av STEPHAN LIPKE
En fortskridande sekulariseringsprocess försätter kristna mer och mer i en kvalitativ minoritetsställning. Också en blick på Centraleuropa visar att en diasporatillvaro kommer allt närmare. Den tyska tidskriften Geist und Leben tar sig an detta tema i en löst sammansatt artikelserie, med bland annat vittnesbörd från jesuiter som lever och verkar i ”periferin”. Den här artikeln är skriven av jesuitpater Stephan Lipke från Köln, som länge verkat i Moskva och sedan september 2024 är hjälpbiskop i Novosibirsk.
I den gemensamma Havanna-förklaringen av påven Franciskus och patriark Kirill från den 12 februari 2016 slås det fast att kristendomen skulle vara på tillbakagång i Västeuropa, men däremot på väg framåt i Östeuropa och Ryssland. Vad betyder då ”kristendom” här? Handlar det om gudstjänstbesök? Kyrkans närvaro i offentligheten? Levd kristen moral?
Kristendom i Ryssland
Som jag blivit övertygad om under sex år i skola och församlingar i Sibirien, och numera som direktor för S:t-Thomas-institutet för teologisk bildning i Moskva, kan det egentligen knappt ens vara tal om någon yttre kristen prägling, någon kristendom, i Ryssland. Även vid de främsta högtiderna deltar bara 1–2 procent av dem som kallar sig ortodoxa i gudstjänsterna, och av alla kristna ritualer efterfrågas bara dop och begravning. Intresset för, och nyfikenheten på, kristendomen – något som kännetecknade 1990-talet – är sedan länge borta. Talande är här att det senaste året, då påsken sammanföll med ”Segerdagen”, årsdagen för krigsslutet i Europa 1945, syntes de sedvanliga plakaten med Kirills påskhälsning inte alls till. Moskvas stadsbild var riggad för ”Segerdagen”.
Och fortfarande slutar i de ”traditionella familjevärdenas” land var fjärde graviditet med abort. Det enda som verkligen förändrats sedan 1988 är att kyrkliga dignitärer sitter på första raden vid statliga arrangemang.
Om kristendomens situation sammantaget är svår, är det än mer så för den katolska tron.
Katolicismen uppfattas antingen som nationalreligion för etniska minoriteter, av vilka några (polacker, ukrainare, litauer) ses som fiender, eller som den västliga universalismens religion, med värden som anses ”oryska”. Att de flesta katoliker i dagsläget sannolikt är invandrare från det ”globala syd” är inget som folk ännu verkar vara medvetna om. För många är katolicismen något främmande. Det blev särskilt tydligt när det efter Fiducia supplicans utbröt en storm av ilska, och reaktionära krafter demonstrerade framför den katolska katedralen i Moskva. I den situationen skyddas den katolska kyrkans strukturer av att Putin allt som allt, inifrån och utåt, behöver ha goda förbindelser med Vatikanen. De senaste två åren har det dock hänt några gånger att präster utvisats, och församlingar blivit utan själasörjare.
En tid för sådd
I denna situation är det absolut nödvändigt att se att det inte är tid för skörd, utan för sådd – och inte sällan under tårar, som det heter i Psaltaren 126. Denna sådd består i försöket att odla människors samveten, till exempel genom föreläsningar om historia och filosofi. Gång på gång får man intrycket att individer tänker mer självständigt, med lite hjälp av oss, och förhoppningsvis också handlar så; att de lär sig skilja mellan gott och ont, eller åtminstone önskar sig det. För detta talar den längtan efter att göra Ignatius andliga övningar, som inte så få har. Så växer kanske Guds rike i det lilla och förborgade.
En sådan ”sådd” ser jag också i detta att jag får arbeta med att skydda barn, ungdomar och särskilt sårbara personer mot våld – jag är vår ordens kommissionär för våldsprevention och även sekreterare i biskopskonferensens motsvarande kommission. Dessutom är jag med i ett utmärkt nätverk av kyrkliga medarbetare i olika central- och östeuropeiska länder. Tyvärr går fortfarande ofta organisationens bästa, helt öppet, före människornas värdighet i den postsovjetiska kontexten. Men också i vinterliga tider, då vi tyvärr måste vänta oss fruktansvärt mycket mer våld ända in i familjerna – också då lönar det sig att så, för våren och blomningstiden kommer. Även i Ryssland kommer våld mot de svagare i familjen, kyrkan, inom sport med mera inte att gälla som normalt så länge till. I alla fall finns ett visst nätverk av människor som kämpar för detta. Flera av dem har visserligen hamnat i svårigheter under de senaste åren, men på sikt kommer man ändå inte att kunna återgå till sovjetmentaliteten.
Vad som bidrar till överlevnad
I vår kontext är det viktigt att tala med varandra, inom Jesuitorden, om hur vi bedömer situationen. Särskilt hjälper det att se att vi, mitt i alla skillnader i det enskilda, har gemensamma ideal och mål.
Till detta kan läggas att större delen av jesuiterna i Ryssland och grannländerna för närvarande är 50–60 år gamla. Det är säkert inte bra i längden, för vem ska en gång ta över allt vårt arbete? Men det hjälper oss att dela våra förhoppningar och bekymmer med varandra, samspråka om våra starka och svaga sidor.
Mig personligen hjälper det också att ägna tid åt den ryska litteraturen – framför allt åt grundpelarna Pusjkin, Turgenjev och Tjechov – författare som beskriver människorna sanningsenligt, för att om och om igen vrida och vända på frågan om det goda, om livet och friheten. När jag försvarade min avhandling i Tomsk sade innehavaren av lärostolen, att det inte är förvånande att jag som präst har sysslat med läkaren Tjechov och hans antropologi – eftersom läkare precis som präster i första hand ska förstå och hjälpa människor.
För den sakens skull är det viktigt för mig att också regelbundet höra bikt. Här får människan med sina bekymmer och frågor, sin skuld och svaghet möta nystarternas Gud. Särskilt ger det mig hopp om att många, trots att de misslyckas gång på gång ändå försöker igen och igen. Visst stämmer det att bikten – som är mycket populär bland ryska katoliker, efter polsk förebild – för en del kan bli en tom ritual eller en form av självplågeri. Men minst lika många söker verkligen mötet med Gud i sakramentet. Det stannar då inte vid en uppräkning av synder utan blir ett verkligt samtal och möte.
Inte minst behöver jag personligen också en församlingsgemenskap. Den finner jag i den engelskspråkiga själavården, det vill säga i mötet med studenter från olika afrikanska länder och med ”OFW:s”, Overseas Filipino Workers. Paulus ord om att vallfärda långt borta från Gud, och att vi känner hemlängtan, binder oss alla samman. Men just därigenom får vi åter och återigen uppleva, att himlen är nära, inte som ”plats”, utan i form av samhörighet och glädje.
Följaktligen är Ryssland å ena sidan förvisso ett kylans land, inte bara vad gäller temperaturer. Å andra sidan lönar det sig ändå att så, full av hopp om att sådden inte förfryser.
Översättning: Ylva Herholz
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Geist und Leben nr 4/2024.
Stephan Lipke är jesuitpater och katolsk hjälpbiskop av Novosibirsk.
Ur Signum nr 1/2025, s. 35–37.