Romantiker och nekromantiker

av LAPO LAPPIN

– En föga livaktig debatt mellan en levande teolog och en död fysiker.

Jag såg affischen som annonserade ”The Great Debate” i förbifarten. Det som stack ut var de stora bilderna på Oxfordteologen Alister McGrath och fysiklegenden Stephen Hawking. De båda skulle mötas i en debatt den 3 november i universitetshuset i Uppsala. Min omedelbara reaktion var förvåning: det är ändå anmärkningsvärt att en världskänd intellektuell som Hawking kommer just till Uppsala.

Några sekunder senare inföll ytterligare en tanke: det är ännu mer anmärkningsvärt att Stephen Hawking kommer till Uppsala, med tanke på att han avled för fyra år sedan.

När jag granskar anslaget närmare ser jag en liten pil under bilden på Hawking, som förklarar att hans ståndpunkter kommer framföras av Uppsalaprofessorn Ulf Danielsson. Debattens tema är huruvida det finns goda skäl att tro att det finns en Gud. Upplägget, med en teolog på ena sidan och en ateistisk naturvetare på den andra, påminner om Gudsdebatterna som florerade kring millennieskiftet. Det är en genre som ligger närmare underhållningsbranschen än en akademisk diskussion – en sorts intellektuell boxning.

Alister McGrath är utan tvekan en prize fighter i grenen: han har deltagit flitigt i sådana debatter med de ledande företrädarna för det som kallades nyateism, Richard Dawkins och Christopher Hitchens. På ett sätt är det naturligt att balansera McGrath med en annan tungviktare som Hawking. Samtidigt finns det någonting som skaver. Det känns lite mystiskt, till och med lite nekromantiskt, att Ulf Danielsson ska kanalisera en bortgången människas ståndpunkt.

Filosofins död

Man kan dessutom undra om Hawkings ståndpunkt verkligen är värd att återuppliva. I det första kapitlet i Hawkings sista bok The Grand Design (2010) kan man läsa: ”Philosophy is dead”. Hawking menar att man tidigare i historien ansåg att det var filosofernas uppgift att försöka ta reda på hur verkligheten är funtad. I dag har naturvetarna tagit över stafettpinnen. Men trots att filosofin dör redan på sidan 1, visar den sig ändå vara i ganska sprallig form i resten av boken. Hawkings utläggning är full av filosofiska spekulationer – om än av ett relativt tarvligt slag.

Hawking ändrar sig även när det kommer till naturvetenskapens tolkningsföreträde rörande verkligheten. Verkligheten går aldrig att nå, förklarar Hawking: det enda vi har är ”modeller”. Det är meningslöst att fråga sig om en modell ”avbildar” verkligheten, eftersom vi enbart har tillgång till modellerna. En modell kan aldrig vara mer sanningsenlig än en annan; de kan bara vara mer eller mindre ”effektiva” (baserat på en lista med fyra helt godtyckliga kriterier som Hawking ställer upp). Modellens nytta är det enda som avgör dess giltighet.

Även Ulf Danielsson har profilerat sig som företrädare för en liknande ståndpunkt (om än inte i samma braskande termer som Hawking). Danielssons utgångspunkt är att ”vi är dumma organiska varelser med starkt begränsade intellektuella förmågor”. Det biologiska organet vi kallar hjärna förmår inte fånga verkligheten som den är i sig – den bygger modeller genom vilka våra erfarenheter filtreras. Utifrån dessa modeller bygger teoretiska fysiker ytterligare modeller, i matematisk dräkt. Men vi måste komma ihåg att det bara är modeller, skriver Danielsson i Världen själv (2020). Hur världen själv är bortom dessa modeller kommer vi aldrig att få veta.

Naturfilosofins återuppståndelse

Det finns något uppfriskande med Danielssons ansats. Medan många naturvetare arbetar med sina teorier, experiment och ekvationer men lämnar de större frågorna därhän, är Danielsson uppriktigt intresserad av vetenskapens grunder. Vad är det vetenskapen egentligen berättar för oss? Vad är dess sanningsanspråk?

Något liknande kan man återfinna i Alister McGraths intellektuella gärning. På ett sätt vill även McGrath återuppväcka något dött. Det framgår tydligast i McGraths senaste verk, Natural Philosophy (2022), som släpptes bara några veckor före debatten. I McGraths historieskrivning utvecklas den moderna naturvetenskapen från naturfilosofin, en disciplin som nådde sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talet. Enligt McGrath är det sant – i linje med Hawkings dödsruna över filosofin – att naturfilosofin har fasats ut till förmån för naturvetenskapen i modern bemärkelse. Men samtidigt finns det något viktigt som gick förlorat i den övergången.

När naturfilosofin blomstrade under romantiken gifte sig vetenskaplig forskning med etiken och estetiken. Naturfilosoferna letade inte bara efter förklaringar av naturens processer utan även efter svar på hur man ska leva tillsammans med naturen. Det fanns ett stort utrymme för att reflektera kring känslan av förundran som naturen kan väcka i oss. Som den tyske romantikern Schelling skrev: natur är en slumrande ande, som bör kontempleras och avnjutas estetiskt och andligt samtidigt som den ska studeras.

Den moderna naturvetenskapen har trängt undan dessa dimensioner. Det har lett till att vetenskapen har utvecklats skevt, utan att göra rättvisa åt hela spektrumet av mänsklig upplevelse. McGrath pläderar för att återuppliva naturfilosofin i dag.

Debatten som aldrig ägde rum

McGrath och Danielsson (eller Hawking) företräder två olika versioner om vart naturvetenskapen är på väg. Två perspektiv på hur disciplinen kan utvecklas.

Ur en synvinkel har dessa visioner slående likheter: för Danielsson måste vetenskapen bli påmind om att vi är organiska varelser som blickar ut från ett partikulärt perspektiv. Även McGrath vill återintegrera det subjektiva (i form av förundran, känslor, mening) in i vetenskapen, något som han menar har förträngts under övergången från naturfilosofin.

Samtidigt finns det viktiga olikheter dem emellan: det subjektiva är för McGrath något som sätter oss i kontakt med andra delar av verkligheten, som är lika verkliga som väteatomer och nervceller, men som måste uttolkas med andra metoder. För Danielsson kommer insikten om det subjektiva och kontextbundna med en nedvärdering av vetenskapens sanningsanspråk. Det vetenskapen beskriver är inte världen i sig själv utan olika mönster i vår upplevelse av världen. Vi är mindre i kontakt med verkligheten efter en omvändelse till Hawkings eller Danielssons evangelium.

Mötet mellan dessa två ansatser hade kunnat bli intressant. Tyvärr fick de aldrig mötas.

The (not so) great debate

Det främsta skälet att mötet aldrig ägde rum var debattupplägget. Talarna förväntades bränna igenom en lista på sex stora frågor. Varje punkt fick enbart ta upp fem minuter. Urvalet av frågor var inte det mest koherenta: knappt någon av dem hade någonting att göra med huvudfrågan, den om Guds existens.

Frågorna (i turordning) var: Hur började universum? Kan vi förutsäga framtiden? Finns det utomjordingar? Vad finns i mitten på ett svart hål? Kommer artificiell intelligens att bli smartare än vi?

Svaren (i turordning) blev: vi vet inte; ja och nej; förmodligen; vi vet inte; nej.

Det sammanlagda intrycket var ganska rörigt, vilket gjorde att tillställningen i slutändan inte blev speciellt great.

Samtidigt blev det inte speciellt mycket av en debate heller. Talarna höll med varandra i stor utsträckning. Man fick vänta ända till den sista frågan – den om Guds existens – för att se någon större oenighet mellan talarna. Men även detta blev något av en antiklimax. Ulf Danielsson förklarade att det över huvud taget inte var en angelägen fråga för honom; han var helt enkelt inte intresserad av att debattera huruvida Gud finns eller inte. ”It’s not my style”, förklarade han.

Jag undrar om det finns några generella tendenser som kan uttydas från debattens utfall. När jag pratade med McGrath före debatten erkände han att intresset för ”konflikten” mellan naturvetenskap och religion har svalnat ganska kraftigt. Nyateismen växte fram med stor kraft kring år 2000, i tvillingtornens långa skugga. McGrath uppskattar att den nådde sin kulmen kring år 2006 eller 2007, samtidigt som Dawkins släppte bästsäljaren Illusionen om Gud. Men sedan dess har nyateisterna blivit (med McGraths ord) ett ”utdöende släkte”. Danielssons hållning visade att ateismen, liksom religionen, har blivit en privatsak.

Kriget mellan Gud och vetenskapen fångar inte samtidens fantasi och intresse. I dess ställe har andra frågor trätt in: huruvida vi kan förutsäga en alltmer osäker framtid, där ytterligare krig och pandemier hotar vid horisonten. Utomjordiska civilisationer, teknologins framsteg i allmänhet och den artificiella intelligensen i synnerhet. Debatten den 3 november visade hur dessa frågor väcker mer intresse än debatten mellan teister och nyateister. Den genren verkar helt och hållet död. Och ingen verkar särskilt intresserad av att återuppliva den.

Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2022.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LAPO LAPPIN

– En föga livaktig debatt mellan en levande teolog och en död fysiker.

Jag såg affischen som annonserade ”The Great Debate” i förbifarten. Det som stack ut var de stora bilderna på Oxfordteologen Alister McGrath och fysiklegenden Stephen Hawking. De båda skulle mötas i en debatt den 3 november i universitetshuset i Uppsala. Min omedelbara reaktion var förvåning: det är ändå anmärkningsvärt att en världskänd intellektuell som Hawking kommer just till Uppsala.

Några sekunder senare inföll ytterligare en tanke: det är ännu mer anmärkningsvärt att Stephen Hawking kommer till Uppsala, med tanke på att han avled för fyra år sedan.

När jag granskar anslaget närmare ser jag en liten pil under bilden på Hawking, som förklarar att hans ståndpunkter kommer framföras av Uppsalaprofessorn Ulf Danielsson. Debattens tema är huruvida det finns goda skäl att tro att det finns en Gud. Upplägget, med en teolog på ena sidan och en ateistisk naturvetare på den andra, påminner om Gudsdebatterna som florerade kring millennieskiftet. Det är en genre som ligger närmare underhållningsbranschen än en akademisk diskussion – en sorts intellektuell boxning.

Alister McGrath är utan tvekan en prize fighter i grenen: han har deltagit flitigt i sådana debatter med de ledande företrädarna för det som kallades nyateism, Richard Dawkins och Christopher Hitchens. På ett sätt är det naturligt att balansera McGrath med en annan tungviktare som Hawking. Samtidigt finns det någonting som skaver. Det känns lite mystiskt, till och med lite nekromantiskt, att Ulf Danielsson ska kanalisera en bortgången människas ståndpunkt.

Filosofins död

Man kan dessutom undra om Hawkings ståndpunkt verkligen är värd att återuppliva. I det första kapitlet i Hawkings sista bok The Grand Design (2010) kan man läsa: ”Philosophy is dead”. Hawking menar att man tidigare i historien ansåg att det var filosofernas uppgift att försöka ta reda på hur verkligheten är funtad. I dag har naturvetarna tagit över stafettpinnen. Men trots att filosofin dör redan på sidan 1, visar den sig ändå vara i ganska sprallig form i resten av boken. Hawkings utläggning är full av filosofiska spekulationer – om än av ett relativt tarvligt slag.

Hawking ändrar sig även när det kommer till naturvetenskapens tolkningsföreträde rörande verkligheten. Verkligheten går aldrig att nå, förklarar Hawking: det enda vi har är ”modeller”. Det är meningslöst att fråga sig om en modell ”avbildar” verkligheten, eftersom vi enbart har tillgång till modellerna. En modell kan aldrig vara mer sanningsenlig än en annan; de kan bara vara mer eller mindre ”effektiva” (baserat på en lista med fyra helt godtyckliga kriterier som Hawking ställer upp). Modellens nytta är det enda som avgör dess giltighet.

Även Ulf Danielsson har profilerat sig som företrädare för en liknande ståndpunkt (om än inte i samma braskande termer som Hawking). Danielssons utgångspunkt är att ”vi är dumma organiska varelser med starkt begränsade intellektuella förmågor”. Det biologiska organet vi kallar hjärna förmår inte fånga verkligheten som den är i sig – den bygger modeller genom vilka våra erfarenheter filtreras. Utifrån dessa modeller bygger teoretiska fysiker ytterligare modeller, i matematisk dräkt. Men vi måste komma ihåg att det bara är modeller, skriver Danielsson i Världen själv (2020). Hur världen själv är bortom dessa modeller kommer vi aldrig att få veta.

Naturfilosofins återuppståndelse

Det finns något uppfriskande med Danielssons ansats. Medan många naturvetare arbetar med sina teorier, experiment och ekvationer men lämnar de större frågorna därhän, är Danielsson uppriktigt intresserad av vetenskapens grunder. Vad är det vetenskapen egentligen berättar för oss? Vad är dess sanningsanspråk?

Något liknande kan man återfinna i Alister McGraths intellektuella gärning. På ett sätt vill även McGrath återuppväcka något dött. Det framgår tydligast i McGraths senaste verk, Natural Philosophy (2022), som släpptes bara några veckor före debatten. I McGraths historieskrivning utvecklas den moderna naturvetenskapen från naturfilosofin, en disciplin som nådde sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talet. Enligt McGrath är det sant – i linje med Hawkings dödsruna över filosofin – att naturfilosofin har fasats ut till förmån för naturvetenskapen i modern bemärkelse. Men samtidigt finns det något viktigt som gick förlorat i den övergången.

När naturfilosofin blomstrade under romantiken gifte sig vetenskaplig forskning med etiken och estetiken. Naturfilosoferna letade inte bara efter förklaringar av naturens processer utan även efter svar på hur man ska leva tillsammans med naturen. Det fanns ett stort utrymme för att reflektera kring känslan av förundran som naturen kan väcka i oss. Som den tyske romantikern Schelling skrev: natur är en slumrande ande, som bör kontempleras och avnjutas estetiskt och andligt samtidigt som den ska studeras.

Den moderna naturvetenskapen har trängt undan dessa dimensioner. Det har lett till att vetenskapen har utvecklats skevt, utan att göra rättvisa åt hela spektrumet av mänsklig upplevelse. McGrath pläderar för att återuppliva naturfilosofin i dag.

Debatten som aldrig ägde rum

McGrath och Danielsson (eller Hawking) företräder två olika versioner om vart naturvetenskapen är på väg. Två perspektiv på hur disciplinen kan utvecklas.

Ur en synvinkel har dessa visioner slående likheter: för Danielsson måste vetenskapen bli påmind om att vi är organiska varelser som blickar ut från ett partikulärt perspektiv. Även McGrath vill återintegrera det subjektiva (i form av förundran, känslor, mening) in i vetenskapen, något som han menar har förträngts under övergången från naturfilosofin.

Samtidigt finns det viktiga olikheter dem emellan: det subjektiva är för McGrath något som sätter oss i kontakt med andra delar av verkligheten, som är lika verkliga som väteatomer och nervceller, men som måste uttolkas med andra metoder. För Danielsson kommer insikten om det subjektiva och kontextbundna med en nedvärdering av vetenskapens sanningsanspråk. Det vetenskapen beskriver är inte världen i sig själv utan olika mönster i vår upplevelse av världen. Vi är mindre i kontakt med verkligheten efter en omvändelse till Hawkings eller Danielssons evangelium.

Mötet mellan dessa två ansatser hade kunnat bli intressant. Tyvärr fick de aldrig mötas.

The (not so) great debate

Det främsta skälet att mötet aldrig ägde rum var debattupplägget. Talarna förväntades bränna igenom en lista på sex stora frågor. Varje punkt fick enbart ta upp fem minuter. Urvalet av frågor var inte det mest koherenta: knappt någon av dem hade någonting att göra med huvudfrågan, den om Guds existens.

Frågorna (i turordning) var: Hur började universum? Kan vi förutsäga framtiden? Finns det utomjordingar? Vad finns i mitten på ett svart hål? Kommer artificiell intelligens att bli smartare än vi?

Svaren (i turordning) blev: vi vet inte; ja och nej; förmodligen; vi vet inte; nej.

Det sammanlagda intrycket var ganska rörigt, vilket gjorde att tillställningen i slutändan inte blev speciellt great.

Samtidigt blev det inte speciellt mycket av en debate heller. Talarna höll med varandra i stor utsträckning. Man fick vänta ända till den sista frågan – den om Guds existens – för att se någon större oenighet mellan talarna. Men även detta blev något av en antiklimax. Ulf Danielsson förklarade att det över huvud taget inte var en angelägen fråga för honom; han var helt enkelt inte intresserad av att debattera huruvida Gud finns eller inte. ”It’s not my style”, förklarade han.

Jag undrar om det finns några generella tendenser som kan uttydas från debattens utfall. När jag pratade med McGrath före debatten erkände han att intresset för ”konflikten” mellan naturvetenskap och religion har svalnat ganska kraftigt. Nyateismen växte fram med stor kraft kring år 2000, i tvillingtornens långa skugga. McGrath uppskattar att den nådde sin kulmen kring år 2006 eller 2007, samtidigt som Dawkins släppte bästsäljaren Illusionen om Gud. Men sedan dess har nyateisterna blivit (med McGraths ord) ett ”utdöende släkte”. Danielssons hållning visade att ateismen, liksom religionen, har blivit en privatsak.

Kriget mellan Gud och vetenskapen fångar inte samtidens fantasi och intresse. I dess ställe har andra frågor trätt in: huruvida vi kan förutsäga en alltmer osäker framtid, där ytterligare krig och pandemier hotar vid horisonten. Utomjordiska civilisationer, teknologins framsteg i allmänhet och den artificiella intelligensen i synnerhet. Debatten den 3 november visade hur dessa frågor väcker mer intresse än debatten mellan teister och nyateister. Den genren verkar helt och hållet död. Och ingen verkar särskilt intresserad av att återuppliva den.

Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2022.