ULF JONSSON
Trots grundlig sekularisering dyker kristendomen fortfarande upp i alla möjliga sammanhang också i dagens Sverige. Utan att man vet ordet av är man plötsligt involverad i teologins djupaste frågor. En musikrecension i Svenska Dagbladet i dag, tisdag den 5 februari, illustrerar fenomenet. Jag tänker på Sofia Lilly Jönssons recension av Berwaldhallens minifestival med musik av Bach som gick av stapeln under veckoslutet.
SvD:s recensent framhäver det gedigna musikaliska kunnandet hos såväl Ensemble Concerto Köln som hos flera av solisterna. Själv var jag med vid lördagskvällens konsert med Bachs härliga Magnificat på programmet. Jag tyckte mycket om det jag hörde, och de övriga i publiken verkade göra detsamma.
På en punkt är SvD:s recensent Sofia Lilly Jönsson dock uppenbart missnöjd, nämligen när det gäller tolkningen av Bachs stora h-moll mässa, som framfördes i söndags kväll. Kritiken gäller dirigentens brist på religiös tro. Recensenten påpekar att Bachs h-moll mässa inte bara är andlig musik i största allmänhet utan att den är av specifikt kristet slag. Men i dirigenten Peter Dijkstras tolkning gick de djupt kyrkliga rötterna i denna musik nästan helt förlorade, skriver recensenten. Och så ställer hon den avgörande frågan: Måste man kanske tro?
Jönson sätter därmed fingret på en av de riktigt stora teologiska kontroversfrågorna: Kan man förstå religiösa uttryck om man själv inte är troende? Frågan har så många aspekter att de räcker för åtskilliga doktorsavhandlingar. Och många tänkare har haft väldigt bestämda åsikter i den frågan. Vår mest kände svenske religionskritiker under 1900-talet, Ingemar Hedenius, hade den mycket bestämda uppfattningen att religiösa uttryck måste vara begripliga för vem som helst. Annars bör de avvisas som rent nonsens. Andra har haft den rakt motsatta uppfattningen, till exempel Anders Nygren, som var teolog och biskop i Lund under Hedenii glansdagar. De både herrarna levde i olika tolkningsparadigm skulle man kunna säga, om man vill uttrycka sig på postmodernt manér.
Men hur är det då? Egentligen? – Läsare med postmoderna preferenser får ursäkta att jag ställer frågan så oskyddat antirelativistiskt. – Alltså: Måste man vara troende för att begripa sig på religiös tro?
Vill man rota i den frågan på allvar får man inte glömma bort att ”religiös tro” finns i många olika varianter. Också i många olika kristna varianter. Ytterligare reflektioner på det temat finner man i Philip Geisters ledartext i senaste numret av Signum.
Somliga varianter av kristendom lutar åt uppfattningen att tron är tillgänglig för bara några få invigda, medan resten av mänskligheten ”ser utan att se och hör utan att förstå”. Andra varianter framhåller däremot att Gud vill alla människors räddning och betraktar den kristna tron som ”ett ljus som upplyser alla människor”. Den första varianten drar en skarp gräns mellan nåd och natur, mellan tro och vetande. Den senare bygger istället synteser mellan tro och vetande, mellan kyrka och kultur. Den första typen finner man främst hos protestantiska teologer, den senare hos katolska.
Men frågan har många andra aspekter. Är gränsen mellan att vara troende eller icke-troende verkligen så knivskarp? Är det inte snarare så att tro och tvivel kan vara varandras grannar också hos den troende? Om nåden bygger på naturen, som Thomas av Aquino förklarade, finns det då inte hos varje människa en naturlig anknytningspunkt för tron? Eller finns det människor som är komplett ”tondöva” för religiös tro, som filosofen Jürgen Habermas har formulerat saken?
Oj, plötsligt blev vägen väldigt kort mellan teologins värld och frukostkaffet med morgontidningen. Fast så är det med all god teologi. Den finns där mitt i livet. Och den gäller frågor som engagerar oss på djupet, frågor som pockar på att få begripliga svar. Helst svar som är begripliga för alla.
Ulf Jonsson 2013-02-05
https://www.svd.se/kultur/scen/bach-i-minifestival-med-toppar-och-dalar_7887004.svd