av PHILIP GEISTER
Armand är som Godot. Han dyker aldrig upp i filmen som bär hans namn. Jodå, man ser honom kort i filmens sista scen, i en säng under ett täcke, sovande. Att filmen bär hans namn beror på att denne sexårige pojke anklagas för att på skolans toalett ha begått ett sexuellt övergrepp på en annan elev. Föräldrarna till det utsatta barnet och Armands ensamstående mamma, Elisabeth, kallas in för ett samtal. Ärendet ska utredas diskret för att snabbt få saken ur värden. ”Vi har väl rutiner för det?” undrar Sunna, den unga lärarinnan som på skolans vägnar ska hantera incidenten. Men rutinerna, om de nu finns, förmår inte fånga upp den dynamik som utvecklas mellan vårdnadshavarna och skolledningen. Stämmer anklagelserna – och vilka påföljder ska de få?
Det är ingen neutral utredning som nu sätts i gång. Armands mamma förstår att det är hon som sitter på den anklagades bänk och att anklagelserna gäller betydligt mer än en oklar incident mellan två barn. Antydningar i samtalen, menande blickar, insinueringar och ett oklart faktaläge börjar bilda en vävnad av förment evidens mot Elisabeth. Hon kämpar emot – men mot vad?
Den tomma, sommarheta skolan med sina oändliga korridorer är scenen för den klaustrofobiska utvecklingen av konflikten. En alltför närgången kamera gör att man även som åskådare tappar distans till både skådespelare och anklagelserna. Ett permanent tjutande brandlarm (”de håller på att laga det”) och en förvaltningschef som drabbas av frekventa näsblödningar (”det går snart över, herregud”) förstärker stresskänslan som laddas upp medan konfliktens aktörer samlas till olika samtalsomgångar som boxare samlas i ringen.
Regissören Halfdan Ullmann Tøndel är Ingmar Bergmans och Liv Ullmans barnbarn – och det märks. Scenerna är smärtsamt långa. Stressen och ångesten förflyttar sig från skolans tomma, deprimerande lokaler till biografens alltför bekväma fåtöljer. Verklighet, dröm och rädsla vävs ihop när skulden för incidenten alltmera kryper på Elisabeth och kulminerar i hotet om att koppla in socialen och polisen för att dra in hennes vårdnadsrätt för sin son. Konflikten handlar inte alls längre om vad som har hänt mellan två barn på skolans toalett. Konflikten handlar om de vuxna, deras relationer och hämndbegär, om de osynliga emotionella nät de är fångade i.
Allt löser sig till slut. Det blir – om man så vill – en happy ending. Rättvisan segrar i en dom med apokalyptiska drag. Ondskan visar sig i sin banalitet. Men filmens verkliga knutpunkt ligger nog tidigare, i en sju minuter lång (dvs. i filmiska sammanhang oändligt lång) skrattattack som griper Elisabeth, ofattbart välspelad av Renate Reinsve. Skratten övergår så småningom i gråt och följs upp av henne vid filmens slut med en nykter reflektion över vad det innebär att vara människa: ”om man tittar på oss utifrån så är det en del dåliga saker – men om man tittar närmare så ser man att vi egentligen har det ganska bra”, resonerar hon.
Det är ett rätt så kyligt konstaterande efter allt hon har gått igenom under dessa timmar på livets skolbänk. Men kanske har han rätt i det. Hur lätt kan en människas liv förstöras genom banal oaktsamhet, rädsla eller ren elakhet. Vi kan få skrattattacker när vi tänker på det. Eller så kan vi gråta. Men filmen föreslår också en mera teologisk tolkning. Kanske är det skrattretande mänskliga eländet omfamnad av en stor kärlek, en kärlek som den som man känner när Elisabeth kramar den sovande Armand i filmens avslutande scen: en vacker närbild av människan. Trots allt har vi det ganska bra.
Philip Geister 2024-11-05
Detta är en opinionstext