– Påvens tal till den diplomatiska kåren.
av ULF JONSSON
Varje år i början av januari brukar påven bjuda in de diplomatiska sändebuden från de cirka 180 länder som har diplomatiska förbindelser med Heliga stolen till ett möte i Vatikanen. I samband med det mötet brukar påven hålla ett slags linjetal där han kommenterar den aktuella utvecklingen runt om i världen. I år ägde mötet rum torsdagen den 9 januari. Eftersom påven var förkyld lästes det cirka 45 minuter långa talet till största delen upp av en medarbetare i kurian.
I årets tal återkom påven Franciskus till de varningar som han redan tidigare uttryckt för risken för ett nytt världskrig: ”På grund av den växande faran för ett nytt världskrig är det diplomatins särskilda kallelse att främja dialogen med alla, också med dem som man betraktar som obekväma eller som man menar saknar legitimitet som förhandlingspartner. Det är den enda vägen att spränga hatets och vedergällningens gissel.”
I synnerhet krävde han ett slut på kriget i Ukraina: ”Min förhoppning inför år 2025 är att hela den internationella gemenskapen framför allt ska bemöda sig om att få slut på den konflikt som nu under nästan tre år har orsakat så mycket lidande i det krigshärjade Ukraina, där ett enormt antal människoliv har gått till spillo, inklusive många civilpersoner.”
Med tanke på Mellanöstern manade Franciskus parterna till att ingå ett vapenstillestånd, att den israeliska gisslan ska friges och att den palestinska befolkningen ska få tillgång till hjälpsändningar (vilket sedan dess har inletts genom vapenstilleståndet som trädde i kraft den 19 januari). Och Franciskus fortsatte: ”Man kan inte acceptera bombangrepp på civila, angrepp på den livsnödvändiga infrastrukturen, att barn fryser ihjäl eftersom sjukhus och energitillförsel raseras. Jag hoppas att israeler och palestinier kan återuppbygga dialogens och det ömsesidiga förtroendets broar, med början hos de yngsta, så att kommande generationer i båda staterna kan leva i fred och säkerhet sida vid sida.”
I talet till diplomatiska kåren utgick påven bland annat från texten i Lukasevangeliet 4:16–21, där det berättas om hur Jesus besökte synagogan i Nasaret och inför de församlade sade att han kom med ett glädjebud till de fattiga, för att skänka de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Franciskus knöt i sitt tal an till detta och förklarade att mänskligheten i vår tid behöver den gåva som Jesus kommer med. Under det gångna året har det förekommit terrorattentat och konflikter på många håll i världen. Konflikterna skärps dessutom genom falsk information (fake news) som sprider en atmosfär av misstänksamhet, osäkerhet och fientlighet bland människorna. Utvecklingen av den digitala tekniken och av sociala medier har utan tvekan lämnat positiva bidrag till mänskligheten; den har underlättat tillgången till information och gjort det möjligt att hålla kontakten med familj och vänner även om man är fysiskt långt från varandra. Men samtidigt har tekniken ironiskt nog bidragit till växande polarisering och överdrivet förenklade och ensidiga beskrivningar av verkligheten. Och framväxten av AI ställer oss inför nya frågor om äganderätten till det material som finns på nätet och utvecklingen påverkar arbetsmarknaden för miljontals människor världen över.
Sanningens diplomati
Inför de församlade ambassadörerna formulerade påven en vision om ”en hoppets diplomati”, som en kallelse för dem som arbetar som diplomater. Hoppets diplomati kommer till uttryck när man skingrar krigshotets mörka moln och i stället påminner om de möjligheter som öppnar sig genom fred. På motsvarande sätt behöver världens politiska ledare inrikta sig på att främja det gemensamma goda och den mänskliga personens fullödiga utveckling. Hit hör bland annat att myndigheterna bör understödja föräldrarna och andra närstående personer i deras uppgift att föra vidare goda värderingar till sina barn och att möjliggöra, inte inskränka, föräldrarnas möjligheter att ge sina barn tillgång till en god utbildning, som gör det möjligt för de unga att tillgodogöra sig kunskaper och kritiskt tänkande samt att växa som personer.
I sitt tal underströk Franciskus vidare att hoppets diplomati är en sanningens diplomati. Om sambandet mellan verklighet, sanning och kunskap undergrävs, så kommer människorna inte längre att kunna tala med och förstå varandra, eftersom språkets fundament i verkligheten då går förlorat. Syftet med språk är att möjliggöra kommunikation, vilket i sin tur förutsätter att orden har en tydlig mening som är allmänt accepterad. Den bibliska berättelsen om Babels torn (1 Mos 11:1–9) visar vad som skulle hända om var och en bara skulle tala sitt ”eget” språk. Kommunikation, dialog och engagemang för det gemensamma goda förutsätter tillit och delaktighet i ett gemensamt språk. Detta visar sig, enligt påven, inte minst i multilaterala texter. Effekterna av uttalanden, resolutioner och framförhandlade överenskommelser är beroende av detta. Erfarenheten visar att multilaterala avtal får effekt bara om de tar upp de avgörande frågorna och använder sig av ett enkelt, klart och ömsesidigt begripligt språk. Franciskus tillade därefter att ”särskilt oroande är försöken att manipulera multilaterala dokument genom att omtolka dem – exempelvis genom att införa nya tolkningar av innehållet i dokument om mänskliga rättigheter i syfte att sprida splittrande ideologier som trampar på människors värderingar och övertygelser. Detta agerande utgör en form av ideologisk kolonialism som försöker att upplösa folkens traditioner, historia och religiösa gemenskaper. Det är en form av så kallad cancel culture [en osynliggörandets eller utplånandets kultur]. Ett exempel på detta är när man talar om en ’rätt till abort’, en föreställning som står i motsats till idén om mänskliga rättigheter, i synnerhet rätten till liv.”
Påven avslutade denna del av sitt tal med att framhäva behovet av en reformering av de multilaterala institutioner som uppkom efter andra världskriget: ”En del av dem verkar inte längre klara av att säkra fred och stabilitet, motverka hungersnöd och bidra till den utveckling som de ursprungligen var tänkta att främja. Inte heller tycks de kapabla att effektivt svara på vår tids stora frågor, som exempelvis den ekologiska krisen och utmaningarna från AI.”
Förlåtelsens och försoningens diplomati
I den följande delen av sitt anförande talade Franciskus bland annat om en förlåtelsens och försoningens diplomati. Han beklagade att principen om det mänskliga livets helgd och okränkbara värde numera har hamnat i skymundan i det offentliga samtalet, och han underströk att den utgör själva det fundament som får samverkan människor emellan att fungera: ”Vi behöver återupptäcka dessa värden och inkorporera dem i det offentliga samtalets medvetande, så att människovärdesprincipen blir grunden för vårt handlande. Jag hoppas att det innevarande jubelåret ska bidra till att den internationella gemenskapen vidtar aktiva åtgärder för att okränkbara mänskliga rättigheter inte offras på militarismens altare. […] Men förlåtelsens diplomati syftar inte endast till att lösa internationella och regionala konflikter. Den vill också inspirera varje människa till att bli en fredskonstnär, som bidrar till att legitima politiska, sociala, etniska, kulturella och religiösa skillnader blir en tillgång för samhället, i stället för att utgöra en källa till hat och splittring.”
Påven nämnde här ett antal konflikthärdar på olika kontinenter som exempel på situationer där förlåtelsens och försoningens diplomati borde kunna tillämpas. Ett av exemplen var Nicaragua, där både de enskilda troende och kyrkan som organiserad gemenskap förnekas religionsfrihet och andra grundläggande rättigheter.
Just frågan om religionsfrihet intog en framträdande roll i denna del av påvens tal, där han framhöll att ”en verklig fred förutsätter att religionsfriheten respekteras, vilket inkluderar respekten för den enskildes samvete och rätten att manifestera sin övertygelse i det offentliga rummet, både individuellt och kollektivt. I detta sammanhang utgör den på olika håll i världen växande antisemitismen ett mycket oroande fenomen. Inte heller kan jag underlåta att nämna de talrika förföljelserna och attackerna mot kristna grupper utförda av terrorgrupper i både Afrika och Asien.”
Den ekologiska krisen
Franciskus avslutade sitt tal till den diplomatiska kåren med att understryka vikten av att ta miljöfrågan på allvar: ”Som jag påpekade i mitt fredsbudskap den 1 januari i år måste var och en av oss bli medvetna om ansvaret för den förstörelse som jorden, vårt gemensamma hem, utsätts för. Jorden själv verkar svara genom exempelvis kraftiga översvämningar i Centraleuropa och Spanien och cykloner i Madagaskar och Moçambique. Vi kan inte förbli likgiltiga inför allt detta! Vi är skyldiga att göra de största ansträngningar för att ta hand om vårt gemensamma hem och dess invånare. Vid klimatmötet COP 29 i Baku beslöt man att säkra större finansiella medel för miljöarbetet. Jag utgår från att dessa resurser kommer att användas främst för de länder som har drabbats hårdast av klimatkrisen och dessutom av en tyngande ekonomisk skuldkris. Jag uppmanar de rika länderna att efterskänka de fattiga länderna deras skulder, som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Det rör sig här inte bara om solidaritet och generositet, utan det är primärt en fråga om global rättvisa mellan syd och nord. Också utifrån den ekologiska skulden är det viktigt att finna effektiva sätt att omvandla de fattiga ländernas ekonomiska skuld till ansvarsfulla och kreativa program för en omfattande mänsklig utveckling. Heliga stolen är beredd att beledsaga denna process, utifrån insikten att det inte längre existerar några barriärer, varken politiska eller sociala, att gömma sig bakom.”
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 1/2025, s. 4–6.