av GUSTAV ZAMORE
Under den gångna sommaren har Kanada chockats av nyheterna om de över 1 400 barnkroppar som hittats vid internatskolor som drivits i kyrklig regi. Att barn hade lidit fruktansvärda kval och att många aldrig kom hem från dessa institutioner ämnade för assimilering av urbefolkningen visste man redan. För en del blev sommarens nyheter en chock, men för Kanadas urinvånare var det en bekräftelse på vad de alltid har vetat: deras barn, syskon och vänner togs från sina hem för att aldrig återvända. Mycket var känt från överlevande och från den sanningskommission som publicerade sin rapport år 2015. Men de nya upptäckterna har återigen gjort Kanadas mörka historia mycket påtaglig.
Mellan åren 1863 och 1996 hade Kanada ett system där barnen till urinvånare placerades på internatskolor i syfte att assimilera dem. Genom att förbjuda dem, ofta under hot om stränga straff, från att tala sitt modersmål och utöva sin traditionella religion ville man, för att använda mottot för en motsvarande skola i USA, ”döda indianen, rädda barnet”. En tidigare kommission som utredde skolsystemet konstaterade 2015 efter att ha intervjuat nästan 7 000 överlevande att det inte rör sig om något annat än ett kulturellt folkmord.
Av de 139 skolor som drevs med statligt stöd under denna period sköttes nästan 70 procent av den katolska kyrkan – de övriga sköttes av protestantiska samfund som presbyterianerna, United Church of Canada och den anglikanska kyrkan. Uppskattningsvis placerades 150 000 barn i dessa skolor. Enligt ett tillägg till The Indian Act – den lagstiftning som styr Kanadas parlaments förhållande till urbefolkningen – bestämdes år 1894 att regeringen kunde flytta ett barn från sin familj om man bedömde att de inte blev korrekt omskötta och utbildade, och placera dem i internatskola, något som kunde tolkas mycket generöst av myndigheterna, eftersom urinvånarnas kultur ansågs underlägsen. I skolorna rakades ofta barnens hår av – hår som ofta hade en andlig betydelse i deras kultur – och de kunde ges nya namn, eller till och med nummer i stället för deras ursprungliga namn. ”Jag hade inget namn i skolan”, berättar Lydia Ross för sanningskommissionen. ”Jag hade nummer 51, 44, 32, 16, 11 och till slut nummer 1 när jag började gymnasiet.”
Sommarens makabra avslöjanden började med upptäckten av 215 kroppar i omärkta gravar i anslutning till Kamloops Indian Residential School i British Columbia som var under kyrklig kontroll 1890–1969 och statlig kontroll därefter till 1978 då den stängdes. Tidigare dokumentation har antytt att cirka 50 barn dött på skolan, vilket nu visat sig vara en grov underskattning. Inom kort kom ytterligare upptäckter: vid Brandon (Manitoba), Marieval (Saskatchewan), Cranbrook och Kuper Island (British Columbia) återfanns inom loppet av en och en halv månad 104, 751, 182 och 160 kroppar vid respektive skola. I tidigare undersökningar mellan 1975 och 2019 hade man funnit 477 kroppar varav 340 var barn, och de dokumenterade dödsfallen är något flera. Det är framför allt tack vare bruket av markpenetrerande radar som man kunnat undersöka dessa områden där man misstänkt att omärkta gravar funnits och nu väntar fler undersökningar vid de återstående skolorna för att se hur många barn som begravts där. En del har uppskattat att det kan röra sig om totalt uppemot 10 000 oidentifierade kroppar. Därefter väntar en lång process där man försöker identifiera kropparna och kontakta eventuella efterlevande.
Utöver misshandel, undernäring och sexuella övergrepp var hygienen ett återkommande problem i de ofta överbelagda skolorna. Den främsta dödsorsaken bland barnen anses ha varit tuberkulos till följd av dålig hygien och överbeläggning. I samband med att statlig finansiering av skolorna minskade under 1950-talet satte man ofta barnen i tvångsarbete för att få skolorna att fungera.
Många överlevande har efter skoltiden kämpat med de psykiska sår som de fått under skolgången. Band mellan generationer har klippts av, eftersom vissa helt tappat sitt modersmål och inte längre kan kommunicera med äldre generationer som inte lärt sig engelska. Därmed lyckades skolsystemet i sitt syfte att förhindra barnen att ta del av sin kultur, religion och historia. Därtill har mycket smärta förts över till nästa och nästnästa generation, av föräldrar vars sår gjort dem emotionellt frånvarande eller alkoholiserade. Många av dessa problem tenderar enligt en studie från 2014 att ackumuleras i familjer där flera generationer tvingats in i internatskolorna.
Skolsystemet har varit en av flera faktorer som påverkat levnadsomständigheterna för många urinvånare. Självmordsfrekvensen var bland urinvånarna tre gånger så hög som i resten av befolkningen mellan 2011 och 2016. Kvinnliga urinvånare löper upp till tolv gånger större risk än andra kvinnor att bli utsatta för våldsbrott. En polisrapport från 2014 uppgav att över 1 000 kvinnor från urbefolkningen mördats under 30 år.
I slutet av september i år gick den kanadensiska biskopskonferensen ut med en formell ursäkt till de överlevande från skolorna, deras familjer och samhällen. Tidigare hade den kanadensiska regeringen formellt bett om förlåtelse 2008, vilket andra religiösa samfund gjort tidigare. Nu väntar man dock på en påvlig ursäkt. En fullständig påvlig ursäkt var bland de rekommendationer som sanningskommissionen presenterade år 2015. Franciskus har tidigare bett om förlåtelse för kyrkans roll i kolonisationen av Sydamerika, bland annat inför representanter för Bolivias urbefolkning, och man hoppas att en liknande vädjan om förlåtelse kan ske på kanadensisk mark. Premiärminister Justin Trudeau bad påven Franciscus år 2017 att komma till Kanada och å hela kyrkans vägnar be om förlåtelse på kanadensisk mark. Benedictus XVI hade tidigare gett uttryck för sin djupa sorg över kyrkans roll, men han bad aldrig formellt om förlåtelse å kyrkans vägnar. En grupp överlevande skall möta påven Franciskus i en audiens i Rom i december och möjligen kommer en formell ursäkt att framföras då, men även om många överlevande inte hyser agg mot kyrkan i sig är det för andra för lite och för sent.
År 2005 nåddes en överenskommelse mellan regeringen och de kyrkor som ansvarat för skolorna om att varje kyrka skulle bidra till en fond för de överlevande. De katolska biskoparna förhandlade fram ett separat avtal där de skulle betala en klumpsumma på 29 miljoner kanadensiska dollar och erbjuda 25 miljoner dollar i tjänster som exempelvis terapi och rådgivning.
Därtill skulle kyrkan samla in 25 miljoner dollar från samtliga stift i landet genom att anlita professionella fundraisers. Två ord fann dock sin väg in i det 78 sidor långa avtalet: ”best efforts”, man skulle göra sitt bästa. Åtta år senare, 2013, hade kyrkan endast betalat 3,9 miljoner, och man hade fortfarande inte betalat hela klumpsumman på 29 miljoner. När regeringen sade att det var dags att betala kallade kyrkan in en toppadvokat som hävdade att kyrkan gjort sitt bästa i att försöka dra in pengar. I slutändan behövde kyrkan endast betala 1,2 miljoner dollar ytterligare. ”Det är skandalöst, riktigt skamligt. Det var ett kryphål. Det var lagligt, men inte etiskt”, kommenterade fader André Poilièvre från Saskatoon. Under samma period som man endast betalade 3,9 miljoner av de utlovade 25 miljoner till de överlevande, lyckades stiften i Kanada dra in närmare 300 miljoner dollar för kyrkor och katedralbyggen, enligt en sammanställning av det statliga mediebolaget CBC. Detta inbegriper bland annat 128 miljoner för en renovering av Torontos domkyrka. I provinsen Saskatchewan, för att ta ett exempel, bidrog kyrkan med cirka 34 000 kanadensiska dollar men lyckades dra in över 28 miljoner för en ny domkyrka.
Denna skillnad mellan vad den katolska kyrkans ledare lyckats dra in för sina egna projekt och vad man gjort för sina offer samt den energi den katolska kyrkan har lagt ned på att in i det sista undvika att betala sin del till de överlevande, till skillnad från andra kyrkor, har gjort flera överlevande arga och för många har tiden för ursäkter sedan länge löpt ut.
Gustav Zamore är fil.dr i historia och forskare vid University of Cambridge.
Ur Signum nr 7/2021.