av TOMAS EKENBERG
För 50 år sedan, 1974, publicerade filosofen och teologen Ivan Illich boken Medical Nemesis (”Den farliga sjukvården”). Till minne av denna utgivning – och inspirerade av den debatt som följde på den – anordnade Centrum för medicinsk humaniora (CMH) tillsammans med Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) ett eftermiddagssymposium på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 7 november.
En serie talare hade inbjudits att tala om medicinkritiken idag och särskilt om Illichs eventuella inflytande på diskussionerna i vår tid. Här fanns några läkare (Louise Olsson, Rolf Ahlzén, Henrik Vogt), en folkhälsoforskare (Karl Gauffin), två sociologer (Shai Mulinari, Roland Paulsen), men också en teolog (Anna Sjöberg). Även om presentationerna alla var mycket intressanta och givande slås jag nu av hur pass frånvarande själva huvudpersonen Ivan Illich kom att bli i det mesta av eftermiddagens förehavanden.
Denna känsla förstärktes av att de två värdarna för tillställningen, läkarna David Gyll och Johan Bengtsson, hade valt att i övergångarna mellan föredragen recitera kärnfulla citat från boken. Detta gav åt tillställningen en stadig suggestiv rytm, som tillsammans med den knapphändiga diskussionen av själva de medicinkritiska poängerna kom att förstärka en känsla av besvärad men samtidigt entusiastisk anspänning. Denna ambivalens inför Illich är alltigenom förståelig. Illich utsatte det medicinska etablissemanget för en synnerligen radikal kritik. Att ge Illich rätt är att säga att medicinen och hälsovården i den form vi finner den är inne på helt fel spår, och inte bara att där skulle finnas problem. Varje läkares dagliga sysselsättning misstänkliggörs, men samtidigt också varje modern människas syn på hälsa, sjukdom, smärta, lidande och död.
Enligt Ivan Illich är det största hotet mot hälsan – eller var, redan för 50 år sedan – den moderna medicinen. Som han såg det befinner vi oss i ett läge där iatrogenes (efter gr. ”iatros”, läkare, och ”genesis”, ursprung) är eller håller på att bli den vanligaste förklaringen till sjukdom, smärta, skada och lidande. Till följd av läkares inlärda handlingsmönster, medicinindustrins vinstintresse, politikers behov av att visa handlingskraft och samhälleliga funktionärers iver att standardisera och normera har samhället kommit att genommedikaliseras.
Att de förmenta behandlingarna oftast inriktas på hantering av symtom och inte symtomens orsaker, att alla interventioner kommer med olika former av biverkningar, att felbehandling, feldiagnostisering och särskilt överdiagnostisering utgör verkliga problem—för Illich utgör detta bara toppen på isberget. Än mer ödesdiger är den sociala och kulturella utveckling där sjukdom blir till ett slags samhälleliga systemproblem – till fel i maskineriet – och görs till föremål för standardiserade tekniska lösningar bevakade av olika former av monopol. Samhället och företagen exproprierar enligt Illich på detta vis den enskildes hälsa, och den enskilde (som fostrats i den skadliga kulturen) låter villigt detta ske. Hälsan görs mer och mer och på allt fler sätt till en standardiserad handelsvara som är föremål för brist, och som måste jagas av den enskildes pengar, ofta men inte alltid i form av skattepengar.
Om de olika föredragshållarna mestadels undvek att behandla den djupare motivationen bakom Illichs medicinkritik, så var det desto mer intresserade av att i kritisk anda exemplifiera problematiska praktiker och tendenser i den moderna hälsovården. På så vis bjöds åhörarna på ett uppdaterat monstergalleri. Sedan tiden för publikationen av Medical Nemesis har medicinen kommit att bli alltmer evidensbaserad och mer protokollstyrd och mindre grundad på klinisk bedömning. Det personliga ansvaret – läkarens såväl som patientens – förflyktigas och försvinner. Farmakologisk forskning har kommit att explodera i omfattning medan kvaliteten på studierna går ner.
I denna skräpiga störtflod har den enskilde läkarens möjlighet att hålla sig à jour mer eller mindre gått om intet. Folkhälsoperspektivet breder ut sig, med risken för att risk och riskhantering görs till de begreppsliga glasögon genom vilka det mänskliga livet uteslutande betraktas. Risker avkontextualiseras och livet reduceras till överlevnad. Med hjälp av biometriska sensorer, Big Data och djupinlärande ”AI” hoppas prometeiska medicinska ingenjörer på deep profiling till stöd för mer ”personligt” anpassad medicin, där genom ständig screening och med riskkvoter uppdaterade i realtid den enskildes hälsotillstånd alltid kan ges en alltmer detaljerad numerisk beskrivning, som sedan kan ligga till grund för skräddarsydda terapier levererade av licensierade instanser.
Teologen Anna Sjöberg hade här redan i början av symposiet presenterat en skiss av Illichs motbild, hans livsfilosofi: Livet med en framtid som inte är människans och aldrig kan tas för given. Livet i nuet. En tillvaro där relationen till Gud och till grannen är det som alltid utgör grunden för det hopp som kan bära oss in i en möjlig morgondag. Där smärta kan utgöra ett tillfälle att växa, att lära, och där döden är den enskilda personens kanske enda möjliga egna verkliga ägodel. Organisatörerna av arrangemanget förtjänar, vid sidan av talarna, ett stort tack från oss som fick möjlighet att delta i denna tankeväckande, i sanning konviviala dag.
Tomas Ekenberg 2024-11-16
Detta är en opinionstext.