av KAJ ENGELHART
Efter fyra dagar i Bahrain återvände påven Franciskus söndagen den 6 november hem till Rom. Fyra dagar rika på innehåll och med smått historiska inslag. I sin onsdagsaudiens veckan därpå betecknade han sin resa som ”ett besök i dialog och broderlighet i en värld som plågas av splittring och konflikt”.
Varför besöka ett så litet land med en så stor muslimsk majoritet? ”Jag svarar med tre ord”, sade påven, ”dialog, möte och resa”. Dialogen är som ett syre som låter freden få luft och andas, den öppnar sinnen och hjärtan för att mötas och bryter ner våldets och splittringens murar, betonade han. Men dialogen förutsätter ett möte, annars blir den tom och ”stående på idénivå snarare än på verklighetsnivå”. Han påminde om sina möten med Ahmed al-Tayeb, storimam vid Al-Azhar i Kairo, och sitt besök i en katolsk skola i Bahrain där kristna och muslimska barn går tillsammans. De unga måste få lära känna varandra så att deras möte mera som syskon kan förebygga ideologiska konflikter, reflekterade han.
Den viktiga resa som Franciskus gör, och där hans besök i Bahrain är den senaste etappen, syftar till att bygga relationer av god vilja, vänskap och syskonskap med människor i andra religiösa och ickereligiösa sociala miljöer, kulturer och traditioner, i synnerhet judar och muslimer – förutom givetvis att möta och stärka den lokala katolska populationen. Det har varit hans prioriteringar i alla hans 39 apostoliska resor till 58 länder hittills. I Bahrain firade han mässa med 30 000 deltagare från ett hundratal länder. Hans resa ville inte ”blanda ihop saker och ting eller urvattna tron, utan skapa broderliga band i vår Fader Abrahams namn, han som var en pilgrim på jorden inför den ende Guden i himmelen, fredens Gud”.
Första dagen togs påven emot av kungen, Hamad bin Isa al-Khalifa, i det kungliga Sakhirpalatset, och Franciskus valde från första ögonblicket att inte väja för känsliga teman. Hans tal handlade om mänskliga rättigheter, han berömde landets tradition av interreligiös tolerans men påpekade att Bahrain tillämpar dödsstraff, fastän det är avskaffat i grundlagen. Av landets 1,5 miljoner invånare är kanske 10–14 procent kristna, majoriteten gästarbetare (under delvis diskriminerande villkor) från Indien och Filippinerna. Kungahuset är sunnimuslimskt, medan den inhemska befolkningen mestadels är shiiter med begränsningar i sina politiska rättigheter.
I fjol invigdes Bahrains katedral Vår Fru av Arabien på av kungahuset upplåten mark för ”det största kyrkbygget på Arabiska halvön”, och snart därpå kom inbjudan till konferensen Bahrain Forum for Dialogue. Påvens officiella huvuduppgift var att delta i avslutningen. Inför 200 religiösa ledare från Gulfstaterna talade påven om behovet av religionsfrihet, med hänvisning till Bahrain Declaration från 2017 som stadgar religiös valfrihet och avstår från bestraffning för en person som lämnar islam.
I måttfulla ordalag berömde Franciskus modellen, med en insmugen förmaning om behovet av full religionsfrihet. Kanske tänkte han på synpunkter från den apostoliska administratorn för de södra arabiska länderna kapucinprästen, Paul Hinder, som avrått från alltför negativa synpunkter på länderna i området – ”de gillar inte öppen kritik”. Men religionsfriheten i Bahrain är kanske den största i arabvärlden, erkänner Hinder samtidigt.
I en flammande appell angrep påven de politiska konflikterna och våldet, särskilt kriget i Ukraina. ”I stället för att odla och vårda vår omgivning i mänsklighetens trädgård, leker vi med elden, med missiler och bomber”, sade påven och manade religiösa ledare att ”inte stödja allianser mot någon utan söka möjligheter till möten med alla”.
Under konferensen lanserade storimamen av Al-Azhar i Kairo, Mohammed al-Tayeb, ett förslag om ett toppmöte mellan ledare inom de två islamiska riktningarna sunni och shia för att föra dialog om ”enhet, sammanhållning och närmande, en dialog för islamisk broderlighet, fri från splittring, osämja och i synnerhet sekteristiskt kiv”. Sedan 600-talet går de två traditionerna skilda vägar, ofta i en spänningsladdad, till och med våldsam och krigisk relation i flera länder i Mellanöstern. Al-Tayebs förslag är ett uppseendeväckande försök till fredsstiftande – ”modigt” kommenterade påven Franciskus.
Påven och storimamen är sedan länge goda vänner och meningsfränder i mycket. År 2019 undertecknade de i Abu Dhabi gemensamt ett berömt dokument om mänsklig broderlighet, som anger riktningen för den närhet och ömsesidiga respekt som ter sig möjlig, naturlig och nödvändig. De två hade tillfälle till privat utbyte även nu i Bahrain och de framträdde tillsammans framför medlemmarna i det internationella äldreråd med ledande muslimska lärde som al-Tayeb förestår. Här kunde Franciskus ännu en gång inbjuda till försoning och gemenskap mellan kristna och muslimer:
”Hur skulle troende från olika religioner och kulturer kunna leva tillsammans, acceptera och uppskatta varandra, om vi förblir främlingar för varandra? Låt oss följa imam Alis ord: ’Det finns två slags människor: antingen är de dina bröder i tron eller dina medmänniskor.’ Låt oss känna kallelsen till att bära omsorg om alla dem som Guds försyn ställt vid vår sida i denna värld.”
Vidare menade påven: ”Det här är uppgifter som vilar på oss religiösa ledare: inför en alltmer sårad och söndersliten mänsklighet, som andas med oro och ångest under globaliseringens täcke, måste de stora trossamfunden vara hjärtat som håller samman kroppens lemmar och själen som sprider hopp och liv åt de högsta strävandena.”
Hans tal blev en engagerad och delvis känslosam fortsättning och fördjupning av budskapet från Abu Dhabi. Verkligheten framför idéerna, människorna framför åsikterna, öppenhet för Guds vilja i stället för barriärer, geografiska och ideologiska, måste prägla relationerna mellan nationer och religioner, och inte minst religiösa ledare är kallade att möta ”mänsklighetens oro och ångest under globaliseringens täcke” och i stället ingjuta hopp, var hans maning inför sitt muslimska auditorium.
Kaj Engelhart är journalist och samordnare vid Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, KID.
Ur Signum nr 8/2022.