av MINNA SALMINEN KARLSSON
Finlands katolske biskop, biskopen för Helsingfors stift, Raimo Goyarrola installerades för drygt ett år sedan. Den tidigare generalvikarien blev en herde för Finlands katoliker efter det att kyrkan hade levt utan egen biskop i fyra år. Under den tiden hade utvecklingen av den katolska kyrkan i Finland i det stora hela stått still. Genom sin bakgrund som generalvikarie kände biskop Raimo till både kyrkans problem och dess starka sidor. I en intervju i kyrkans tidning Fides, i början av sin ämbetstid, berättade han om sina två listor: listan över utmaningar och listan över drömmar. Listan av drömmar är lång, men under det första året har flera av dem börjat förverkligas.
I en intervju i biskopshuset i Helsingfors pratar vi både om drömmar som går mot sitt förverkligande och de utmaningar som finns, och om ”the Finnish way” i ekumeniken. Och vikten av att tjäna.
– Vi är kallade att tjäna, säger biskopen. Därför är mitt valspråk ’tjäna Herren med glädje’.
Biskop Raimo kommer från Baskien men har arbetat i Finland sedan 2006. Ursprungligen hette han Ramón, men har bytt sitt namn officiellt till det finska Raimo för att markera att Finland nu är hans hemland, ett land där han känner sig hemma. Hans bakgrund rymmer en läkarexamen och läkarpraktik, teologistudier, prästvigning för Opus Dei och en doktorsavhandling i Rom samt en lång rad av olika uppgifter, inte minst bland ungdomar, och ett särskilt intresse för palliativ vård. Men vi träffas inte för att prata om biskopen, utan om det stift som han nu leder. Hur står det till med den katolska kyrkan i Finland?
En växande kyrka
Helsingfors katolska stift är litet, knappt 18 000 medlemmar i åtta församlingar – fast enligt biskop Raimo är katolikerna i landet nog närmare 30 000, om inte fler. Ungefär hälften bor i Helsingforsområdet, och resten är spridda över hela landet. Kurian, staben i biskopshuset, är liten: sex personer utöver biskopen samt en kokerska – som har en osynlig men viktig roll, eftersom luncherna i biskopshuset, där man ofta har inbjudna gäster, är viktiga för kyrkans relationer både till andra samfund och till det finska samhället.
Kyrkan växer på grund av invandring, barn som föds men också tack vare konversioner, som är kanske ett hundratal varje år. Det är en invandrarkyrka, där ungefär hälften av medlemmarna har annat modersmål än finska eller svenska. Det är också en fattig kyrka.
– Kanske är vi fattigast i Europa, säger biskopen.
Därför är växten både ett glädjeämne och en utmaning. Utmaningen ligger främst i att kyrkolokalerna inte räcker till. Domkyrkan, S:t Henriks kyrka i Helsingfors, har fått gå över till att fira sju mässor varje söndag, för att bereda plats åt alla. Katolikerna får fira mässor i lånade lokaler från Finlands två statskyrkor, den lutherska och den ortodoxa. Men biskopens lista på drömmar innehåller fler egna kyrkor, inte minst för att man ska kunna ha annan församlingsverksamhet än mässor. Bland de 18 000 medlemmarna finns ett hundratal nationaliteter och det finns representanter för alla olika katolska riter. Biskop Raimo ser detta som en rikedom, och försöker sörja för olika språkgruppers och riters behov genom att låna präster utomlands, främst från övriga Norden. Samtidigt finns behovet av att hålla ihop kyrkan.
– Vi är en kyrka i Finland och det finska språket förenar oss, så vi ska fira våra mässor på finska. Jag vill ha en kyrka som omfamnar olika grupper, inte en kyrka som utgörs av olika grupper, som jag har sett på vissa håll i Sverige. Men det är en balansgång.
Med en växande kyrka i ett land med långa avstånd blir prästbristen också påtaglig. Just nu har kyrkan 26 präster. Biskop Raimo har under året vigt en ständig diakon. Han har också startat en utbildning för att få fler ständiga diakoner. Den har sju deltagare från olika delar av Finland och avslutas om tre år. Men biskop Raimo har riktat en uppmaning till alla församlingar att be för fler vigningar.
– Prästvigningar och diakonvigningar, men också vigningar till ordensliv och vigningar till äktenskap. Äktenskap är också viktiga, det blir barn och därmed nya vigningar. Vigningar är viktiga, för de innebär att man överlåter sig permanent, och viljan att överlåta sig saknas ofta i dag.
Det kommer både flyktingar och arbetskraftsinvandrare till landet, delvis eftersom Finland har ”importerat” en hel del vårdpersonal från Afrika och Asien. Biskopen har bara gott att säga om Finlands sätt att ta emot invandrare. Han menar att myndigheterna fungerar bra med språkkurs, bostad och hjälp med att hitta arbete. Trots att nedskärningar nu sker, är staten generös mot dem som får arbete eller asyl. Dock gör kyrkan också en insats för att bygga broar mellan invandrare och finska myndigheter. Det borde kyrkan egentligen få betalt för, menar biskop Raimo, och tar exemplet där kyrkoherden följer med en familj till myndigheterna för att förklara och hjälpa till med kommunikationen. Sådan hjälp är nödvändig.
– Finska polisen är bra och hjälpsam, men människorna, som kommer från länder där det inte är så, vågar inte lita på det, säger biskopen.
Detta har han också påpekat för en minister som svarade att hon aldrig tänkt på saken på det sättet. Problemet för kyrkan är att man inte kan bedriva uppsökande verksamhet mot nyanlända katoliker, eftersom man inte vet var de anländer. Ofta hamnar de i små kommuner kanske tiotals mil från närmaste katolska kyrka, så att den lokala församlingen inte har möjlighet att känna till deras ankomst. De är oftast välkomna till ortens lutherska kyrka, och eftersom mässliturgin har stora likheter, vet de inte eller tänker inte på att kyrkan inte är katolsk. Även när de nyanlända hamnar i städerna där den katolska kyrkan har en kyrkobyggnad och mässor varje vecka, kan det vara svårt att delta: Arbetskraftsinvandrarna som arbetar i vården eller andra serviceyrken är ofta schemalagda i arbetet under mässtiderna.
Medan mottagandet i sig inte är problematiskt, är biskop Raimo bekymrad över vad han uppfattar som en pågående tudelning av samhället. De nyanlända som inte arbetar med vård hamnar oftast i lågt värderade serviceyrken, till exempel ”många från Kenya och Nigeria kör ut mat här i Helsingfors”. Så det blir en klass som tjänar andra, där många av de nyanlända katolikerna hamnar, och en annan klass som blir betjänad. Att så många i dag vill bli betjänade och inte tjäna, det är som en sjukdom, det är själviskhet, menar biskopen.
De som konverterar är både finländare som kanske tidigare gått ur Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och invandrare, ofta utan någon kristen bakgrund alls. Vad är det som lockar i den katolska kyrkan? Det som biskopen kommer att tänka på först är sakramenten, till exempel bikten.
– När jag visar vår kyrka för olika grupper som ska lära sig om katolsk tro, så förklarar jag, här är altaret, här är tabernaklet och så vidare, och till sist frågar jag: Har ni några frågor? Och då frågar de ofta om bikten, berätta för oss om bikten. Och då berättar jag och sen frågar jag, vill ni se en biktstol? O ja! Och de tror att de ska få se någon liten mörk skrubb. Så jag öppnar dörren till vårt biktrum, och det är inte riktigt det som de förväntade sig.
Biskopen fortsätter:
– För vissa är det eukaristin som lockar. För andra kan det vara att de delar våra värderingar, om äktenskapet, att det är mellan man och kvinna och livslångt, eller om livets helighet från konceptionen till dödsögonblicket.
Som biskop i Finland blir man automatiskt ordförande för den katolska hjälporganisationen Caritas finska avdelning.
– När jag kom till det första mötet så sade de ”vi har inga pengar”. Och jag sade att så kan man inte börja. Vilka projekt har ni? Men nu fungerar Caritas väldigt bra. Man har en bra föreståndare och ett bra team. Vi har projekt i Bangladesh och i Nepal, och dem får vi stöd från staten för, eftersom Caritas har ett gott rykte. Nu hoppas vi få statsstöd för ett projekt med ukrainare.
Biskop Raimo konstaterar att det inte finns en enda katolsk ledamot i den finska riksdagen – men att han bjuder in politiker till lunch i biskopshuset emellanåt.
Men biskop Raimo skulle vilja ha mer engagemang i församlingarna för Caritas, för arbetet lokalt och inte enbart internationellt. Till exempel arbete med ensamma äldre. Eller med nyanlända – det kanske inte måste vara kyrkoherden som följer nyanlända till myndigheterna, menar han, det kunde någon annan göra.
Efter att ha hälsat på i de flesta församlingarna, och deras diasporaförsamlingar (församlingar som inte har en egen kyrka och mässor varje vecka) under året beskriver biskop Raimo sin flock som entusiastiska, glada, kärleksfulla och fulla av hopp. Han jämför sitt stift med ett tåg: det är inte bara han, loket, som drar, utan varje vagn, församling, har också sin egen motor. Och alla rör sig på samma räls.
En fattig kyrka
Den stora utmaningen på biskop Raimos lista är ekonomin.
– Det är bra att vara fattig, man ska inte äga för mycket, är man fattig måste man lita på Gud. Men vår ekonomi är inte i balans.
Den katolska kyrkan i Finland är beroende av sina medlemmars bidrag. Kyrkan har ingen beskattningsrätt. Staten stödjer kyrkan med drygt 60 kronor per medlem, vilket ger något över en miljon kronor om året. Man får bidrag från Bonifatiuswerk och Ansgarwerk i Tyskland, men i grund och botten borde varje församling klara sig med inkomsterna från församlingsmedlemmar: medlemsavgift och kollekt.
Avgiften som kyrkans medlemmar förväntas betala är bestämd till 1,5 procent av inkomsten, men många församlingsmedlemmar ligger under gränsen för den årsinkomst då medlemsavgiften börjar gälla. Dessutom, konstaterar biskopen, är idén om medlemsavgift främmande för många katoliker som kommer från andra länder. Många ger generöst i kollekten, men regelbunden kollekt ger enbart de som går i mässan regelbundet varje vecka eller månad, och det är mindre än hälften av medlemmarna. Medlemsavgifterna och kollekten tillsammans täcker mindre än hälften av kyrkans utgifter. Det finns särskilda insamlingskonton för olika ändamål, kyrkorenoveringar, präststudenter, skapandet av ett utbildningscentrum och så vidare, och de fylls på av medlemmarna, men det dagliga arbetet hänger på en skör tråd, och mindre församlingar får ofta inte ekonomin att gå ihop. En punkt i biskop Raimos åtgärdslista är att hitta stadiga givare från andra länder, som Spanien, Italien eller USA, och ett försök har redan lyckats.
Särskilt tar biskopen upp underhållskostnaderna för församlingarnas byggnader, skatter och bensin. Underhållskostnaderna har gått upp under hans första biskopsår, värmen och elen har blivit dyrare. Församlingarna betalar fastighetsskatt, sammanlagt betalar stiftet i kommunal fastighetsskatt ungefär lika mycket som man får i statsbidrag. Och prästerna kör ofta tiotals mil under en helg, vilket inte är gratis.
Att skaffa nya kyrkor för diasporaförsamlingar skulle i och för sig vara möjligt med hjälp av bidrag från Tyskland. Men församlingarna skulle inte ha råd att underhålla dem. Biskop Raimo ger som exempel Åland, där det finns en församling på 500 katoliker och där en kyrkobyggnad skulle ha kunnat köpas in för ett mycket rimligt pris.
– Jag frågade kyrkoherden hur mycket han får in i kollekt, och om han får in 300 euro och underhållet kostar 30 000, så går det bara inte ihop.
Biskop Raimo ser dock hoppfullt på framtiden. Ekonomin kommer att komma i balans, är han övertygad om, kanske inom fem år. Och, konstaterar han, när man i Rom träffar biskopar från andra håll i världen, där kyrkans medlemmar och präster förföljs, känner man att det är bättre att vara en fattig kyrka i Finland, där det är tryggt att vara katolik.
Ekumeniken
Ekumenik är ett ämne som biskop Raimo gärna dröjer sig vid. Ekumeniken i Finland, säger han entusiastiskt, är helt fantastisk. Han menar att han upplevde det med en gång när han kom till Finland och blev välkomnad av sina lutherska kollegor. Sedermera har ekumeniken mellan den katolska kyrkan i Finland och den evangelisk-lutherska statskyrkan utvecklats både på det teologiska och det praktiska planet – till den grad att man i Vatikanen nu talar om the Finnish way.
Ekumeniken har biskop Raimo ägnat sig åt långt innan han blev biskop. Under flera år har representanter för den katolska kyrkan och den finska evangelisk-lutherska kyrkan fört teologiska diskussioner om stötestenarna på vägen mot kristen enhet. För några år sedan publicerades som ett resultat av dessa diskussioner ett gemensamt dokument om kyrka, eukaristi och ämbete. Och dialogerna fortsätter.
– Vi diskuterar svåra frågor, men vi gör det i en anda av vänskap och tillit. Vi diskuterar som vänner, vi diskuterar och äter och ber tillsammans.
Utöver den mer officiella diskussionen spelar de personliga banden en stor roll.
– Jag har alla finska biskopars telefonnummer här i min mobil. Och vi är med i samma Whatsapp-grupp. När jag åker runt i landet hälsar jag inte bara på församlingarna, jag hälsar också på biskopen som bor där. Och när jag biskopvigdes var alla finska biskopar där, två kunde inte komma, men alla andra var där. Ortodoxa biskopar var också där och representanter från frikyrkorna, alla var där, det var en stor ekumenisk fest.
Dessutom ägde vigningen rum i en av Helsingfors lutherska kyrkor, eftersom den katolska domkyrkan, med sina 200 sittplatser, skulle ha varit alldeles för liten för de 2 000 gästerna.
Finland har två statskyrkor, den evangelisk-lutherska och den ortodoxa. Även med den ortodoxa kyrkan finns det samarbeten. Till exempel skapades en ny tradition under biskop Raimos första år:
– Det var första gången som den finska ortodoxa kyrkan och den finska katolska kyrkan hade en gemensam procession. Vi firade jungfru Marias födelsedag åttonde september. Vi bar en ortodox Mariaikon och en Mariabild från Fatima genom centrala Helsingfors. Vi var kanske 200 ortodoxa och 200 katoliker som startade i den ortodoxa Uspenskijkatedralen, där vi firade en ortodox liturgi och slutade i vår S:t Henriks katolska kyrka där vi firade en katolsk liturgi. Både den ortodoxa biskopen Leo och jag vill göra det till en tradition.
Biskop Raimo glömmer inte heller att uttrycka sin tacksamhet över att den fattiga katolska kyrkan får låna kyrkoutrymmen och fira mässa i både lutherska och ortodoxa kyrkor. Regelbundet använder man 22 olika kyrkor. Dessa gudstjänstlokaler möjliggör diasporaförsamlingarnas existens som mässfirande grupper.
Spänningarna mellan pingstkyrkan och den katolska kyrkan är välkända.
– Eftersom the Finnish way fungerar så bra, tyckte påven att närmandet skulle kunna börja i Finland. Så vi ordnade ett tredagarsseminarium med pingstvännerna. Första dagen var det väldigt kyligt, andra dagen började folk tina upp och prata med varandra, och tredje dagen hade de kommit fram till att ’ni är ju kristna ni också, ska vi inte be tillsammans’. Föreståndaren för pingstvännerna har varit och hälsat på här i biskopshuset. Många olika personer från olika trossamfund hälsar på här, de vill till och med diskutera sitt eget arbete med mig. Så den katolska kyrkan, moderkyrkan, har en väldigt tydlig roll i den finska kristenheten, i ekumeniken.
Drömmar som blir verklighet
När det gäller listan över drömmar beklagar biskop Raimo att saker sker så långsamt i Finland. Men det finns arbetsgrupper för allt och arbetet går framåt. Utöver diakonutbildningen är det många saker på dröm-listan som är på gång.
En förutsättning för att förverkliga drömmar är att man har grepp om verkligheten. Därför var en sådan prosaisk sak som ett nytt medlemsregister en av de första åtgärderna att ta itu med för den nye biskopen. Senare under året har man också moderniserat såväl stiftets webbsida som stiftstidningen Fides.
En katolsk skola är på gång och skall starta hösten 2025 med en anspråkslös början med en klass som kombinerar årskurserna 1–3. Tanken på ett katolskt äldreboende har inte kommit så långt, men det har funnits trevare och det finns en arbetsgrupp som funderar på hur detta skulle kunna förverkligas. Ett utbildningscentrum, med plats för såväl utbildningar som andra sammankomster håller på att göras i ordning genom att renovera ett före detta karmelitkloster i närheten av Helsingfors. En lägergård för framför allt ungdomar väntar på sin tur.
Ungdomsarbetet har engagerat biskop Raimo, som arbetat både som studentpräst och som religionslärare. En av hans första åtgärder som biskop var uppväckandet av Juventus Catholica, en ungdomsorganisation som hade varit insomnad under flera år. Ingen ungdomskonsulent finns i det lilla stiftet, men det finns en engagerad kärntrupp av ungdomar som organiserar aktiviteter. Och de första finska katolska ungdomsdagarna någonsin ägde rum under året.
Med tanke på att biskop Raimo, förutom sina uppdrag som herde för Finlands katoliker, också har blivit inbjuden att tala i mångahanda sammanhang, såväl lutherska som sekulära, och därmed har gett den katolska kyrkan ett ansikte i den finländska omgivningen, kan man med rätta tala om en nystart, en rivstart för Helsingfors katolska stift. Tack vare Gud, som biskop Raimo flera gånger uttrycker under vårt samtal.
Slutord
Den katolska kyrkan i Finland har alltså fått ett ansikte och skapat sig en ställning i den finska kristenheten, på ett sätt som väcker intresse ända in i Vatikanen. Man blir också allt synligare i det finska samhället. Som biskop Raimo, en finsk biskop med rötter i Baskien, avslutar:
– Vi är tydligt en finsk katolsk kyrka, en katolsk kyrka i det finska samhället.
Med det är vårt samtal slut. Nästa möte väntar redan på biskop Raimo: ett videomöte med Stockholms katolska stifts ungdomskonsulent, om nordiskt samarbete kring unga katoliker. Så förverkligas, steg för steg, en lista med drömmar.
Förutom samtalet med biskop Raimo bygger denna artikel på information på stiftets webbsida, intervjuer i tidningen Fides, samt en radiointervju.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2025, s. 30–35.