Pedofilskandalerna i den katolska kyrkan i Frankrike

av KATRIN ÅMELL

I svenska medier uppmärksammades de sexuella övergreppen i katolska kyrkan i Frankrike då rapporten från Ciase (Commission indépendante sur les abus sexuels dans l’Église catholique) offentliggjordes den 5 oktober 2021. Den oberoende kommissionen fick uppdraget 2018 av den franska biskopskonferensen (CEF) och konferensen för ordensfolk i Frankrike (Corref). Jean-Marc Sauvé, en hög ämbetsman inom det franska rättsväsendet, uppdrogs att vara ordförande för Ciase och att själv utse dess medlemmar. Avsikten var alltså att kommissionen skulle arbeta oberoende av kyrkan och bland dess 21 medlemmar återfinns sekulära experter inom psykiatri och klinisk psykologi, sociologi, juridik, kanonisk rätt, etik, teologi, fransk kyrkohistoria, socialt arbete med mera.

Kommissionens allsidiga, omfattande arbete har nu resulterat i en rapport på 2 500 sidor med chockerande siffror: 330 000 personer, en majoritet barn, har mellan 1950 och 2020 utsatts för sexuella övergrepp av omkring 3 000 förövare inom den katolska kyrkan, det vill säga präster, ordensfolk och lekmän. I 216 000 av fallen är förövarna präster och ordensfolk.

Vid en presskonferens den 5 oktober överlämnade Jean-Marc Sauvé var sitt exemplar av rapporten till sina uppdragsgivare monsignore Eric de Moulins-Beaufort, ordförande för CEF, och Véronique Margron, dominikansyster och ordförande för Corref. Båda uttryckte stor sorg över avslöjandena samtidigt som de tackade för det gedigna arbetet. Margron, som personligen engagerat sig i offrens situation och 2019 publicerade sin uppmärksammade analys över pedofilskandalerna i boken Un moment de vérité (se Signum nr 8/2019), frågade inledningsvis vid mottagandet: ”Hur kan man ta emot en sådan katastrof?” Hennes reflektioner över ondskan i det som avslöjats kan sammanfattas: ”Vad kan man säga annat än reagera med oändlig sorg, skam och vrede inför dessa barns enorma lidande? Man tystnar inför dessa oerhörda brott begångna av kyrkan, min kyrka. Att kyrkan och ordenslivet, vars uppdrag är att vittna om livet i överflöd som kommer från Gud, i stället har blivit bärare av massiv död, är outhärdligt. Och det gör oss i hög grad ansvariga.” Hon tackade kommissionens medlemmar för att de i två och ett halvt år varit nära de lidande och lyssnat på dem. Likaså tackade hon för kommissionens inte mindre än 45 rekommendationer till åtgärder, som ändå inger förhoppningar om ansvarstagande, rättvisa och reformer. Den processen måste öppnas för flera, för dem som vittnat om övergreppen, för andra institutioner och erfarenheter därifrån, för andra kyrkor – utan maktanspråk och i ödmjukhet, menade Margron.

I en lång intervju för tidskriften Études svarade Jean-Marc Sauvé på en rad frågor om kommissionens arbete. Han poängterade att offren stått i centrum och även varit styrande för utredningen. Flertalet av dem var minderåriga när de utsattes och därefter blev traumatiserade på olika sätt för resten av livet. Med hjälp av sociologiska institutioner, material från domstolsarkiv, andra kyrkliga och sekulära arkiv samt polisen har Ciase fått kontakt med ett mycket stort antal av offren. I intervjuer med vittnen har man lyssnat till tusentals av de drabbade eller haft brevledes kontakt med dem. Deras berättelser om dessa svåra erfarenheter av sexuellt våld är unika och en förutsättning för att få till stånd ändringar i kyrkans förfarande.

Frankrike är inte det enda land där man tillsatt en kommission för att utreda övergreppen i kyrkan. Ciase har haft särskild nytta av den nederländska kommissionen, som verkade 2010–2011, och har haft utbyten med några av dess medlemmar. Utredningarna startade i de anglosaxiska länderna. Mest känd är enkäten i Bostons stift 2002. I norra Europa har kommissioner förutom i Nederländerna också arbetat i Belgien och Tyskland. Därefter kom turen till Frankrike. Men stora områden återstår ännu att undersöka: Sydeuropa och Östeuropa, Afrika och Asien. I Latinamerika har den första enkäten nyligen lanserats. Frankrike utgör alltså i det här sammanhanget en del i ett större globalt sammanhang.

Frågor uppstår givetvis hur dessa kriminella handlingar under 70 år har kunnat fortsätta i det tysta i stora delar av världen utan att kyrkan ingripit och lyckats stoppa dem. Vissa av de bakomliggande orsakerna har identifierats och är mer eller mindre kända. Dit hör tystnadskulturen inom kyrkan. När indicier om en prästs övergrepp blivit kända för en stiftsledning har inga rättsliga åtgärder vidtagits utan vederbörande har blivit förflyttad till en annan församling, där det kriminella beteendet upprepats. Det är först under senare år som beslut fattats om att alla kända övergrepp ska polisanmälas och utredas civilrättsligt.

En annan orsak är klerikalismen, det vill säga en överdriven sakralisering av prästen som person, vilket medfört en osund maktbalans i förhållande till församlingsbor, som avstått från att rapportera prästens kriminella handlingar. I rapporten framhålls att påven Franciskus själv i sitt brev Lettre au peuple de Dieu (Brev till Guds folk) från 2018 reagerat skarpt mot klerikalismen.

För övrigt överensstämmer många av de ovannämnda 45 rekommendationerna om åtgärder med vad påven uttrycker mer kortfattat i sitt brev och också med det åtgärdsprogram Véronique Margron föreslår i sin bok 2019. Bland det viktigaste här är att kyrkan inser och erkänner sitt ansvar för vad som skett och att man underlåtit att ingripa tidigare. Även om gjort inte kan bli ogjort är det självklart att offren bör stå i centrum. Dessa måste kompenseras på olika vis och få allt tänkbart stöd från stiften.

Såsom sekulär kommission har Ciases roll visserligen inte varit att uttala sig om kyrkans moralteologi och andra interna frågor, men eftersom uppdraget varit att söka lösningar för att komma till rätta med en svår kris i kyrkan har man även berört sådana områden. Klerikalismen är redan nämnd. Andra punkter gäller celibatet och lydnaden. Avvikelse från celibatet kan ses som ett brott mot sjätte budordet, som kan medföra kränkande handlingar mot andra. Dessa övergrepp blir i sin tur ett brott mot femte budordet, eftersom de för med sig död. Ciase har även synpunkter på prästutbildningen och hänvisar här till det romerska dokumentet Ratio fundamentalis (Gåvan av kallelsen till präst) från 2016, som nu översätts till franska. Man föreslår också en översyn av den kanoniska lagen vad gäller straffrätten, där man rekommenderar att hänsyn tas till offren i rättsprocessen.

På en mer fundamental nivå förespråkar Ciase synodalitet och kollektivt beslutsfattande samt utveckling av de interna kontrollfunktionerna. Man framhåller att dessa har utvecklats markant inom de civila institutionerna under de senaste decennierna, men tyvärr har kyrkan inte följt med i processen utan hamnat på efterkälken och måste nu komma i kapp med övriga institutioner. Vidare föreslås att större inflytande ges åt lekfolk i allmänhet och att särskilt kvinnor får plats i beslutande organ. Avslutningsvis sägs att dessa åtgärder är nödvändiga med tanke på de problem som måste behandlas men också vad gäller principen om alla människors lika värde.

 

Källor

https://www.revue-etudes.com/article/connaitre-et-reparer-les-abus-sexuels-dans-l-eglise-entretien-avec-jean-marc-sauve-23832 (2021-10-09).

https://www.viereligieuse.fr/Reception-du-rapport-de-la-Ciase (2021-10-08).

 

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Ur Signum nr 7/2021.