En återförtrollad värld – norska SEGL firar 10 år

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING

Sociologen Max Weber (1864–1920) myntade begreppet ”avförtrollning av världen”, med vilket han avsåg att den religiösa dimensionen i tillvaron gradvis tynat bort. Människors livsåskådning präglades redan vid sekelskiftet 1900 allt mindre av mystik, metafysik och traditionell religion. Under de dryga hundra åren efter Webers död har sekulariseringen av samhället varit påtaglig. Men det hela är mer komplext än så. För det första beror det på vad man menar med sekularisering och det behöver inte betyda ett totalt avkristnande. För det andra tar sig sökandet efter mening nya uttryck, i vad som kallas nyandlighet eller sekulär helighet. Föreställningen om ett fullständigt utslocknande av religiositet bemöter exempelvis Owe Wikström i boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur & Kultur 2003, 1:a uppl. 1993).

För att få en aktuell belysning av diskussionen kring sekularisering lönar det sig att vända blicken mot vårt grannland Norge. Den norska katolska årsskriften för religion och samhälle, SEGL, ägnar utgåvan 2022 åt detta tema. Namnet på årsboken som firar 10 år i år betyder sigill och har som målsättning att spåra tecken, avtryck, av Gud i skapelsen, religionen och kulturen. Den vill stå för ett kristet, humanistiskt tänkesätt, enligt redaktörerna Ståle Johannes Kristiansen (professor i teologi, religion och filosofi vid NLA Högskolan Bergen) och Peder K. Solberg (förstelektor i teologi, religion och filosofi vid samma högskola). Profilen är kulturell, estetisk och filosofisk och verkar från katolsk horisont vilja föra en dialog med den samtida kulturen och dagens samhälle – ungefär som Signum fast på norska.

Publikationen är estetiskt medveten, vackert illustrerad i coffee table-format, tryckt på för ögonen vilsamt papper. Ledartexten av Peder K. Solberg och Øivind Varkøy i den 240 sidor tjocka volymen slår an tonen: ”Guds død? Fra avfortrylling til gjenfortrylling.” De frågeställningar som årsboken har som syfte att gå igenom är: På vilket sätt gör sig religiösa föreställningar och gudstro gällande i vår samtidskultur? Vilka föreställningar är vikande, vilka är stabila och vilka återuppstår, kanske i återanvänd eller annan form? Hur förhåller sig kyrkan till ett åldrande Europa i förändring?

Bidragen i årsskriften pekar på olika sätt och i olika genrer på just en återförtrollning av samhället. Förtrollning ska inte förväxlas med magi, utan vad det handlar om är klassisk religion respektive olika grad av existentiella, andliga eller kristet teologiska inslag i vår tid. Texterna är inordnade i följande kategorier: teologi och spiritualitet; konst och kultur; samhället; litteratur. Den litteratur som behandlas innehåller ofta indirekta anspelningar på religiös tro eller ibland också mer tydliga budskap. De norska författarna Karl Ove Knausgård och Jon Fosse behandlas av naturliga skäl i varsin artikel. Amerikanskan Marilynne Robinsons författarskap med dess distinkta religiösa aspekter analyseras också. Dessa tre författares skönlitterära texter är verkligen värda att belysas ur religiös synvinkel. Kulturskribenten tillika Signums medarbetare, John Sjögren, har i föredrag och artiklar i Signum tolkat såväl Knausgård och Fosse som Robinson och menar att nästan alla svenska kritiker blundat för den religiösa sidan, särskilt i Knausgårds författarskap. Tidningarnas kultursidor har visserligen blivit allt öppnare gentemot religion, men religionsblindheten kvarstår oftast i dessa skönlitterära fall.

Publikationen har verkligen spännvidd. Läsaren kan stillsamt meditera över den irländske dominikanbrodern Paul Murrays existentiella dikter som dyker upp på flera ställen. Men här finns också en initierad kommentar av Lady Gagas kontroversiella musikvideo Judas från 2011. I en video fylld av bibliska motiv lyder refrängen: ”Oh I’m in love with Judas.” Musikvetaren Marita Buanes Djupvik analyserar videon på djupet och medger i slutsatserna att hon visserligen älskar videon rent visuellt men är ambivalent till den utifrån kristen tro. Lady Gaga uppträder som Maria Magdalena, olyckligt kär i just Judas. Denne hamnar i ett barslagsmål där hon är på väg att skjuta honom men i stället för en kula stryks rött läppstift på hans ansikte. Någon typ av förlåtelse, barmhärtighet mot förrädaren kan videon tänkas förmedla. Lady Gaga som en gång gick i katolsk flickskola i New York city och som bekänner sig som hängiven katolik menar själv att videon inte har för avsikt att häda kristen tro utan snarare vill peka på sociala klyftor och lyfta fram behovet av försoning. Som alla förstår är detta provokativ konst som testar gränserna och möjligen går över dem.

SEGL 2022 innehåller dessutom sammanfattningar av flera religionssociologers forskning, något som välkomnas. Jag har läst flera av deras böcker, men det är ändå skönt att få översiktliga artiklar av böcker som kan omfatta 800 sidor, vilket är fallet med Charles Taylors A Secular Age. Historikern Erling Rimehaug belyser den uppskattande och erbjuder samtidigt några kritiska perspektiv. Vidare redogör doktoranden Olav Hovdelien för den amerikanske religionssociologen Peter Bergers radikala omprövning. I slutet av 1960-talet förutspådde han att religionen i takt med moderniseringen av samhället om alls endast skulle överleva i den privata sfären men annars försvinna från offentligheten. Berger skulle sedan inta den rakt motsatta uppfattningen att världen i vår tid är lika starkt religiös som i det förflutna, på vissa håll mer än någonsin.

Ett av bidragen i SEGL 2022 sticker ut i den meningen att klassisk kristen tro och kristet fromhetsliv lyfts fram. Många andra artiklar belyser antydningar och vissa religiösa inslag i litteraturen och konsten. Eivor Andersen Oftestad – skribent, författare och professor i kristendomshistoria vid Høgskolen i Innlandet – drar en lans för det hon kallar the real stuff. I sin artikel om kyrkan som motkultur undersöker hon tre typer av förhållanden mellan kristendomen och kulturen. Den första, att kristendomen är döende, är enligt henne inte en rättvis beskrivning. Den andra typen, att kristendomen genomsyrar kulturen, överensstämmer inte heller med de verkliga förhållandena. I stället företräder hon en tredje hållning om hur det är eller i alla fall borde vara, nämligen kyrkan som en motkultur. Tron på uppståndelsen och sakramentens livgivande kraft, men även vissa moraliska och medicinsk­etiska värden där flera kristna samfund avviker från gängse uppfattning – där finns äkta religion. För egen del ser jag hellre en dubbel position där kyrkan både står i kontrast till ”världens” värderingar och går in i en helst fruktbar dialog med samtida kultur och samhälle.

SEGL 2022, katolsk årsskrift for
religion og samfunn
. St. Olav förlag.
Redaktörer: Ståle Johannes
Kristiansen och Peder K. Solberg.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 8/2022.

 

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING

Sociologen Max Weber (1864–1920) myntade begreppet ”avförtrollning av världen”, med vilket han avsåg att den religiösa dimensionen i tillvaron gradvis tynat bort. Människors livsåskådning präglades redan vid sekelskiftet 1900 allt mindre av mystik, metafysik och traditionell religion. Under de dryga hundra åren efter Webers död har sekulariseringen av samhället varit påtaglig. Men det hela är mer komplext än så. För det första beror det på vad man menar med sekularisering och det behöver inte betyda ett totalt avkristnande. För det andra tar sig sökandet efter mening nya uttryck, i vad som kallas nyandlighet eller sekulär helighet. Föreställningen om ett fullständigt utslocknande av religiositet bemöter exempelvis Owe Wikström i boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur & Kultur 2003, 1:a uppl. 1993).

För att få en aktuell belysning av diskussionen kring sekularisering lönar det sig att vända blicken mot vårt grannland Norge. Den norska katolska årsskriften för religion och samhälle, SEGL, ägnar utgåvan 2022 åt detta tema. Namnet på årsboken som firar 10 år i år betyder sigill och har som målsättning att spåra tecken, avtryck, av Gud i skapelsen, religionen och kulturen. Den vill stå för ett kristet, humanistiskt tänkesätt, enligt redaktörerna Ståle Johannes Kristiansen (professor i teologi, religion och filosofi vid NLA Högskolan Bergen) och Peder K. Solberg (förstelektor i teologi, religion och filosofi vid samma högskola). Profilen är kulturell, estetisk och filosofisk och verkar från katolsk horisont vilja föra en dialog med den samtida kulturen och dagens samhälle – ungefär som Signum fast på norska.

Publikationen är estetiskt medveten, vackert illustrerad i coffee table-format, tryckt på för ögonen vilsamt papper. Ledartexten av Peder K. Solberg och Øivind Varkøy i den 240 sidor tjocka volymen slår an tonen: ”Guds død? Fra avfortrylling til gjenfortrylling.” De frågeställningar som årsboken har som syfte att gå igenom är: På vilket sätt gör sig religiösa föreställningar och gudstro gällande i vår samtidskultur? Vilka föreställningar är vikande, vilka är stabila och vilka återuppstår, kanske i återanvänd eller annan form? Hur förhåller sig kyrkan till ett åldrande Europa i förändring?

Bidragen i årsskriften pekar på olika sätt och i olika genrer på just en återförtrollning av samhället. Förtrollning ska inte förväxlas med magi, utan vad det handlar om är klassisk religion respektive olika grad av existentiella, andliga eller kristet teologiska inslag i vår tid. Texterna är inordnade i följande kategorier: teologi och spiritualitet; konst och kultur; samhället; litteratur. Den litteratur som behandlas innehåller ofta indirekta anspelningar på religiös tro eller ibland också mer tydliga budskap. De norska författarna Karl Ove Knausgård och Jon Fosse behandlas av naturliga skäl i varsin artikel. Amerikanskan Marilynne Robinsons författarskap med dess distinkta religiösa aspekter analyseras också. Dessa tre författares skönlitterära texter är verkligen värda att belysas ur religiös synvinkel. Kulturskribenten tillika Signums medarbetare, John Sjögren, har i föredrag och artiklar i Signum tolkat såväl Knausgård och Fosse som Robinson och menar att nästan alla svenska kritiker blundat för den religiösa sidan, särskilt i Knausgårds författarskap. Tidningarnas kultursidor har visserligen blivit allt öppnare gentemot religion, men religionsblindheten kvarstår oftast i dessa skönlitterära fall.

Publikationen har verkligen spännvidd. Läsaren kan stillsamt meditera över den irländske dominikanbrodern Paul Murrays existentiella dikter som dyker upp på flera ställen. Men här finns också en initierad kommentar av Lady Gagas kontroversiella musikvideo Judas från 2011. I en video fylld av bibliska motiv lyder refrängen: ”Oh I’m in love with Judas.” Musikvetaren Marita Buanes Djupvik analyserar videon på djupet och medger i slutsatserna att hon visserligen älskar videon rent visuellt men är ambivalent till den utifrån kristen tro. Lady Gaga uppträder som Maria Magdalena, olyckligt kär i just Judas. Denne hamnar i ett barslagsmål där hon är på väg att skjuta honom men i stället för en kula stryks rött läppstift på hans ansikte. Någon typ av förlåtelse, barmhärtighet mot förrädaren kan videon tänkas förmedla. Lady Gaga som en gång gick i katolsk flickskola i New York city och som bekänner sig som hängiven katolik menar själv att videon inte har för avsikt att häda kristen tro utan snarare vill peka på sociala klyftor och lyfta fram behovet av försoning. Som alla förstår är detta provokativ konst som testar gränserna och möjligen går över dem.

SEGL 2022 innehåller dessutom sammanfattningar av flera religionssociologers forskning, något som välkomnas. Jag har läst flera av deras böcker, men det är ändå skönt att få översiktliga artiklar av böcker som kan omfatta 800 sidor, vilket är fallet med Charles Taylors A Secular Age. Historikern Erling Rimehaug belyser den uppskattande och erbjuder samtidigt några kritiska perspektiv. Vidare redogör doktoranden Olav Hovdelien för den amerikanske religionssociologen Peter Bergers radikala omprövning. I slutet av 1960-talet förutspådde han att religionen i takt med moderniseringen av samhället om alls endast skulle överleva i den privata sfären men annars försvinna från offentligheten. Berger skulle sedan inta den rakt motsatta uppfattningen att världen i vår tid är lika starkt religiös som i det förflutna, på vissa håll mer än någonsin.

Ett av bidragen i SEGL 2022 sticker ut i den meningen att klassisk kristen tro och kristet fromhetsliv lyfts fram. Många andra artiklar belyser antydningar och vissa religiösa inslag i litteraturen och konsten. Eivor Andersen Oftestad – skribent, författare och professor i kristendomshistoria vid Høgskolen i Innlandet – drar en lans för det hon kallar the real stuff. I sin artikel om kyrkan som motkultur undersöker hon tre typer av förhållanden mellan kristendomen och kulturen. Den första, att kristendomen är döende, är enligt henne inte en rättvis beskrivning. Den andra typen, att kristendomen genomsyrar kulturen, överensstämmer inte heller med de verkliga förhållandena. I stället företräder hon en tredje hållning om hur det är eller i alla fall borde vara, nämligen kyrkan som en motkultur. Tron på uppståndelsen och sakramentens livgivande kraft, men även vissa moraliska och medicinsk­etiska värden där flera kristna samfund avviker från gängse uppfattning – där finns äkta religion. För egen del ser jag hellre en dubbel position där kyrkan både står i kontrast till ”världens” värderingar och går in i en helst fruktbar dialog med samtida kultur och samhälle.

SEGL 2022, katolsk årsskrift for
religion og samfunn
. St. Olav förlag.
Redaktörer: Ståle Johannes
Kristiansen och Peder K. Solberg.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 8/2022.