av ANNA BIENIASZEWSKI SANDBERG
När jag var barn, vilket var bakom järnridån på 1970-talet, brukade man, om man tappade en brödskiva på golvet, ta upp den, kyssa den och lägga tillbaka på tallriken. Man kanske blåste lite på den (för att få bort eventuell smuts) och så åt man upp den. All mat skulle ätas upp, till sista smulan. Maten var Guds gåva och den skulle man vara mycket rädd om.
Brödet hade en särställning. Det symboliserade ju Kristi kropp. Ett bröd som blivit mögligt fick aldrig kastas. Det skulle brännas. Vilket jag antar var en sorts symbolladdat uttryck av vördnad för det heliga.
I trapphuset stod en behållare märkt ”Torrt bröd”. Där kunde vi boende i hyreshuset inne i stan lägga vårt överblivna bröd i brist på ved- eller koleldade köksspisar. Brödet hämtades av bönder som gav det till grisarna. Det var aldrig särskilt mycket gammalt bröd i den behållaren. Jag antar att både vi och grannarna åt upp vårt bröd själva. Precis som all annan mat. Sophinken i köket brukade mest innehålla potatisskal och dammråttor, grannarnas sophinkar likaså. Det vet jag, för det var min uppgift att gå ut med soporna, och det hände att jag kikade ner i de stora illaluktande soptunnorna på gården.
Annat är det i dag. I alla fall där jag bor nu, vilket är i den välmående västvärlden. Här kastas det mat så det står härliga till.
FN-organet FAO, som på basis av tillgängliga siffror uppskattar att en tredjedel av all världens matproduktion (1,3 miljarder ton årligen) slängs eller förstörs, har räknat ut att konsumenter i Europa och Nordamerika slänger mellan 95 och 115 kilo mat per person och år.
I Sverige kasseras allt som allt 129 kilo tjänlig mat per person och år. Hushållen står för merparten, eller 97 kilo.
Litervis med mjölk och kaffe hälls ut i vasken, halvfulla förpackningar med sylt, smör och ketchup landar i soporna. Famnar med gårdagens baguetter bärs bort av personalen till livsmedelsbutikernas soprum. Fina middagsrester skrapas ner i sophinkar och mindre fulländade grönsaker körs bort till tippen.
Forskning visar att matsvinnet är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. De resurser som används för att producera mat som aldrig konsumeras motsvarar 3,3 miljarder ton koldioxid. Åtta procent av de globala utsläppen.
Vi berömmer oss i Sverige av att vara världsledande på klimat och miljö. Ändå slänger vi all denna mat.
Hur kunde det bli så här? Har vi det för bra i den rika delen av världen?
Tanken slår mig när jag läser påven Franciskus encyklika från 2015. I Laudato si’ står det inte mycket om matsvinn, men väl om vårt ansvar för Skapelsen. Om den ”ekologiska skada” vi tillfogar jorden och varandra när vi ägnar oss åt ”slösaktig konsumtion” och en ”slänga-bort-kultur”.
”Vi har kommit att se oss själva som herrar, med rätt att plundra (jorden) som vi vill”, skriver Franciskus, och ”Närhelst maten kastas är det som att den stjäls från de fattigas och de hungrigas bord”.
Över 800 miljoner människor lider av akut svält, men vi, vi har glömt att maten är Guds gåva.
Kanske dags att vi lär våra barn att kyssa brödet igen?
Anna Bieniaszewski Sandberg är journalist på tidningen Dagen.