först ha ifrågasatt kyrkans lära om transsubstantiation, fått förlåtelse för detta och sedan inför sin kyrkoherde, fader Andreas, åter ha ifrågasatt läran. Den 8 april 1311 dömde ärkebiskopen Botulf som kättare och överlämnade honom till den världsliga makten för att straffas.
Med ett ganska snabbt rättshistoriskt kliv framåt i tiden kan konstateras att det i 1 kap. 1 § missgärningsbalken av 1734 års lag heter:
”Den som med uppsåt med ord eller skrift lastar eller smädar Gud, hans heliga ord, och sakramenten, miste livet. Sker det obetänkt och av hastighet och ångrar han sig böte hundra daler och avbedje sig sitt brott offentligt i församlingen. Gör han det en andra gång, böte dubbelt. Den som ej förmår betala böter plikte med kroppen enligt straffbalken.”
Likaså stadgas bötesstraff för så kallat gäckeri, det vill säga driva med Gud, Guds ord, sakramenten eller gudstjänsten. Brotten ansågs grova, men det var få som dömdes, med undantag av att åren 1851 till 1853 dömdes 207 personer i Gävleborgs län för gäckeri, efter att ha vägrat följa Svenska kyrkans nya gudstjänstordning och psalmbok. I 1864 års strafflag, som ersatte missgärningsbalken, är samma handlingar straffbelagda, men nu med högst straffarbete i två år.
Hädelsebrottet förändrades i och med religionsfrihetslagstiftningen vid 1900-talets mitt. Det blev nu bland annat möjligt för svenska medborgare att lämna Svenska kyrkan utan att ansluta sig till en så kallad dissenterförsamling, det vill säga ett annat av staten godkänt samfund. Ungefär samtidigt utmönstrades hädelse och gäckeri ur strafflagstiftningen och ersattes med 1949 års regler om trosfrid, där det hette att
”den som offentligen skymfar sådant som av Svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.”
År 1970 avskaffades det särskilda straffrättsliga skyddet för trosfrid i Sverige. I betänkandet SOU 1969:38 som föregick lagstiftningen föreslogs en regel som skulle skydda den enskildes religionsutövande – men inte trossamfunden sägs det uttryckligen i motiveringen (se betänkandet s. 83) – som skulle ha följande lydelse:
”Den som i strid mot rätten till religionsfrihet offentligen skymfar sådant som enligt annans trosuppfattning hålles heligt, dömes för brott mot religionsfriheten till böter eller fängelse i högst sex månader.”
I den fortsatta lagstiftningsprocessen kom dock detta förslag att utmönstras. Många remissinstanser – inte minst från Svenska kyrkan och frikyrkorna – var kritiska och menade att det inte behövdes något mer skydd för kristna religiösa uppfattningar än vad som redan följde av allmän lag. Föredragande statsråd instämde (prop. 1970:125 s. 65 f.) och anförde:
”En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper. Den gällande eller föreslagna nya lagstiftning som jag har redogjort för ger enligt min mening ett tillfredsställande skydd mot att medborgarnas känsla för religiösa värden kränks genom otillbörliga förfaranden. Jag delar därför reservanternas och åtskilliga remissinstansers uppfattning att den inskränkning i yttrande- och tryckfriheten som bestämmelsen om brott mot trosfrid medför inte längre är berättigad.”
Därmed försvann det straffrättsliga skyddet mot hädelse och liknande beteenden.
Rättsutvecklingen är intressant också ur ett annat avseende. Den visar, som Fredrik Heiding diskuterar i andra artiklar i detta nummer av Signum, på en utveckling från skyddet för det gemensamma, det religiösa kollektivet, till den enskilde och vederbörandes religionsutövning. Tydligast kommer detta till uttryck i lagstiftningsarbetet kring 1970, även om det finns tidigare spår, och möjligen är det ett uttryck för tidsandan.
Ett problem med dessa motiv till att ta bort hädelseförbudet i lagstiftningen är att de alternativa remedier till vilka det hänvisas – störande av allmän förrättning, ofredande, hets mot folkgrupp och liknande – ofta är svåra att tillämpa och inte framstår som särskilt prioriterade hos de brottsbeivrande myndigheterna, som nog redan har fullt upp med andra saker.
Gemenskaper
En följd av individualiseringen av det straffbara, alltså utvecklingen från att skydda den religiösa gemenskapen till att skydda den enskildes religionsutövning, är att skyddet mot hädelse urholkas ytterligare. En kyrka, församling eller grupp av troende kan inte kränkas på ett sätt som är straffrättsligt relevant. Enbart en enskild individ kan bli föremål för kränkning. Det motsvarande gäller också i andra sammanhang – ett företag, en förening, ett fotbollslag eller någon annan kollektiv entitet skyddas inte mot ärekränkning, utan det är de enskilda individerna som är rättighetsbärare.
Egentligen kanske man kan beskriva utvecklingen som två utvecklingslinjer. En utvecklingslinje är den tydliga rörelsen bort från det kollektiva skyddet i 1734 års lag till skyddet för den individuella religionsutövningen i 1970 års lagstiftningsarbete. En annan utvecklingslinje är utvecklingen från det religiösa till skyddet för den enskildes känslor. Religionen skyddas inte, utan känslorna. Båda dessa utvecklingslinjer leder mot att det inte är den religiösa gemenskapen eller det som den håller heligt som skyddas, utan den enskilde.
Utvecklingen är ur ett vidare perspektiv inte förvånande. Svensk rätt är generellt obenägen att tillerkänna kollektiva entiteter rättigheter annat än sådana som är nödvändiga för deras existens och ur ett samhälleligt perspektiv kan man mycket väl argumentera för att om, till exempel, en kristen församlings rätt till egendom respekteras av rättsordningen, så finns det inget behov av ett ideellt skydd för dess icke-värdsliga intressen.
Det sagda innebär emellertid inte att det inte skulle vara legitimt att skydda den religiösa gemenskapens intressen av att slippa bli kränkt i sin religiösa övertygelse.
Utlandet
Det land vars lagstiftning och rättsuppfattning, inte minst genom en lång gemensam rättslig utveckling, sannolikt mest liknar Sveriges är Finland. I den finländska strafflagstiftningen finns det fortfarande ett straffstadgande om brott mot trosfrid – straffbudet i 17 kap. 10 §
”Den som
1) offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen (267/1922) eller
2) genom att föra oljud, uppträda hotfullt eller på något annat sätt stör gudstjänst, kyrklig förrättning, annan sådan religionsutövning eller begravning,
skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.”
Av förarbetena till den finska lagstiftningen (propositionen till riksdagen RP 6/1997 rd s. 127 ff.) framgår att straffbudet närmast är till för att skydda ”medborganas religiösa känslor”, medan det före den finska strafflagens tillkomst under 1800-talets andra hälft ibland sades att vissa brott riktades direkt mot Gud. Syftet med den finska lagstiftningen synes vara ett mellanting mellan det svenska skyddet för den enskildes religionsutövning och skyddet för den religiösa gemenskapens intressen. Det är visserligen ett skydd mot kränkta känslor, men det framstår som om inte bara den enskilde utan också gemenskapen kan beaktas.
Den finske lagstiftaren inser att det inte är alldeles lätt att tillämpa straffbudet – hur skall, till exempel, gränsen dras mellan hädelse och saklig kritik, när det som den ene uppfattar som saklig kritik kan vara kränkande för den andre? I förarbetena görs emellertid ett försök att dra en gräns:
”Saklig kritik av ett religiöst samfund uppfyller inte rekvisitet för brott mot trosfriden. Rekvisitet uppfylls inte heller av en ironiserande kritik som innehåller sakliga argument. En förutsättning för tillämpning av den föreslagna paragrafens l punkt är att gärningsmannen uttrycker sig om någonting som anses heligt på ett sätt som är ägnat att förklena objektets värde i en annans ögon. Gärningens straffbarhet förutsätter uppsåt av ett särskilt slag. Den skall nämligen begås i kränkande syfte. Det anses vara fråga om en 128 RP 6/1997 rd kränkning i denna bemärkelse när smädandet eller skymfandet också kränker personer som eventuellt inte själva anser det smädade eller skymfade objektet vara heligt, men som respekterar oliktänkandes övertygelse. För att vara straffbar måste kränkningen enligt den föreslagna paragrafen ske offentligt. I det typiska fallet sker smädandet eller skymfandet under sådana förhållanden att det kommer till en i fråga om antal och sammansättning odefinierad personkrets kännedom.”
Om man ser till den finska lagstiftningen är det möjligt att föra en nyanserad juridisk diskussion om hädelse, utan att för den skull göra våld på yttrandefriheten. Det finns knappast någon som på allvar skulle säga att Finland har problem med sitt demokratiska styrelseskick.
Det är intressant att notera att det i medierna framkommit att de koranbränningar som godkänts av svenska polismyndigheter eller, i några fall, domstolar av allt att döma inte skulle ha godkänts i Finland. Innebär det att Finland skulle vara en sämre demokrati än Sverige? Så är knappast fallet, utan jag vågar påstå att det snarare talar för att det finska rättsväsendet och den finske lagstiftaren är bättre på nyanser.
Det övervägande protestantiska Finland är långt ifrån unikt, ett annat exempel är det katolska Österrike, där det finns ett straffbud som förbjuder hädelse i § 188 strafflagen:
”Den som offentligt förringar eller förlöjligar någon person eller sak som är föremål för tillbedjan av någon i riket bestående kyrka eller religiös sammanslutning, eller någon troslära, praxis eller institution i en sådan kyrka eller religiös sammanslutning, kan om beteendet är ägnat att väcka berättigad förargelse straffas med fängelse upp till sex månader eller 360 dagsböter.”
Den österrikiska lagstiftningen blev föremål för prövning i Europadomstolen för mänskliga rättigheter (E.S. v. Austria [Application no. 38450/12], 25 October 2018) för några år sedan. Omständigheterna var de följande: En österrikiska höll ett par seminarier med titeln ”Grundlagen des Islams” i det politiska partiet Freiheitliche Partei Österreichs regi. Seminarierna var öppna för allmänheten och en av deltagarna var en grävande journalist. På journalistens initiativ kom rättsvårdande myndigheter i Wien att utföra en förundersökning om brott mot § 188, vilket resulterade i att statsåklagaren i Wien väckte åtal. Seminarieledaren fälldes till ansvar för nedsättande uttalanden om profeten Mohammed som indikerade att han var pedofil. Seminarieledaren överklagade till Wiens appellationsdomstol som fastställde förstainstansdomstolens dom. Österrikes högsta domstol meddelade inte prövningstillstånd.
Seminarieledaren väckte talan mot Österrike i Europadomstolen och gjorde gällande att domstolarnas domar inskränkte hennes yttrandefrihet. Europadomstolen uttalade sammanfattningsvis bland annat det följande:
”Domstolen upprepar att en religiös grupp måste tolerera andras förnekande av dess religiösa övertygelse och till och med andras spridning av uppfattningar som är fientliga mot dess tro, så länge som uttalandena i fråga inte uppmuntrar till hat eller religiös intolerans. Artikel 188 i brottsbalken […] kriminaliserar i själva verket inte allt beteende som kan skada religiösa känslor eller utgöra hädelse, utan kräver dessutom att omständigheterna kring ett sådant beteende var ägnade att väcka berättigad indignation, och syftar således till att skydda religiös frid och tolerans. Domstolen noterar att de inhemska domstolarna utförligt förklarat varför de ansåg att sökandens uttalanden var ägnade att väcka berättigad indignation, med motiveringen att de inte hade gjorts på ett objektivt sätt som syftade till att bidra till en debatt av allmänt intresse, utan endast kunde tolkas som att de syftat till att visa att Muhammed inte var ett värdigt föremål för dyrkan […] Domstolen stöder denna bedömning.
[…]
Domstolen noterar att de inhemska domstolarna kvalificerade de ifrågasatta uttalandena som värdebedömningar, baserat på en detaljerad analys av ordalydelsen i ifrågavarande uttalanden […] Den fann att sökanden subjektivt hade tillskrivit Muhammed med en allmän sexuell preferens för pedofili och hade underlåtit att neutralt informera sin publik om den historiska bakgrunden, som följaktligen inte hade möjliggjort en seriös debatt i den frågan […] Domstolen instämmer därför med de inhemska domstolarna om att de ifrågasatta uttalandena kan klassificeras som värdebedömningar som inte har tillräcklig saklig grund. Även om de skulle kvalificeras som uppgifter om faktiska omständigheter, vilket sökanden insisterade på, har hon underlåtit att lägga fram några bevis för detta, vare sig under det inhemska förfarandet och inför domstolen.”
På dessa grunder konstaterade Europadomstolen att seminarieledarens yttrandefrihet inte trätts förnär.
Sammantaget kan man konstatera att några få nedslag i utländsk rätt ger vid handen att det svenska rättsläget, som jag började med, inte är självklart. Finland och Österrike, två av världens mest stabila demokratiska länder, har regler som straffbelägger allvarligare fall av hädelse och Europadomstolen har godtagit detta. Andra länder har regler som mer liknar de svenska. Det blir svårt att trovärdigt påstå att en diskussion om svensk rätt och hädelselagstiftning riskerar att urholka demokratin mot denna bakgrund.
Några slutsatser
Regleringen i svensk rätt av yttrandefrihet och hädelse, där yttrandefriheten uppfattas som absolut och religiösa gemenskapers och enskilda troendes känslor kommer i andra hand, är inte självklar sett ur ett internationellt perspektiv.
Omedelbart ovan har jag redovisat att Europadomstolen godtar nyanserade hädelsebestämmelser som förenliga med grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. I domen finns en intressant genomgång av internationella rättsliga ställningstaganden kring yttrandefrihet och hädelse. Här kan det räcka med att citera Europarådets rekommendation 1805 (2007) om ”Blasphemy, religious insults and hate speech against persons on grounds of their religion”, punkt 4:
”När det gäller hädelse, religiösa förolämpningar och hatretorik mot personer på grund av deras tro är staten ansvarig för att avgöra vad som skall räknas som brott inom de gränser som fastställs av Europadomstolens praxis. Rådsförsamlingen anser i detta sammanhang att hädelse, som förolämpning av en religion, inte skall anses vara straffbart. Man bör skilja på frågor som rör moraliskt samvete och sådant som rör vad som är lagligt, angelägenheter som hör till det allmänna och sådant som hör till den privata sfären. Även om åtal i detta avseende i dag är sällsynta i medlemsländer, är de legio i andra länder i världen.”
Återigen infinner sig slutsatsen att saken inte är så enkel. Den svenska debatten gör inte frågorna rättvisa. Visserligen är yttrandefriheten en av grunderna för ett demokratiskt styrelseskick, men den behöver kanske inte vara absolut på det sätt som ibland hävdas i den svenska debatten. Den är nog för övrigt inte absolut, ens i Sverige – man kan fråga sig om det inte finns en praktisk begränsning i de ”åsiktkorridorer” som det talas om i det svenska publika samtalet. Kanske skall inte den som har en trosuppfattning utan vidare behöva acceptera alla former av kränkningar.
För övrigt är det intressant att notera att samtidigt som vi diskuterar yttrandefrihet, hädelse och koranbränningar har det lämnats in motioner i riskdagen om att ”flaggbränning” skall ge böter (reglerna om skymfande av rikssymbol försvann för några decennier sedan) och att det förs en diskussion om att den högre utbildningen begränsas genom att universitetslärare blir rädda för att tala om kontroversiella ämnen. Det är alltså inte bara beträffande hädelse som yttrandefriheten utmanas.
Formatet för denna artikel lånar sig inte för att ens försöka besvara de ställda gränsdragningsfrågorna om vad som skall vara tillåtet eller förbjudet, men diskussionen visar i alla fall att det inte är så enkelt som det ibland påstås att dra gränsen mellan yttrandefrihet och skydd för religiösa gemenskapers eller enskilda troendes känslor.
Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2023.