av JOHAN WALLESJÖ
”Luften är tung och tjock av religion.”
Det krassa, ogillande konstaterandet från Ulf Lundells senaste utgivning i den till synes oändliga Vardagar-sviten, kunde nog lika gärna vara namnet på dagboksserien som helhet.
När artisten och författaren inledde sin vardagliga introspektion 2018, blev detta också startskottet för en malande, ständigt återkommande uppgörelse med religion, tro och gudsbilder. När Vardagar 10 och 11 tidigare i år landade på bokdiskarna, stod det omedelbart klart att Lundells paradoxala upptagenhet av temat är intakt. Faktum är att den bara tycks öka i intensitet, för att ibland nära nog slå över i raseri.
Ämnet kan betecknas som en visserligen trasslig men ändå röd tråd genom bokserien, även om få recensenter tycks ha uppmärksammat det. Numera slår Lundell nämligen vilt omkring sig när begrepp som ”Gud” och ”tro” överhuvudtaget kommer på tal i tv, radio eller tidningar. Och mot bakgrund av Ulf Lundells egen omskakande omvändelse i slutet av 1980-talet, som tycks ha inneburit ett andligt uppvaknande ledsagat av nyerövrad nykterhet, är denna utveckling inte ointressant.
Andras personliga livsresor gör man klokt i att inte fälla alltför tvärsäkra omdömen om. Men Lundells omvittnade kursändring för närmare 40 år sedan, har han själv beskrivit utförligt, inte minst i boken En varg söker sin flock från 1989 – och den gjorde tydligt avtryck på albumet Evangeline året dessförinnan. Av allt att döma rörde det sig om en avgörande erfarenhet. Till det yttre var den knuten till ett behandlingshem i Roslagen dit han kördes av vänner hösten 1987, och den personliga kontakt han fick där med en präst.
Då, och ett par år framåt, var Gud och andlighet realiteter som Ulf Lundell förhöll sig till på ett eller annat sätt. I SVT:s nöjesprogram Caramba! från november 1989, (klippet finns på Youtube) talar en ödmjuk man som snart ska fylla 40 – om sin alkoholism, Gud och om bön. Han talar om befrielsen i att tvingas ställa sig naken på botten, utan masker att hålla upp. ”Jag hade ingen koll alls på vad jag höll på med”, säger Lundell om tiden som föregick denna erfarenhet. ”Det finns vissa saker som händer i ens liv som ändrar kursen totalt, och det var en sådan sak. Det var väldigt omfattande, och oerhört märkligt, mäktigt och fint.” Lundell beskriver det som en omvändelse som tvingade honom att ställa sig på botten och säga: ”här är jag”.
Intervjuaren Annika Hagström kommer in på bönen och Lundells nyvunna relation till den. ”Bön tror jag hjälper, det är en underskattad metod för att komma någonvart. Jag har lärt mig att göra det, men i mitt liv har bön tidigare alltid varit oerhört corny” svarar Lundell. ”Men varför inte pröva det”, fortsätter han, ”det är väl en väg till att få en gudsrelation”. Och lägger till: ”Den är ju inte så där helt slipad, men det är ett försök i alla fall…” Inga grandiosa överord; snarare en människas försök att förklara en omvälvande erfarenhet. Just därför framstår den också som trovärdig.
Att man en tid efteråt distanserar sig från en andlig upplevelse – vilket Ulf Lundell också skulle göra – är inget unikt. I många fall är det snarast nödvändigt för att kunna ge plats åt ett större, fördjupat perspektiv. Men att reflexmässigt ta avstånd från alla andras religiösa erfarenheter är något helt annat. Flera decennier efter Lundells pånyttfödelse landar vi i hans Vardagar, där avsaknaden av just ödmjukhet inför religion och föreställningar om Gud är påtaglig. Här talar samma person med annan röst, än det 40-åriga jag som försökte förklara den tro som tycktes bära honom.
Vardagar vimlar nämligen av fall där Ulf Lundell stör sig svårligen på tro och religion i dess skiftande former. Exempelvis står han inte ut med konversionerna till katolska kyrkan som enligt författaren nu sker i Stockholms kulturvärld. Han ondgör sig över ”Stockholms mode-konvertiter” och skriver att ”Gå i mässan är det nya giget. Det coolaste man kan göra i Stockholms kulturella kretsar idag verkar vara att konvertera till katolicismen och vara tydlig med det, låta det komma ut”.
Ett tjatigt men intressant omkväde i bokserien är utfallen mot teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf. Författaren tycks ha gjort honom till sin huvudfiende i egenskap av Expressen-krönikör. I något sammanhang har Halldorf enligt Lundell hävdat att ”alla är religiösa”. Vilket följaktligen får författaren att koka vid skrivmaskinen: ”Det är ett djävla respektlöst sätt att uttrycka sej. Falskt och självgott. Jag avskyr religiöst fiskande av alla slag”.
Men Lundell går längre än så när han senare hävdar att Halldorf (som han alltså inte lyckas undvika att läsa) är ”värre än fundamentalister. Han är för mig extremt obehaglig. Han har missionärsblod i ådrorna. Han ska bara dyvla på oss oron om Gud, som han anser finns överallt.”
Här hade det varit spännande med lite reflektion från författarens sida, över bakgrunden till detta obehagliga. Påståendet att alla människor är religiösa kan förstås problematiseras, och är för somliga säkert provocerande. Men dylika utfall känns snarare affekterade – och samtidigt djupt personliga.
Lundell hyllar ”det sekulära”, som han också ger en talande betydelse; ”Vi är inte jagade av Guden”. Ibland tar sig hans ”religionskritik” parodiska uttryck. I senaste boken hyllar Lundell den bortgångne sångaren Shane MacGowan. Senare läser han vad DN:s Erik Helmerson skriver om samma person – att han ”var en djupt troende man med insikt i såväl kristendomen som islam och taoismen”. Med detta anser Ulf Lundell att Helmerson ”religions-smetar Shane MacGowan”, och kallar det slappt och ovärdigt. Det korta DN-citatet är nog för att Lundell ska placera Helmersson i samma fack som Joel Halldorf – båda anses vara obehagliga ”missionärer”. Genast föredrar han i stället att minnas ”hur mycket skit och elände kristendomen har ställt till med, Guds vilja, allt detta…”
Samtidigt förklarar Lundell motsägelsefullt att han visserligen inte kan lyssna på psalmer eller ”hallelujasång” – men föraktar inte ”mänskor som kan fylla sina sinnen och hjärtan med sånt. Men jag håller mig på avstånd. Jag är intresserad av Intet”. När han ändå är på det humöret avslöjar han att han kan ”sympatisera med Jesus, men inte behöver tro”. Tråkigt nog utan att utveckla det närmare. För ett ögonblick tänker man – här kan det finnas öppningar till lite nyanser. Vad som kan förefalla som plötslig sinnesfrid på området, varar dock inte länge.
Det verkar som om Ulf Lundell höjer garden högre än annars, när han ser hur religiös tro blir en personlig angelägenhet för någon annan. I allt hans tyckande och rasande över hur religionen far fram med människan, blir alternativet som missionären Lundell själv håller fram också tydligt: friheten från religion, att inte behöva bli jagad av Guden – till en frihetlig tillvaro, där människan inte är i behov av någon Gud att böja sig för, eller tryckas ner av.
Under hela sin karriär har Ulf Lundell satt frihetsbegreppet högt, kanske över allting annat. En av sina romaner har han rentav gett namnet Friheten. Vid ett tillfälle i Vardagar talar han om sitt behov av frihet och en längtan efter att resa långt bort. Och Lundell associerar till flyttfåglarna som han betraktar inför ännu en vinter. Bilden av frihet kan som bekant ha många ansikten. Om just flyttfåglarnas långa resor är den mest kärnfulla symbolen för den mänskliga frihetens väsen, kan förstås diskuteras. Möjligen kan en annan tänkbar hållning vara den som Ulf Lundell själv gav uttryck för, i det där tv-programmet för 35 år sedan.
Den om när livet med sina omständigheter plötsligt kan göra människan öppen nog att säga: ”Här är jag.”
Johan Wallesjö 2024-10-02
Detta är en opinionstext.