Det var ett av de kortaste pontifikaten i påvehistorien. Bara 33 dagar efter valet 28 september 1978 avled Johannes Paulus I. Ändå, eller kanske just därför, sysselsätter Albino Luciani fortfarande tankarna. Den 4 september kommer påven Franciskus att saligförklara sin älskade föregångare.
Johannes Paulus I var den första påve som valde ett dubbelnamn. Även i andra avseenden bröt han med vanorna i Vatikanen. Länge hade påvarna, som vanligt bland monarker, sagt ”vi” när de omtalade sig själva. Johannes Paulus I sade ”jag“. Den påvliga bärstolen använde han bara motvilligt efter kurians påtryckningar. Och schweizergardisterna befriade han från det knäfall i påvens närvaro, som de tidigare hade varit förpliktade till.
Luciani kom från fattiga förhållanden. Hans far var säsongarbetare i Frankrike, Tyskland och Österrike och sällan hemma. Hans födelsehus i norditalienska Forno di Canale, där han kom till världen 17 oktober 1912 och växte upp med tre syskon och två styvsystrar, påminde om ”Don Camillo och Peppone”; hans far var medlem av det antiklerikala socialistpartiet och hans mor var djupt troende.
Trots att han sedan barndomen hade svag hälsa gjorde Luciano en kyrklig karriär, men han skulle helst ha velat förblivit bypräst. ”Jag hoppas att du står på de fattigas sida när du blir präst, liksom Kristus stod på deras sida”, skrev hans far till honom i det brev där han gav honom tillstånd att träda in i prästseminariet. År 1958 blev han biskop i den mindre staden Vittorio Veneto, och tolv år senare patriark i Venedig. Så sent som i juli 1978 sade han att det var ett misstag att påve Paulus VI hade utnämnt honom till patriark. Den 26 augusti valde kardinalerna honom ändå till Paulus VI:s efterträdare.
Johannes Paulus II var inte någon teologisk bildstormare. Han stod fast i sin föregångares tradition. Vad han verkligen tänkte som påve, det avslöjade de 33 dagarnas ämbetstid inte mycket om. Men desto mera spekulationer följde. Hans tidiga död ledde till mängder av antaganden.
Spekulationer om hans plötsliga död
Den 29 september 1978 hällde syster Vincenza Taffarel kl. 4.30 som vanligt upp en kanna kaffe i arbetsrummet – och knackade på sovrummet. Hon knackade flera gånger utan att få något svar, öppnade och fann påven sitta livlös i sängen. Johannes Paulus I hade på sig sina glasögon och huvudet lutade lite åt sidan. I sina händer höll han några pappersark och sänglampan var tänd. Hjärtinfarkt, löd diagnosen från livläkaren Renato Buzzonetti. Som tidpunkt för dödsfallet angav han kl. 23.
Enligt uppgifter som senare offentliggjordes hade påven några timmar före sin död klagat över starka bröstsmärtor, men han hade ändå inte velat tillkalla någon läkare. Detta understödjer den officiella uppgiften om hjärtinfarkt. I livläkaren Buzzonettis redogörelse inför Vatikanens statssekretariat ska det också finnas en anteckning om smärtattacken.
Informationsläckor och en thriller
Snart hördes dock röster från personer som tvivlade på att det rörde sig om naturlig död. Kurian skulle ha velat gömma undan de reformer som påven hade beslutat om. Sådana spekulationer underblåstes av informationsläckor i Vatikanen. Så hemlighöll den officiella kungörelsen att det var syster Vincenza som hade funnit den döda påven – uppenbarligen därför att denna uppgift inte ansågs vara lämplig. Och istället för ett manuskript skulle påven när han dog ha läst boken Kristi efterföljd, författad av eller tillskriven Thomas a Kempis.
Den brittiska författaren David Yallop kom år 1984 med en thriller på detta tema: In God’s name? (på svenska: I Guds namn?). Hans tes är att Johannes Paulus I dog av förgiftade mediciner. Bakom mordet skulle det stå intriger från Vatikanbanken, maffian och den hemlighetsfulla logen ”P2”. Boken trycktes i en upplaga av över sex miljoner exemplar på 40 språk.
Sammanbrott under en börda
Seriösa historiker trodde ändå inte på Yallop. Mycket talar för att Lucianis konstitution helt enkelt inte var vuxen ämbetets utmaningar. Som hans privatsekreterare uttryckte det: ˮHan bröt samman under en börda som var för tung för hans smala skuldror – och under bördan av en omåttlig ensamhet.ˮ
Påve Franciskus erkände i november 2017 ˮ33-dagarspåvensˮ ˮheroiska dygderˮ. Under hösten 2021 erkändes officiellt ett mirakel som skulle ha verkat genom Johannes Paulus I. Därmed kan ”den leende påven” saligförklaras.
Kathpress 2022-08-25
Detta är en nyhetstext.