av BARBARA TÖRNQUIST-PLEWA
Den 7 oktober 2017, relativt kort efter den stora flyktingvågen från Mellanöstern som skapade politiska splittringar i Europa, samlades cirka 1 miljon polska katoliker till en stor gemensam rosenkransbön på över 4 000 böneplatser utlokaliserade längs Polens gräns. Denna böneaktion kallades ”Rosenkrans till gränserna” och hade en illa dold antimuslimsk framtoning. Medan de flesta polska biskoparna presenterade den som ”en bön för freden” förkunnade en av böneaktionens huvudarrangörer i ett nationalistiskt veckomagasin att massbönens syfte var att avvärja hotet från islam och skydda Polen och Europa från att sjunka in i hedendom, gudlöshet och våldsamma konflikter. Enskilda biskopar tog dock avstånd från aktionen, eftersom den stod i strid med påven Franciskus ställningstagande under flyktingkrisen.
Den ovan beskrivna händelsen illustrerar en av de största utmaningar som den katolska kyrkan står inför i dagens Polen. Kan kyrkan förena sitt universella kall med att hålla fast vid den polska traditionella formen av katolicism med dess oerhört starka band till det nationella? Denna artikel ämnar belysa bakgrunden till detta dilemma genom att kort dyka ner i den polska katolicismens historia.
Polen – från en multireligiös till en katolskt definierad nation
Polen ses i dag som ett ärkekatolskt och etniskt homogent land. Över 90 procent av Polens invånare deklarerar att de har polska som modersmål och är katoliker. Denna religiösa och språkliga homogenitet är emellertid av sent datum.
Den polska statens uppkomst dateras till år 966 då landet kristnades och den romersk-katolska kristendomen blev dominerande för sekler framöver. Från och med 1200- och 1300-talets stora judeinvandringar samexisterade den emellertid med judendomen, och även med den östliga kristenheten efter 1386 då Polen och Storfurstendömet Litauen ingick en union. På 1500-talet påverkades Polen också starkt av reformationen. Medan bönderna förblev katoliker lockades landets elitskikt, adeln, till olika reformerta kyrkor, och borgarna i städerna till lutherdomen. Det gick så långt att cirka 40 procent av platserna i det polska parlamentet i mitten på 1500-talet innehades av protestanter, och 1572 stadfästes religionsfriheten i lagen, vilket gjorde Polen till det mest religiöst toleranta landet i dåtidens Europa. Den katolska kyrkan konkurrerade om själarna och genomförde motreformationen, dock i regel utan några tvångsmedel. Motreformationen blev framgångsrik, inte minst på grund av att den befrämjades av de krig mot Sverige och Turkiet som Polen utkämpade under 1600-talet.
De svensk-polska krigen handlade främst om dynastiska och territoriella strider men i mobiliseringssyften beskrevs de också som krig mellan protestanter och katoliker. Eftersom de protestantiska svenskarna inte respekterade Mariakulten och under sina härjningar ofta vanhelgade Mariaikoner, gjordes Mariakulten till en viktig, avgränsande symbol mellan protestantism och polsk katolicism. Efter de svensk-polska krigen 1655–1660 stärktes Mariakulten betydligt, och det var också under denna tid som en stor polsk nationell myt slog rot – myten om det nationella miraklet. Berättelsen om hur den heliga Maria, förkroppsligad i Svarta Madonnans ikon i klostret Jasna Gora (i Czestochowa), på ett mirakulöst sätt räddade klostret undan svenskarna, användes först för att mobilisera bönderna i kampen mot den svenska armén. Den omvandlades dock snabbt till en transhistorisk myt om en särskild förbindelse mellan det polska folket och den heliga Maria, en myt som sedan dess hållits levande av den polska katolska kyrkan och förmedlats i den polska kulturen. Enligt denna håller Maria ett vakande öga över sitt folk och kan mirakulöst ingripa i dess öde så länge detta folk förblir henne och Gud troget. I ljuset av denna myt blir det polska folket ett utvalt folk med uppdraget att hålla fast vid och försvara den katolska tron och en symbol för detta är Svarta Madonnas ikon i Jasna Gora som än i dag är det viktigaste pilgrimsmålet för polska katoliker.
Svenskarna förstärkte således katolicismen i Polen och bidrog till att Mariafromheten blev ett utmärkande drag för den polska katolicismen.
Katolicismen och föreställningen om att polackernas uppgift är att försvara den katolska tron stärktes dessutom efter den polska segern över den turkiska här som belägrade Wien 1673. Påven uppmanade då den kristna världen att skicka arméer till Wiens undsättning. Den polska armén spelade en avgörande roll i denna räddningsaktion och Polen prisades som antemurale christianitatis – kristendomens bålverk. Denna benämning tog de polska katolikerna fasta på för att bygga upp föreställningen om att polackernas mission var att vara den västliga kristenhetens utpost mot öst.
På det viset, i konfrontation med landets fiender som representerade andra religioner, påbörjades en sammankoppling mellan katolicismen och den polska nationella identiteten. Denna koppling blev dock inte självklar förrän i slutet av 1800-talet och skulle kanske aldrig ha blivit så stark om den polsk-litauiska staten hade fått existera in i modern tid. I slutet av 1700-talet raderades dock denna stat från Europas karta till följd av inre instabilitet och grannländernas aggression. Dess territorium delades upp mellan Preussen, Ryssland och Habsburgimperiet. Det habsburgska riket var visserligen katolskt, men majoriteten av polackerna hamnade i de två stater som hade andra statsreligioner: lutherdom i Preussen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. Katolikerna utsattes i dessa länder för olika former av diskriminering och betraktades med stor misstänksamhet.
Under andra hälften av 1800-talet, i takt med den moderna nationalismens framväxt, satte Preussen och Ryssland dessutom i gång germaniserings- respektive russifieringskampanjer. Dessa innebar bland annat att man försökte begränsa användningen av det polska språket samt uppmuntra konversion till respektive statsreligion. I detta läge blev kampen om den katolska religionens bevarande förenad med kampen för bevarandet av det polska språket.
Den katolska kyrkan var dessutom den enda institution som hade överlevt den polska statens fall, och därmed förenade kyrkan polacker bosatta i de tre riken som hade delat på Polen. Även om den högsta hierarkin i den polska katolska kyrkan var försiktig och inte ville utmana makthavarna, så kultiverade polska präster minnet av den försvunna staten och förmedlade det till församlingsborna. En del präster deltog också aktivt i motståndskampen.
De flesta prästernas insats för bevarandet av den polska nationella identiteten gick emellertid ut på att de predikade och bedrev själavård på polska samt på olika sätt hjälpte till att hålla drömmen om att den polska staten skulle återuppstå vid liv. Miraklet i form av nationens återuppståndelse villkorades emellertid i deras predikningar med att polackerna skulle hålla fast vid den katolska tron, vilket sammanfattades i den tills i dag frekvent använda parollen Polonia semper fidelis.
Nationstanken knöts till katolicismen. Den katolska religionen och det polska språket blev grundläggande markörer för den polska identiteten, men i områden där folk talade samma dialekt men tillhörde olika religioner var tillhörigheten till den katolska kyrkan avgörande för om man räknades som polack eller ej. I multireligiösa byar kallades den katolska kyrkan för polska kyrkan.
Den starka sammankopplingen mellan katolicism och polskhet under 1800-talet ledde till uppkomsten av en kulturell-ideologisk formation som brukar sammanfattas med orden ”polack lika med katolik”. Den propagerades i kyrkan och i den polska kulturens olika yttringar, och kan beskrivas som ett påbjudet sätt att leva med syftet att bevara polskheten. ”Polacken-katoliken” skulle först och främst hålla fast vid den katolska tron, polska värderingar och traditioner och se till att de förmedlades mellan generationerna. Detta inkluderade en glorifiering av den polska nationen och en föreställning om dess särskilda mission som antemurale christianitatis. Mariakulten kombinerades med messianska inslag, det vill säga tron att Polens offer och lidanden hade en mening, precis som Kristi lidanden. I slutändan skulle lidanden och uthållighet belönas. Att hålla fast vid övertygelser förankrade i det förflutna och bevara traditionella värderingar var centralt i denna ideologiska formation och resulterade i misstänksamhet och fiendskap gentemot alla nya idéer som utvecklingen i världen medförde. Denna attityd bidrog onekligen till att den polska nationella identiteten och självständighetssträvan överlevde de cirka 120 åren av den polska statens frånvaro. Den ledde dock till en stark konservatism i den polska katolicismen samt även till en viss fanatism – en övertygelse att de egna värderingarna är de enda rätta. Det var med denna ideologiska attityd som många polacker gick in i 1900-talet och fick möta en ny verklighet när den polska staten pånyttföddes år 1918 till följd av de tre stormakternas sammanbrott.
Den katolska kyrkan i Polen under mellankrigstiden
Polen var under perioden 1918–1939 multietniskt med stora minoriteter, där ukrainare och judar var de största (16 respektive 10 procent av landets invånare). Polackerna utgjorde cirka 65 procent av befolkningen. Katolicismen var därmed majoritetens religion och den katolska kyrkan fick en privilegierad ställning. Det var en ny era i den polska, katolska kyrkans historia. Från att i över hundra år ha verkat i opposition mot statsmakter som motarbetade den, fick kyrkan en maktposition och kunde räkna med stöd från staten. Kyrkan var inte längre ”en belägrad fästning”. Dess ledare upprätthöll dock denna bild, eftersom de ville ha betydligt större inflytande i politiken än det som blev fallet i Polen under marskalk Józef Piłsudskis styre (1926–1936). Piłsudski (före detta socialist och en bekvämlighetskonvertit till protestantismen) försökte hålla kyrkan på armlängds avstånd från politiken. Han var också kritisk till den polska katolska kyrkans negativa syn på religiösa minoriteter i Polen, särskilt dess inställning till östortodoxa kristna och judar. I det läget började kyrkan alliera sig alltmer med det nationalistiska partiet Endecja som var i opposition till Piłsudskis regim.
Endecjas ideologer använde 1800-talets ”polack-katolik”-formation som grund för en modern polsk nationalism och argumenterade för en exkluderande definition av den polska nationen. De utpekade judar, ukrainare och tyskar som hot för den polska nationen. I darwinistisk anda predikade de behovet av nationell egoism i relation till andra folk för att säkra den polska nationens överlevnad och styrka. Den nationellt bundna polska katolicismen var mottaglig för denna instrumentalisering, och kyrkan var inte angelägen om att förhindra den.
I det självständiga, fria Polen hade kyrkan möjlighet att skilja mellan religiös och nationell tillhörighet och lyfta fram katolicismen som en övernationell, religiös och transcendental gemenskap. Detta skedde dock inte. I stället tillät man att den polska katolicismen tog en nationalistisk och intolerant riktning. Många präster hamnade under den nationalistiska ideologins inflytande och spred den till de troende. Den katolska tron förflackades i denna process och berövades sin viktiga etiska dimension. Det ledde bland annat till att många intellektuella samt socialt engagerade människor i mellankrigstidens Polen tog avstånd från kyrkan som de såg som nationalistisk, makt- och penninggirig samt konservativ i sociala och moraliska frågor.
Återigen under belägring – kyrkan under andra världskriget och i det kommunistiska Polen
År 1939 invaderades Polen av Tyskland och Sovjetryssland. Landet blev ockuperat och kyrkan hamnade i en liknande ställning som på 1800-talet – allierad med folket i opposition till makthavarna. Ockupationsmakterna förstörde en mängd kyrkor och kloster och flera tusen präster och nunnor dödades eller fängslades. Krigsslutet förde dessutom med sig nya umbäranden, eftersom Polen hamnade i den sovjetiska maktsfären och från och med 1945 styrdes av en kommunistisk regim. Stalin påbjöd de polska kommunisterna att genomföra en ateismpolitik, vilken ledde till förföljelser av kyrkan. Den berövades egendomar och välgörenhetsorganisationer. Prästerna utsattes för påtryckningar för att kollaborera med regimen och de okuvliga arresterades, bland dem den polska kyrkans överhuvud, kardinal Wyszynski. Ur denna svåra tid gick dock den polska kyrkan segrande. Dess moraliska auktoritet växte under förföljelserna. Under massprotesterna mot den kommunistiska regimen 1956 krävde arbetarna bland annat att Wyszynski skulle släppas. Väl i frihet lyckades Wyszynski att mobilisera folket bakom kyrkan ytterligare, bland annat genom att använda sig av den folkliga religiositeten och symboler med rötter i ”polack-katolik”-formationen, som massböner för nationen och kyrkan inför Svarta Madonnas ikon.
Det starka folkliga stödet till kyrkan fick regimen att inse att den måste ge kyrkan större handlingsutrymme för att upprätthålla lugnet i landet. Detta utnyttjades av kyrkan som från och med 1960-talet förde en dialog med de styrande kommunisterna samtidigt som den vågade bjuda motstånd och kritisera regimen. År 1968 fördömde kyrkan till exempel statens brutala behandling av de protesterande studenterna och 1976 försvarade den de arbetare som straffades hårt för massprotesterna mot regimen. Kyrkans agerande väckte respekt även bland de delar av den polska demokratiska oppositionen som länge varit negativa till kyrkan på grund av dess konservativa och nationalistiska arv. Från och med 1970-talet började både de liberala och vänsterorienterade oppositionella se kyrkan som en viktig resurs i kampen för ett demokratiskt Polen. De förstod att kyrkan förde in ett viktigt inslag av filosofisk och etisk pluralism i det polska samhället, eftersom den var den enda institution som den kommunistiska regimen inte kunde kontrollera. Kyrkan bröt statens symbol- och informationsmonopol. Intellektuella dissidenter började således samarbeta med kyrkan, som också blev hela den demokratiska oppositionens beskyddare.
Det bör betonas att bakom detta unika samarbete mellan kyrkan och oppositionella av olika ideologiska schatteringar låg inte bara behovet av att sluta sig samman mot en gemensam fiende. En viktig faktor i denna utveckling var en intellektuell och andlig förnyelse som skedde inom delar av den polska katolicismen under denna tid. Mycket tyder på att Andra Vatikankonciliet spelade en stor roll för denna utveckling. Den polska kardinalen Karol Wojtyła (senare Johannes Paulus II) var en av konciliets arkitekter, och han samt kardinal Wyszynski engagerade sig starkt för att genomföra dess reformer i Polen. Konciliets reformer möttes med skepsis i stora delar av den polska kyrkans hierarki, men det fanns grupper av katolska intellektuella som blev entusiastiska inför dem och utvecklade konciliets idéer vidare. De samlade sig huvudsakligen kring katolska tidskrifter och i särskilda katolska klubbar och gav upphov till en kulturell-religiös formation som kan beskrivas som ”öppen katolicism”. Deras ideal var en katolicism som är öppen för pluralism, dialog med andra religioner och med icke-troende samt orädd inför den moderna världens utmaningar. Den ”öppna katolicismen” erkände mångfalden av vägar som människor kan välja för att komma till Gud och såg ekumenik som en viktig verksamhet. Man uppmanade också polackerna till att kritiskt granska sin historia i relation till andra folk, i synnerhet till judarna under Förintelsen.
De polska ”öppna katolikerna” tog särskilt fasta på Andra Vatikankonciliets idéer om mänskliga rättigheter som de tolkade utifrån kristen personalism såsom universella och okränkbara (t. ex. rätten till liv i värdighet och frihet). Dessa idéer kunde de använda i kampen mot den kommunistiska diktaturen. Dessutom var det viktigt för dem att kyrkan skulle engagera sig för de svaga i samhället och arbeta för att skapa en bättre, rättvisare samhällsordning, baserad på etiska principer och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det bör betonas att den polska ”öppna katolicismen” argumenterade för plikten att kämpa för dessa rättigheter inte med hänvisning till behovet av att värna om den polska nationen utan med hänvisning till den kristna kyrkans universella mission.
Denna öppna attityd lockade även de tidigare så skeptiska intellektuella till kyrkan. I början på 1980-talet stod kyrkan på toppen av sitt inflytande i det polska samhället. Valet av polacken Karol Wojtyła till påve 1978 och hans besök i Polen 1979 gav dessutom polackerna styrka att organisera sig och år 1980 skapa en stor motståndrörelse till regimen i form av den fria fackföreningen Solidaritet. De kommunistiska makthavarna lyckades visserligen pacificera rörelsen med hjälp av militärer under åren 1981–1983, men fram till 1989 var de dock medvetna om att de inte längre hade någon legitimitet i samhället. Under denna tid gav kyrkan skydd åt Solidaritetsrörelsens underjordiska verksamhet, höll motståndsandan och hoppet vid liv med hjälp av gamla och nya symboler (Svarta Madonnan, martyrprästen Popiełuszko) och spelade samtidigt en viktig medlarroll mellan regimen och oppositionen. Kyrkans män var också aktivt engagerade i förhandlingarna mellan regimen och oppositionen under våren 1989. Likaså gav kyrkan sitt fulla stöd till oppositionen i det första halvfria valet i juni 1989, vilket några månader senare ledde till den kommunistiska diktaturens slut. Den katolska kyrkans förtjänst för denna historiska utveckling går inte att överskatta.
Katolicismen i dagens Polen – utvecklingen efter kommunismens fall
I det demokratiska Polen förändrades den katolska kyrkans relation till statsmakten. Den var inte längre i opposition utan ansåg tvärtom att den hade rätt att indirekt delta i maktutövningen genom att sätta sin prägel på den nya statens lagstiftning. Under 1990-talet utnyttjade kyrkan således sitt inflytande för att snabbt få igenom flera lagar exempelvis om katolsk religionsundervisning i skolorna, om påbudet att respektera kristna värden i massmedier, om kyrkans privilegierade ställning vid restitution av de egendomar som konfiskerats av den kommunistiska staten och, sist men inte minst, den mycket restriktiva och omdebatterade abortlagen som nyligen skärpts ytterligare. Kyrkans uppenbara inblandning i politiken väckte missnöje, även bland katolikerna, samt ledde till diskussion om kyrkans svårighet att finna sin roll i ett demokratiskt system, och förtroendet för kyrkan dalade. Under de liberala partiernas styre i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var kyrkan som institution mindre synlig i politiken. Den valde i stället en annan strategi – att låta det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS) representera dess intressen. Kyrkan backade upp PiS i de senaste parlamentsvalen i Polen år 2015 och 2019 vilka gav detta parti regeringsmakten.
PiS och kyrkan förenas i sitt avståndstagande från liberalism. Den polska katolska kyrkan känner sig nämligen återigen hotad, denna gång av liberala idéer från EU med tilltagande sekularisering och värderelativism. PiS får kyrkans stöd genom att slå vakt om dess värderingar i fråga om sexualmoral, synen på familjen, relationer mellan könen och abort. Priset för denna allians med ett nationalistiskt orienterat parti är emellertid att kyrkan blir indragen i nationalistisk politik som kolliderar med dess universella etiska mission. Den i inledningen beskrivna aktionen ”Rosenkrans till gränserna” är ett exempel på detta. Den ägde rum samtidigt som de regeringstrogna nationalistisk-konservativa medierna sjöd av anti-muslimska utspel, och den PiS-ledda regeringen vägrade att ta emot några muslimska flyktingar.
Kyrkans agerande i det nutida Polen tyder på att den har valt att stödja ”polack-katolik”-formationen i stället för den öppna katolicismen. Den sistnämnda lever kvar men har blivit alltmer osynlig. Däremot tar dess raka motsats, en fundamentalistisk och nationalistisk katolicism, plats i offentligheten. Dess budskap basuneras först och främst ut av Radio Maryja, skapad och ledd av den ultrakonservativa fader Rydzyk. Cirka fyra procent av landets befolkning lyssnar regelbundet till dess sändningar. I början tog kyrkans högsta hierarki avstånd från Radio Maryja, men i dag används den av kyrkan som informell kommunikationskanal.
Det polska samhället är i dag extremt polariserat, mellan dem som ser den västerländska liberala demokratin som det absolut bästa politiska systemet för Polen och dem som vill ha ett konservativt Polen, fokuserat enbart på egna nationella intressen och med överseende med auktoritära inslag i den parlamentariska demokratin, med alla risker som det innebär.
Den polska kyrkans uppbackning av det national-konservativa PiS-partiet och därmed av ”polack-katolik”-formationen driver på polariseringen och bidrar till att en del polacker tar avstånd från kyrkan, även om de betraktar sig som troende. Hade kyrkan valt att i stället förfäkta den öppna katolicismen skulle den kunna få den medlarroll som är så välbehövlig i dagens samhälle. Man kan bara hoppas att kyrkans ledare kommer att inse detta och gå tillbaka till den polska öppna katolicismens väg.
Barbara Törnquist-Plewa är fil. dr i slavistik och professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2022.