Alla hade som trollbundna väntat på påvens avslutningstal. När de fyra dagar långa överläggningarna med 190 biskopar, ordensledare och kuriechefer från hela världen avslutades, skulle något konkret komma fram. Men många blev besvikna. Påven själv hade vid inledningen av denna hittills unika kyrkokonferens sagt: ”Det heliga gudsfolket (. . .) väntar sig inte bara enkla fördömanden, utan konkreta och effektiva åtgärder!”
Att påven i sitt tal på söndagen nämnde åtta punkter, som skulle ligga till grund för fortsatt arbete, tyckte många inte var tillräckligt. Åtskilliga hade väntat sig nya lagar, aktuella uppgifter om antalet fall eller namn på förövare. Huruvida kritiken skulle ha blivit mildare, om påven tre timmar senare under en presskonferens hade informerat om konkreta mått och steg, är osäkert. Det skulle ha funnits utrymme för det.
Påven ville än en gång teckna en översiktlig bild i vilken han ser kyrkan och dess övergreppsskandaler. Att han hänvisar till att det rör sig om ett gemensamt samhällsproblem, att våld mot barn inte bara har sexuell natur, återspeglar även samtalen under toppmötet. Att hänvisningarna till större sammanhang inte på något sätt förringar kyrkans skuld och misslyckanden, sade han i alla fall tydligt. Det fanns även syndabekännelser, slutligen på kvällen vid botgudstjänsten i ”Sala Regia” i Apostoliska palatset, ett inte särskilt passande ram.
Påvens Motu Proprio, ”för att skydda minderåriga och personer i beroendeställning”, som mötets moderator, jesuitpater Frederico Lombardi, nästan trollade fram ur en hatt inför pressen vid middagstid på söndagen, förefaller imponerande. Det omfattar dock bara de riktlinjer för att skydda barn, som redan biskopskonferensen år 2011 utarbetade och senare skulle uppdatera. Denna gång gäller det Vatikanstaten. Där finns dock inte så mycket ungdomsarbete, men ändå ett förberedande prästseminarium och Sixtinakören. Utkastet till detta Motu Proprio lär ha legat färdigt i nära två år, och är alltså inte något resultat av toppmötet.
När de riktlinjer, som har förutskickats, kommer, är oklart. Vissa menar inom några dagar, andra tvivlar på att man ens har påbörjat utarbetandet av dem. Att de är nödvändiga är alla överens om. Men vad har man för nytta av lagar och föreskrifter, varnar experter som jesuitpater Hans Zollner och fader Charles Scicluna, när kyrkoledarna, som inte är några jurister, inte vet hur de ska använda dem.
Hans Zollner, jesuitpater.
Uppgiften för ”specialstyrkan”, som Hans Zollner (ledare för Centrum för skydd av barn vid Gregorianauniversitetet) redan för toppmötet hade engagerat, står fast, bekräftar han i en intervju med Kathpress. Det finns också folk, men det som saknas är den centrala koordinationen i Vatikanen. Den måste, kan man utgå från, inneha tillräcklig auktoritet, så att expertgruppen för utredning och prevention inte bara blir något som man gärna rådfrågar, utan en verklig och skicklig hjälp.
Straffrättsreformen inom kyrkorätten pågår sedan tio år. Övergreppsskandalerna gör den än mera angelägen. Därvid skall det också klargöras varför biskopar tidigare har reagerat med sådan tvekan – eller inte alls – när övergrepp har blivit kända. På 1970- och 80-talen såg man i kyrkan inte med blida ögon på straff, utan man satsade tidigare på pastorala insatser och psykologi – liksom fallet även var utanför kyrkan.
När det gäller de listor över skyldiga eller dömda, som offren fortsätter att kräva, är rättsläget olika i olika länder – på ena sidan USA, på andra sidan Europa och Australien.
Det kan finnas en risk att allmänheten tar rätten i egna händer. Vid presskonferensen förra veckan ville de ansvariga inte tala om enskilda fall, då utredningar pågår.
Påföljder för biskopar som inte har reagerat då övergrepp har skett, eller bara har beslutat om förflyttningar, är något att arbeta med. År 2016 offentliggjordes påbudet ”Som en kärleksfull moder”, enligt vilket det skulle vara möjligt att avsätta felande biskopar; dock saknas fortfarande anvisningar för den procedur som krävs. Om det finns några interna regler för förfaringssätt eller koordination mellan de fyra berörda dikasterierna (biskopar, ordensfolk, mission och östkyrkan) är oklart. ”Den kärleksfulla modern” kyrkan har inte så lätt för att besluta sig om hur man drar hennes söner i ledande positioner i öronen.
Det är i mindre utsträckning bristande vilja än på tidigare bristande professionalitet, som ligger bakom en hel del tvekan i Vatikanen. Franciskus är en själasörjare, men knappast någon strukturerad organisatör. Detta förringar inte hans kampvilja mot övergrepp, snarare tvärtom. På måndagsförmiddagen överlade kuriecheferna med toppmötets organisatörer. De vill leverera, lovar – sammanfattningsvis – Vatikanens talesperson Gisotti på måndagseftermiddagen. Utgångspunkten för alla åtgärder är att man skall lyssna till offren. Flera personer ur lekfolket måste vara delaktiga, och överallt skall utbildning och förebyggande åtgärder förbättras. Om allt skall man informera klart och tydligt. ”Det heliga gudsfolket” kommer noga att övervaka att så sker.
Kathpress 2019-02-25