av HEINZ WERNER WESSLER
Montanunionen på 1950-talet var ett avtal om gemensam politik för kol och stål. Avgörande var dock andan, nämligen samförståndet mellan den franske presidenten Charles de Gaulle och den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Utan Frankrikes vilja att, efter andra världskrigets förödelse, återanknyta Tyskland till Europa, hade inte det europeiska enhetsprojektet ens kommit i gång. Fredshälsningen mellan de Gaulle och Adenauer – båda fromma katoliker – vid mässan i Reims katedral 1962, i dag nästan bortglömd, var ett slående symbol för ett nytt, inre försonat Europa.
De Gaulle misstrodde dessutom USA och ville därför sätta egna accenter under kalla kriget genom att stärka kontinenten. Liksom de nuvarande BRICS-länderna kritiserade han det så kallade Bretton Woods-systemet, genom vilket den amerikanska dollarn blev den globala reservvalutan. Han var dessutom ingen vän av NATO, som han såg som ett instrument för amerikansk dominans. När den europeiska unionen gradvis utökades från de sex grundande medlemmarna 1957 till dagens 27 medlemmar, blev situationen mer komplex, men det grundläggande förblev detsamma: ärvda fiendskap ska utrotas och misstro ska övervinnas, alla ska dra nytta av en gemensam politik, bilateralt tänkande ska ersättas av multilateralt tänkande. Men de Gaulles skepsis mot Amerika trängdes mer eller mindre åt sidan.
De senaste påvarna har ägnat sig åt den europeiska idén med viss intensitet. 1988, när Sovjetunionen och dess satellitstater fortfarande fanns, talade Johannes Paulus II som den första påven i Europaparlamentet. Benedictus XVI kritiserade bland annat Europeiska unionen för att ensidigt koncentrera sig på ekonomiska och politiska intressen utan att ge tillräcklig uppmärksamhet åt de andliga och kulturella grundvalarna. Han varnade gång på gång för att denna ”glömska” inte bara skulle kunna underminera de religiösa grunderna utan också de kulturella och moraliska identiteterna i Europa och observerade till och med ett ”europeiskt självhat”, vilket hotade det europeiska enhetsprojektet.
Nästan ett kvartssekel efter murens fall lade Franciskus 2014 i Europaparlamentet fokus på flyktingkrisen och den globala miljökrisen, som han året därpå ägnade sin berömda ”miljöencyklika” (Laudato si). Den europeiska jordobservationstjänsten Copernicus meddelade i en pressrelease på torsdagen den 7 november att 2024 förväntas bli det första året då den globala uppvärmningen kommer att överstiga 1,5 grader jämfört med den förindustriella nivån. Miljöfrågan är alltså fortfarande akut, även om den för närvarande överskuggas av andra problemområden. Påvens tal från 2014 hölls bara några månader efter Rysslands annektering av Krim och början på konflikten i östra Ukraina. Den dramatiska utvecklingen av rysk politik började just långsamt att visa sig. Franciskus nämnde inte Ukraina explicit, men talade mer generellt om spänningarna vid Europas gränser och behovet av att lösa konflikter fredligt och diplomatiskt.
Men vad bör göras med tanke på de fruktansvärda bilderna från kriget i Ukraina, från Mellanöstern, från Sudan, Kongo och de andra krigshärdar världen över? Ärkefiendskap håller sig länge. 1962, när Adenauer och de Gaulle utbytte den symboliska fredshälsningen i Reims katedral – som under första världskriget hade blivit svårt skadad av tyskt artilleri – var detta ett hoppets tecken på att konflikter mellan stater och folk kan övervinnas och försoning kan uppnås. Ett par månader senare kunde världen med nöd och näppe ett kärnvapenkrig under Kuba-krisen. Hotet om globala kriser finns också i dag, ja till och med mer akut än på många år. Ingen människa och ingen stat står för sig själva. Där måste det europeiska projektet bevisa sitt värde.
Heinz Werner Wessler 2024-11-09
Detta är en opinionstext.