Demokrativillkor

av DANIEL STATTIN

I och med Tidöavtalet rivs den tidigare regeringens proposition om villkor för statens stöd till trossamfund upp. En viktig del i propositionen – och i Tidöavtalet – är så kallade demokrativillkor.

Vilka krav som skall gälla för att ett trossamfund skall vara berättigat att ta emot statliga bidrag till verksamheten har blivit föremål för en hel del uppmärksamhet under förra mandatperioden. Det som främst varit föremål för diskussion är de så kallade demokrativillkoren eller demokratikriterierna, som i korthet ställer krav på att ett bidragsberättigat trossamfund skall uppfylla vissa i lag fastslagna kriterier för ”demokratisk” verksamhet.

Diskussionen om demokrativillkor ledde till att den just avgångna regeringen lämnade en proposition (prop. 2021/22:272) om villkoren för statens stöd till bland annat trossamfunden. Förslagen i propositionen har blivit utsatta för ganska omfattande kritik från civilsamhällets organisationer och inte minst från olika trossamfund och deras företrädare, bland annat från Sveriges kristna råd. Annan kritik kommer fram i propositionens redovisning av de synpunkter som lämnades av olika remissinstanser, av vilka några ofta ville gå längre än regeringen. Den nya borgerliga regeringen har alldeles nyligen dragit tillbaka propositionen och ansvarigt statsråd säger sig vilja ha dialog med civilsamhället inklusive trossamfunden, men Tidöavtalet innehåller också en skrivning om demokrativillkor, så frågan kommer säkert att aktualiseras på nytt under den närmaste tiden.

Frågan om demokrativillkor är viktig på flera plan. De flesta torde vara överens om att staten inte skall lämna bidrag till organisationer som stödjer våldsbejakande extremism, terrorism eller hotar det grundläggande demokratiska styrelsesättet. Det är svårare att avgöra var gränserna bör gå när till exempel ett trossamfund har en i sin religiösa övertygelse förankrad åsikt som är impopulär i större eller mindre kretsar av samhällsmedlemmar, till exempel beträffande abort, dödshjälp eller sexualmoral.

Demokrativillkoren tangerar också frågan om förhållandet mellan samhället, eller kanske närmare bestämt staten, och religionen. En kritik som riktats mot demokratikriteriernas utformning i synnerhet och beredningen av ärendet i regeringskansliet i allmänhet är att det utgår från religionen som en privatsak och inget som bör påverka samhällets spelregler. Spänningen mellan (ett sekulariserat) samhälle och religiösa övertygelser ställs på sin spets när demokrativillkoren skall tillämpas. Det får sitt juridiska uttryck i en avvägning mellan demokrativillkor som bygger på grundläggande värderingar i regeringsformen och Europakonventionens skydd för religionsfriheten.

Vad är då demokrativillkoren? Villkoren kan sägas bestå av tre delar, nämligen demokrativillkor som avser syfte, uppbyggnad respektive verksamhet. Genom att uppfylla dessa kriterier kan ett trossamfund få direkt stöd i form av verksamhetsbidrag och indirekt stöd i form av hjälp med uppbörden av medlemsavgiften.

Syfteskriteriet tar sikte på det syfte som ett trossamfund skall ange i sina stadgar för att kunna registreras som sådant. Syftet får inte strida mot grundläggande demokratiska värden, såsom att främja våldsbejakande extremism, terrorism eller det demokratiska styrelsesättets omstörtande. Syfteskriteriet vållar sannolikt få tillämpningsproblem och – som jag noterat – omfattas det nog av de flesta.

Uppbyggnadskriteriet tar sikte på trossamfundets interna uppbyggnad. Kriteriet omfattar interna styresformer, till exempel det från allmän svensk associationsrätt hämtade kravet att det skall finnas organ som kan fatta beslut och företräda trossamfundet samt att medlemmarna har ett demokratiskt inflytande över de beslut som fattas. I praktiken har uppbyggnadskriteriet kanske i större utsträckning tillämpats beträffande andra organisationer i civilsamhället, än på trossamfund. Skälet till detta är att Europakonventionen som en del i religionsfrihetsbestämmelserna skapar en rätt för trossamfund att i stor utsträckning ordna sina egna inre angelägenheter. Vill den svenske lagstiftaren gå längre och ställa krav på intern föreningsdemokrati kan det helt enkelt ganska lätt komma i konflikt med det europarättsliga skyddet för religionsfriheten.

Verksamhetskriteriet, slutligen, tar sikte på hur verksamheten i ett trossamfund bedrivs. För att kriteriet skall vara uppfyllt får verksamheten inte i väsentliga avseenden avvika från de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i regeringsformen. Av särskilt intresse är den så kallade rättighetskatalogen i 2 kap. regeringsformen som ger den enskilda till exempel politiska rättigheter, sociala rättigheter och åtminstone ett visst skydd för religionsfriheten. Verksamhetskriteriet är svårt att tillämpa. Hur skall man till exempel se på samfund som inte tillåter kvinnliga präster? Det skulle å ena sidan kunna ses som diskriminerande, å andra sidan som ett uttryck för religionsfriheten. Åter är Europakonventionens skydd för religionsfriheten av betydelse, kanske större betydelse än vad som verkar vara ett relativt uttunnat svenskt skydd för religionsfriheten.

En annan aspekt av Tidöavtalet som förtjänar att lyftas i detta sammanhang är överenskommelsen att grundlagsskydda aborträtten. Hur skulle ett sådant grundlagsskydd förhålla sig till verksamhetskriteriet? Det är för tidigt att säga, men min förmodan är att det inte skulle ändra kriteriets tillämpning just utifrån Europakonventionens grundläggande skydd – som också Högsta förvaltningsdomstolen bekräftat – mot att det allmänna prövar olika trossamfunds religiösa övertygelse.

Den förra regeringens proposition om demokrativillkor är som sagt tillbakadragen. Det är positivt att frågorna får ytterligare en genomlysning före ny lagstiftning, men diskussionen är, som framgår i Tidöavtalet, långt ifrån över. Det finns tvärtom all anledning för de kristna samfunden, för den katolska kyrkan i Sverige och för de enskilda som kan bidra att vara observanta på hur diskussionen förs i framtiden, så att inte demokrativillkor, låt vara utformade med goda intentioner, kommer i konflikt med religionsfriheten.

Det viktigaste demokratikriteriet torde vara syfteskriteriet – hur trossamfund ser på samhället har nog större betydelse än hur de internt är uppbyggda och vem som kan vigas till tjänst i dem. Här finns det anledning att framhålla den judisk-kristna rättighetstraditionen som, har det sagts, en förutsättning för den fri- och rättighetsideologi som präglat de liberala demokratierna. Det finns fortfarande mycket i denna rika tradition att hämta och använda i diskussionen om demokrativillkor i trossamfund i det moderna Sverige.

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2022.

 

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av DANIEL STATTIN

I och med Tidöavtalet rivs den tidigare regeringens proposition om villkor för statens stöd till trossamfund upp. En viktig del i propositionen – och i Tidöavtalet – är så kallade demokrativillkor.

Vilka krav som skall gälla för att ett trossamfund skall vara berättigat att ta emot statliga bidrag till verksamheten har blivit föremål för en hel del uppmärksamhet under förra mandatperioden. Det som främst varit föremål för diskussion är de så kallade demokrativillkoren eller demokratikriterierna, som i korthet ställer krav på att ett bidragsberättigat trossamfund skall uppfylla vissa i lag fastslagna kriterier för ”demokratisk” verksamhet.

Diskussionen om demokrativillkor ledde till att den just avgångna regeringen lämnade en proposition (prop. 2021/22:272) om villkoren för statens stöd till bland annat trossamfunden. Förslagen i propositionen har blivit utsatta för ganska omfattande kritik från civilsamhällets organisationer och inte minst från olika trossamfund och deras företrädare, bland annat från Sveriges kristna råd. Annan kritik kommer fram i propositionens redovisning av de synpunkter som lämnades av olika remissinstanser, av vilka några ofta ville gå längre än regeringen. Den nya borgerliga regeringen har alldeles nyligen dragit tillbaka propositionen och ansvarigt statsråd säger sig vilja ha dialog med civilsamhället inklusive trossamfunden, men Tidöavtalet innehåller också en skrivning om demokrativillkor, så frågan kommer säkert att aktualiseras på nytt under den närmaste tiden.

Frågan om demokrativillkor är viktig på flera plan. De flesta torde vara överens om att staten inte skall lämna bidrag till organisationer som stödjer våldsbejakande extremism, terrorism eller hotar det grundläggande demokratiska styrelsesättet. Det är svårare att avgöra var gränserna bör gå när till exempel ett trossamfund har en i sin religiösa övertygelse förankrad åsikt som är impopulär i större eller mindre kretsar av samhällsmedlemmar, till exempel beträffande abort, dödshjälp eller sexualmoral.

Demokrativillkoren tangerar också frågan om förhållandet mellan samhället, eller kanske närmare bestämt staten, och religionen. En kritik som riktats mot demokratikriteriernas utformning i synnerhet och beredningen av ärendet i regeringskansliet i allmänhet är att det utgår från religionen som en privatsak och inget som bör påverka samhällets spelregler. Spänningen mellan (ett sekulariserat) samhälle och religiösa övertygelser ställs på sin spets när demokrativillkoren skall tillämpas. Det får sitt juridiska uttryck i en avvägning mellan demokrativillkor som bygger på grundläggande värderingar i regeringsformen och Europakonventionens skydd för religionsfriheten.

Vad är då demokrativillkoren? Villkoren kan sägas bestå av tre delar, nämligen demokrativillkor som avser syfte, uppbyggnad respektive verksamhet. Genom att uppfylla dessa kriterier kan ett trossamfund få direkt stöd i form av verksamhetsbidrag och indirekt stöd i form av hjälp med uppbörden av medlemsavgiften.

Syfteskriteriet tar sikte på det syfte som ett trossamfund skall ange i sina stadgar för att kunna registreras som sådant. Syftet får inte strida mot grundläggande demokratiska värden, såsom att främja våldsbejakande extremism, terrorism eller det demokratiska styrelsesättets omstörtande. Syfteskriteriet vållar sannolikt få tillämpningsproblem och – som jag noterat – omfattas det nog av de flesta.

Uppbyggnadskriteriet tar sikte på trossamfundets interna uppbyggnad. Kriteriet omfattar interna styresformer, till exempel det från allmän svensk associationsrätt hämtade kravet att det skall finnas organ som kan fatta beslut och företräda trossamfundet samt att medlemmarna har ett demokratiskt inflytande över de beslut som fattas. I praktiken har uppbyggnadskriteriet kanske i större utsträckning tillämpats beträffande andra organisationer i civilsamhället, än på trossamfund. Skälet till detta är att Europakonventionen som en del i religionsfrihetsbestämmelserna skapar en rätt för trossamfund att i stor utsträckning ordna sina egna inre angelägenheter. Vill den svenske lagstiftaren gå längre och ställa krav på intern föreningsdemokrati kan det helt enkelt ganska lätt komma i konflikt med det europarättsliga skyddet för religionsfriheten.

Verksamhetskriteriet, slutligen, tar sikte på hur verksamheten i ett trossamfund bedrivs. För att kriteriet skall vara uppfyllt får verksamheten inte i väsentliga avseenden avvika från de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i regeringsformen. Av särskilt intresse är den så kallade rättighetskatalogen i 2 kap. regeringsformen som ger den enskilda till exempel politiska rättigheter, sociala rättigheter och åtminstone ett visst skydd för religionsfriheten. Verksamhetskriteriet är svårt att tillämpa. Hur skall man till exempel se på samfund som inte tillåter kvinnliga präster? Det skulle å ena sidan kunna ses som diskriminerande, å andra sidan som ett uttryck för religionsfriheten. Åter är Europakonventionens skydd för religionsfriheten av betydelse, kanske större betydelse än vad som verkar vara ett relativt uttunnat svenskt skydd för religionsfriheten.

En annan aspekt av Tidöavtalet som förtjänar att lyftas i detta sammanhang är överenskommelsen att grundlagsskydda aborträtten. Hur skulle ett sådant grundlagsskydd förhålla sig till verksamhetskriteriet? Det är för tidigt att säga, men min förmodan är att det inte skulle ändra kriteriets tillämpning just utifrån Europakonventionens grundläggande skydd – som också Högsta förvaltningsdomstolen bekräftat – mot att det allmänna prövar olika trossamfunds religiösa övertygelse.

Den förra regeringens proposition om demokrativillkor är som sagt tillbakadragen. Det är positivt att frågorna får ytterligare en genomlysning före ny lagstiftning, men diskussionen är, som framgår i Tidöavtalet, långt ifrån över. Det finns tvärtom all anledning för de kristna samfunden, för den katolska kyrkan i Sverige och för de enskilda som kan bidra att vara observanta på hur diskussionen förs i framtiden, så att inte demokrativillkor, låt vara utformade med goda intentioner, kommer i konflikt med religionsfriheten.

Det viktigaste demokratikriteriet torde vara syfteskriteriet – hur trossamfund ser på samhället har nog större betydelse än hur de internt är uppbyggda och vem som kan vigas till tjänst i dem. Här finns det anledning att framhålla den judisk-kristna rättighetstraditionen som, har det sagts, en förutsättning för den fri- och rättighetsideologi som präglat de liberala demokratierna. Det finns fortfarande mycket i denna rika tradition att hämta och använda i diskussionen om demokrativillkor i trossamfund i det moderna Sverige.

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2022.