av CHRISTOPHER LAMB
– Administrativ nytändning i kurian.
Efter nästan tio år på jobbet har Franciskus nu genomgått det närmaste en påve kan komma en utvärdering. Under två dagars intensiva möten i Vatikanen har världens kardinaler bedömt hans historiska reformer inom kyrkans styre. Reformerna var en stor del av det paket kardinalerna röstade fram honom för. De har också fått den sällsynta chansen att begrunda vem de skulle vilja ha som Franciskus efterträdare.
Trots att det är för tidigt att spekulera i en nära förestående påvlig abdikation så hade samlingen bakom stängda dörrar något av en ”förkonklav” känsla. Den bestod av kardinaler, patriarker och högt uppsatta tjänstemän i Vatikanens statssekretariat. Den visionära delen av pontifikatet är förbi. Nu har vi övergått till fasen då Franciskus vision implementeras och befästs.
Jag mötte efteråt flera av dem som var med inne i Paulus VI:s sal i Vatikanen den 29 till 30 augusti. Jag talade med dem om vilka ämnen som dök upp under debatterna. Även om ett visst motstånd mot Franciskus blossade upp i slutet av den andra dagen så gav de flesta av kardinalskollegiets medlemmar påvens nya konstitution för den romerska kurian (den fjärde som utfärdats sedan 1588) sitt godkännande.
Det fanns också en tillfredsställelse över framstegen som gjorts i att städa upp Vatikanens ekonomi – ett annat problem som var högt upp på att-göra-listan när Franciskus tillträdde. Kardinal Angelo Beccius närvaro i mötessalen bidrog till att understryka den dramatiska förändringen: Becciu, en av de mest inflytelserika personerna i kurian, är en av tio åtalade i en korruptionsrättegång kopplad till Vatikanen. Det är omöjligt att föreställa sig att en kardinal av hans rang skulle bli åtalad för bedrägeri under några av Franciskus senaste föregångare.
Det har hänt mycket under det senaste decenniet. I mars 2013 kändes det som att kyrkans centrala styre höll på att rasa samman. Reformeringen av den romerska kurian och hanteringen av Vatikanens grumliga och kaotiska ekonomi var bland kardinalernas högsta prioriteringar vid påvevalet. Franciskus har utfärdat en ny konstitution för kurian och räddat såväl Vatikanbanken som Vatikanens investeringspolicy och finansiella regleringssystem. Vidare har han gett grönt ljus till en tidigare otänkbar korruptionsrättegång. Den österrikiske kardinalen Christoph Schönborn var bland de kardinaler som erkände att betydelsefulla steg tagits mot att skapa reda i Vatikanens ekonomiska affärer.
Under sina inledande möteskommentarer refererade Franciskus till de konklavförberedande mötena i mars 2013 och sade till kardinalerna att han försökt att genomföra de reformer som efterlystes då. Han uppmuntrade kardinalerna att tala fritt. De delades upp i tolv olika språkgrupper för att underlätta urskiljningsprocessen innan de återkallades till Paul VI:s sal för plenumdiskussioner. Franciskus såg till att han kom tidigt till morgonpassen så att kardinalerna kunde tala med honom individuellt, och han hälsade på alla personligen. Kardinalerna Timothy Dolan från New York och Wilton Gregory från Washington DC, samt de pensionerade kardinalerna John Onaiyekan från Nigeria och Michael Fitzgerald från Storbritannien, fungerade som föredragande för de fyra engelska språkgrupperna.
Något färre än 200 av kollegiets 226 kardinaler samlades under två heta och fuktiga dagar under en del av året då den eviga staden för det mesta är fylld av turister. Det var ett arbetspass på morgonen, efterföljt av en lunch och en siesta, och ett annat under sen eftermiddag. De två dagarna av möten avslutades med en påvlig mässa i Peterskyrkan. Det mesta förlöpte ganska smidigt, förutom ett litet drama på den första dagen. En grupp bestående av sju kvinnor med kardinalsröda kläder och scharlakansröda paraplyer demonstrerade för kvinnors rätt att prästvigas. De togs i förvar av polisen, eftersom de saknade demonstrationstillstånd, och släpptes några timmar senare.
Lejonparten av diskussionerna i salen rörde den nya apostoliska konstitutionen för den romerska kurian, Praedicate Evangelium (”förkunna evangeliet”). Dokumentet har förberetts i nio år och har tagits fram av påven och kardinalskollegiet i samråd med biskopskonferenser världen över. Påven underströk att den nya konstitutionen är en reform i Andra Vatikankonciliets anda: den öppnar upp för ledarroller för lekfolket och placerar kurian i de lokala församlingarnas tjänst. Den romerska kurian bör inte vara ett byråkratiskt organ som existerar för sin egen skull. I stället måste den finnas där för att stödja kyrkans evangeliserande mission. Reformen syftar inte bara till att förändra kurians struktur utan även kurians kultur: flera kardinaler uttryckte sin förhoppning att biskopar som nu besöker den romerska kurian kommer känna sig lyssnade till i stället för att bli tillrättavisade eller kontrollerade.
”Det generella intrycket är att de flesta kardinaler är positivt inställda till Praedicate Evangelium”, berättade kardinal Fitzgerald, före detta sekreterare och ordförande på Vatikanens dikasterium för interreligiös dialog, för mig. ”En ny anda av tjänande växer fram, snarare än en som kretsar kring makt.” Ett viktigt åtagande för att kunna låta denna anda blomstra är att motverka en djuprotad kultur av karriärism, där ambitiösa tjänstemän söker mecenater som kan hjälpa dem att klättra högre upp i hierarkin. Enligt de nya reglerna ska präster och lekfolk tjäna under en femårsperiod – som kan förnyas en gång – därefter måste de återvända till sitt hemstift.
Några kardinaler bekymrade sig över att tidsbegränsningen kan komma att hindra tjänstemän från att bygga upp tillräcklig expertis inom sitt område. Andra menar att det nya systemet kommer att uppmuntra biskopar att i större utsträckning ”låna ut” sina bästa präster till Vatikanens tjänst, med vissheten att de kommer få tillbaka dem efter tio år. Tidsbegränsningen gör det också möjligt att skicka hem dem som inte klarar av sin uppgift. Franciskus underströk att det inom konstitutionens ramar finns utrymme för en urskiljningsprocess.
En stor del av diskussionen kretsade kring konstitutionens bestämmelse att ”varje medlem av de troendes gemenskap” – såväl kvinnor som män – kan leda en avdelning. Detta är en nyhet: i den förra konstitutionen, som utfärdades av påven Johannes Paulus II, står det tydligt att endast en kardinal eller ärkebiskop kan leda en av kurians kongregationer. Hur skulle man kunna betala löner till lekmän? Hade det varit bättre att utnämna fler ur lekfolket som styrelsemedlemmar i Vatikanens dikasterier och avdelningar innan man gav dem ansvarspositioner? Vilka specifika områden kommer ledas av lekmännen?
Paolo Ruffini, tidigare chef inom italiensk tv, är den första lekmannen som fått leda ett dikasterium i Vatikanen: dikasteriet för kommunikation. Den avdelning i Vatikanen som har tillsyn över kultur- och utbildningsområdet brukar anses vara en avdelning som hade gynnats av ett lekmannaledarskap. Trots detta menade kardinalerna att viktiga dikasterier som rör biskoparna och prästerskapet, samt kyrkans högsta domstol, även fortsättningsvis bör ledas av en kardinal eller biskop.
Bakom dessa praktiska bekymmer gömmer sig en djup teologisk fråga om hur kyrkan ska styras. Kardinalerna brottades med förhållandet mellan helig makt (sacra potestas) och kyrkans hierarki. Den framstående kyrkorättsprofessorn Gianfranco Ghirlanda SJ argumenterade, när Praedicate Evangelium offentliggjordes, för att makten att styra kyrkan inte längre utgår från prästvigningen utan från en ”kanonisk sändning” (missio canonica) som personen har tagit emot av påven. Den 80-årige Ghirlanda medverkade i mötena, eftersom han var en av de 20 nya kardinalerna som Franciskus utnämnde den 27 augusti.
Ghirlandas argument baseras på iakttagelsen att alla som innehar en auktoritetsposition i den romerska kurian – vare sig det är en kardinal, biskop eller lekman – har fått den tilldelad av påven. Argumentet går dock bortom den kanoniska rätten i nuläget, som fastslår att en lekman enbart kan ”samverka” med den styrande makten, som endast de som har mottagit en ämbetsvigning besitter. Vissa kardinaler har därför pläderat för en ändring i kyrkans kanoniska rätt.
Kardinal Marc Ouellet, ledare för Dikasteriet för biskopar och internationellt erkänd teolog, lade fram sitt argument genom att citera en lång artikel i L’Osservatore Romano som han publicerade tidigare i år. Där pekade han på historiska prejudikat, exempelvis när auktoriteten gavs till abbedissor, då makten att styra kyrkan separerades från att gälla bara prästvigda. Ouellet ville även utveckla Ghirlandas argument. Det räcker inte med att ”den kanoniska sändningen är utfärdad av den helige fadern för att upprätta behörigheten för auktoriteten i dikasterierna”. Detta vore, enligt kardinalen, en alltför legalistisk syn på kyrkan. Ouellet vill snarare se all makt som utgående direkt från den helige Ande, och att alla uppdrag som en person får av påven borde komma efter en ”andlig urskiljning”. Kardinalen föreslog också en formuleringsändring om styrning i den kanoniska rätten (129:1).
Trots att de flesta kardinalerna ställde sig bakom den nya konstitutionen fanns det ett visst motstånd mot ändringarna som rörde lekmännen. Direkt kritik mot Franciskus vision för en synodal kyrka framfördes också vid mötets slut. En kardinal framhöll att definitionen av synodalitet var alltför vag och behövde preciseras ytterligare. Som svar pekade en annan kardinal på den internationella teologiska kommissionens djupgående dokument om synodalitet från 2018. Den sista delen av diskussionerna kretsade kring ett mindre kontroversiellt ämne: planeringen inför jubelåret 2025.
En liten minoritet av kardinalerna förblir fientligt inställda till den riktning i vilken Franciskus för kyrkan. Tack vare sina välorganiserade (och välbeställda) supportrar har de lobbat intensivt för att sätta en av sina egna på Heliga stolen som näste påve. Under de senaste åren har ett antal artiklar och flera böcker publicerats om vem ”nästa påve” skulle kunna bli, med syfte att påverka nästa konklav i en annan riktning än den tog 2013.
När jag gick över en piazza i centrala Rom fick jag syn på en av kardinalerna som enligt rapporterna är mindre förtjust i Franciskus pontifikat. Han satt och åt middag med några vänner – en av dessa kände igen mig och vinkade dit mig. ”Har det varit trevliga dagar för er i Rom?”, frågade jag kardinalen. ”Jag skulle inte sträcka mig så långt”, svarade han och skrattade, innan han lade till att han hade medverkat i mötena utav pliktkänsla.
För dem som letar efter kandidater som skulle kunna ta kyrkan i en annan riktning har några namn börjat florera. En av dessa är den ungerske kardinalen Péter Erdö, en lärd professor i kanonisk rätt, som sägs vara teologiskt försiktig. En källa berättade för mig att Erdö redan har fått stöd av kardinal Robert Sarah, Vatikanens före detta liturgiprefekt, som har drabbat samman med Franciskus ett flertal gånger under dennes pontifikat. Ett annat namn som viskas är kardinal Peter Turkson, kansler för den påvliga vetenskapsakademin. Trots att han har arbetat nära Franciskus och brinner för kyrkans sociallära, så skulle han kunna samla stöd från den konservativa falangen på grund av sina uttalat traditionella uppfattningar i moralfrågor.
Men snarare än att välja ut nästa påve handlade mötena i augusti om vilka prioriteringar som kommer att vara högst upp på agendan under nästa pontifikat. Eftersom Franciskus reformprogram fick en så bred uppslutning är det osannolikt att hans efterträdare skulle vilja föra kyrkan i en radikalt annorlunda riktning. Den synodala resa som Franciskus påbörjat kommer inte att överges. Kyrkan kommer att fortsätta ge andlig vägledning till dem som söker Gud och brinner för fred, rättvisa och helande i en krigssargad värld. Att komma till rätta med maktmissbruket inom kyrkan och motverka andlig, psykologisk och sexuell misshandel måste fortsätta att vara en av de främsta prioriteringarna. Heta frågor såsom diakonat för kvinnor, prästvigning av gifta män, misslyckandet med att inkludera kvinnor i ledarroller och inkluderingen av HBTQ-katoliker kommer att fortsätta vara en del av dialogen. En fråga som kardinalerna återkom till mer än en gång är hur kyrkan bäst bör bemöta den snabba sekulariseringen av samhället. Samtidigt som vissa beklagade sekulariseringen såg andra den som en möjlighet för att återupptäcka kyrkans verkliga kallelse.
Det var på något sätt passande att dagen då mötet avslutades sammanföll med tioårsdagen av kardinal Carlo Maria Martinis död den 31 augusti. Martini var en profetisk kyrkoledare, som ofta tippades bli nästa påve. Strax före sin död 2012 gav Martini en intervju där han beklagade en ”trött” kyrka som låg ”200 år bakåt i tiden”. Han manade kyrkan att genomgå en radikal omvändelse, att ”prova nya saker”, exempelvis att erbjuda sakramenten till dem som behöver helande, såsom skilda och omgifta. ”Hur kan vi frigöra kolen från askan för att återuppväcka kärlekens eld?”, frågade Martini. Några knappa månader efter Martinis död blev Jorge Mario Bergoglio vald till ny påve. Under de senaste tio åren har jesuitpåven från Argentina följt mycket av Martinis vision. Kärlekens eld tänds åter.
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 10 september 2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.
Översättning: Edel Iréne Lappin
Christopher Lamb är Vatikanexpert och tidningen The Tablets korrespondent i Rom.
Ur Signum nr 7/2022.