Efter påven Franciskus besök vid floden Isonzo [i nordöstra Italien vid gränsen till Slovenien, där 1915–1917 några av de mest förödande och förlustbringande fältslagen mellan Italien och Österrike/Ungern respektive Tyskland ägde rum; övers. anm.] och i åminnelse av första världskriget som började för 100 år sedan, samlas nästa vecka ledande europeiska historiker från 17 länder i Rom för att diskutera katolikernas roll under detta krig.
Rubriken lyder ”Inutile Strage – I cattolici e la Santa nella Prima Guerra Mondiale” (Ett meningslöst slaktande – Katolikerna och Heliga stolen under första världskriget). Rubriken påminner om ett ord av påven Benedictus XV. Konferensen arrangeras i samarbete mellan Vatikanens Akademi för historievetenskapen, Accademia d’Ungheria och Commission Internationale d’Histoire et d’Etudes du Christianisme och öppnas den 15 oktober av Kardinalstatssekreterare Pietro Parolin, för att pågå till den 17 oktober.
Flertalet av de stridande soldaterna var katoliker, noterade presidenten för Påvliga kommissionen för historievetenskapen, Bernard Ardura i fredags i Vatikanen, för att förklara konferensens relevans. Under första världskriget användes även religionen för att tjäna de krigförande ländernas krigsmål. Under allt lidande och hat blev konflikten så en tid där katolikerna delade samma öde på alla sidor av fronterna.
Några av konferensens viktigare ämnen är, enligt Ardura, påven Pius X hållning vid krigsutbrottet 1914 och fredsinitiativen av hans efterträdare Benedictus XV 1917. Den senares fördömanden av kriget som ”ett meningslöst slaktande” karakteriserar konflikten på ett passande sätt.
Som Andreas Gottsmann, direktor för Österrikes historiska institut i Rom, betonade i samband med påven Franciskus besök i Redipuglia vid Isonzo för en månad sedan, engagerade Vatikanen sig 1914–1918 intensivt för freden, men kom för sent.
De stridande staternas obegränsade krigsmål gjorde att Vatikanens aktion misslyckades. […] Heliga stolen lyckades inte vid någon tidpunkt att bli accepterad som moralisk auktoritet. I stället förtalades den av maktgrupperingar från alla håll som ”fiendernas påve”. Även de flesta biskopar följde sina egna länders patriotiska linje. ”De prioriterade entydigt nationens sak före kyrkans fredsuppdrag”, enligt Gottsmann.
Kathpress 2014-10-10