”Vi är alla ansvariga för flyktingar och migranter. De som blivit tvungna att fly sitt hem ska vi ta emot och hjälpa. Vi kan inte välja bort att hjälpa dem som är i nöd.” Det är den internationelle direktören för Jesuit Refugee Service (JRS), jesuitbrodern Michael Schöpf, som slår fast detta i en intervju med Vatican News.
Han talar med anledning av att jubelåret uppmärksammar flyktingar och migranter. Konflikter, klimatkris och ekonomisk kollaps fortsätter att tvinga miljoner människor på flykt, men under 2025 så ser vi en farlig minskning av stödet till de mest utsatta, och till och med att regeringar avvecklar själva strukturera för stöd.
”Vi har kommit in i en period där flyktingar utsätts för avsiktlig hunger”, slår broder Schöpf fast. Mot bakgrund av sina många års arbete med människor i påtvingad flykt beskriver han tillståndet just nu som att de mest utsatta människorna inte endast är bortglömda utan avsiktligt uteslutna. Men han insisterar på att det till och med inför denna ”avsiktliga avveckling av omsorgen” fortfarande finns hopp, ett hopp som föds ur gemenskapen, som har sin rot i Evangeliet, i en kallelse att ta emot den som är främling och återge värdighet till dem som tvingats bryta upp.
Enligt broder Michael Schöpf beror dagens situation inte endast på naturkatastrofer och bristproblem. Den är också ett resultat av medvetna politiska beslut. ”Budgetnedskärningarna är enorma och kommer att få katastrofala konsekvenser för människor.” Regeringar i väst, såväl de till höger som traditionellt mer progressiva, skär ner på medlen till internationellt stöd, minskar sina biståndsbudgetar och skärper sina migrationslagar. ”När man jämför biståndsbudgetarna med de medel som anslås till försvar och säkerhet, och till att stödja den inhemska ekonomin, så ser man att detta inte handlar om brist på medel utan om ett medvetet tillbakadragande från solidaritet.”
För att visa konsekvenserna tar han ett konkret exempel från det stora flyktinglägret Kakuma i norra Kenya. Här arbetar JRS sedan många år med undervisning och stöd till tusentals personer. Men ett beslut nyligen att högstadie- och gymnasieundervisning ska flyttas från lägret och inlemmas i det nationella systemet innebär att 14 000 platser i skolor i lägret ersätts av några hundar i skolor i närheten. ”I praktiken”, säger broder Michael Schöpf, ”innebär detta att dra in undervisningen för dessa elever.” Och hungern brer ut sig i lägret, på grund av snabbt minskande livsmedelsstöd. ”Många äter högst ett mål om dagen. Och i ett mycket torrt område där det inte går att odla någonting innebär detta bokstavligen hunger. De sociala konsekvenserna är katastrofala: familjer faller sönder, barn blir lämnade ensamma när föräldrarna letar efter mat, många skuldsätter sig. Vi lever med dessa konsekvenser av beslut fattade i västländer.”
Vad gäller attityden till flyktingar världen över märker broder Herman Schöpf ökande fientlighet och maktlöshet. Fientligheten växer, framför allt hos populistiska ledare som omvandlar migranter och asylsökande till syndabockar. Å andra sidan finns det en växande känsla av maktlöshet, också bland dem som bryr sig. ”Det finns välmenande personer, också i maktställning, som känner situationen som övermäktig. De är inte fientliga, men de är paralyserade.” Och han tillägger att många politiker är fångna i interna politiska kriser och inte förmår se en större bild eller finna kraften till moraliska val utöver den egna politiska överlevnaden.
Broder Herman Schöpf har en annan syn: ”Flyktingarna är inte en del av problemet, de är en del av lösningen. Det är främst ett praktiskt problem hur vi ska ta hand om dem som tvingats fly. Allt annat är en återvändsgränd.”
”Den enda klara lösningen på detta är gemenskap”, slår broder Schöpf fast, ”det räddar oss från fientlighet och ointresse. Att leva i konkret gemenskap på lokal nivå återger värdighet och hopp, och det kan också påverka politiken. Detta är också kyrkans vision. Som tidigare påven Franciscus och nu påve Leo påminner oss: Vi är kallade att bygga en kultur där människor möts. Och det är just i små men kraftfulla välkomnande handlingar som vi återupptäcker den mänsklighet som vi delar. Det blir ingen fred om jag inte kan bekräfta den jag möter vara sig jag tjänar på det själv eller inte. Detta gäller inte endast internationella avtal och ekonomisk rättvisa. Det gäller att jag frågar mig själv om jag vill vara en sådan människa som tittar bort? Vill jag vara den som ger upp för att problemet verkar vara så stort? Eller vill jag vara den som tror att vi kan lösa detta tillsammans?”
Och han påminner igen om att mänskligt stöd och hjälp inte är något man kan välja bort. Och understryker att han mitt bland allt lidande finner många anledningar till hoppfullhet, inte minst hos flyktingarna själva. ”Vår uppgift i JRS är inte att låtsas att vi har svar på allt. Vår uppgift är att förbli bland dem som behöver oss. Leva i solidaritet, bekräfta varandra som systrar och bröder. Och i denna gemenskap finns fröet till något som kan förvandla situationen helt och hållet. Vi strävar inte endast efter att överleva utan efter den livets fullhet som Gud har lovat till alla.”
Vatican News, spanskspråkiga redaktionen, 2025-10-03
Detta är en nyhetstext.