av gästkrönikör: ANDREAS HÖRMARK
Min distansering från den katolska kyrkan började redan när klasskamraterna i lågstadiet undrade varför jag var den enda i klassen som biktade mig – var jag ett ovanligt elakt barn, tro? Jag visste inte.
Senare bestämde jag mig för att inte göra som mamma ville, höll fingrarna i kors under täcket till kvällsbönen och ägnade sedan dagarna åt hårdrock. Jag följde möjligen med till kyrkan om jag fick bära t-shirtar med pentagram på och upplyste regelbundet familjen om mina planer på att så fort som möjligt lämna kyrkan.
Framför allt minns jag min mormors vänliga men sorgsna blick när hon frågade om jag trodde på Gud och jag bestämt sade nej.
Stackars mormor, som hittade sin katolska tro som ung och har haft den som följeslagare hela livet. Hon förlorade en arm och ett hem i Ungern, flydde höggravid över landsgränsen i vita lakan för att undkomma sovjetiska krypskyttar och födde sedan barn i ett flyktingläger i forna Jugoslavien. Hon hamnade på den uppländska landsbygden men tog sig till Uppsala för att det fanns en katolsk församling där, fick tre barn och arbetade, sydde kläder och bakade bröd med sin enda arm som om hon hade fyra.
På sin 100-årsdag i höstas sade hon att hon har haft ett bra liv – ”aldrig tråkigt” – och att hon bara känner tacksamhet.
Jag vet inte hur det hade varit utan kyrkan, utan Gud, som ständig tröst, och som en plats för vänner och socialt stöd. Det låter banalt, men tron har väl gett allt mening. Och sedan lade jag hela min uppväxt på att häckla den. Jag hade väl bara ett behov av att revoltera.
Nu hävdar min kollega Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet (9/1) att dagens ungdoms sätt att revoltera mot sina föräldrar är just att bli religiösa. Enligt rapporten Ungdomsbarometern kan Jesus mycket väl bli ”årets influencer” – ett fånigt sätt att uttrycka att de unga hittar till kyrkan i högre grad än på länge.
Undersökningen har fått ganska mycket kritik och den är enkel att ifrågasätta – men det är ändå tydligt att något i alla fall hänt i diskursen kring religion, se bara på mängden kulturskribenter i Sverige som avlägger trosbekännelser. Joel Halldorf är ju rena flickidolen.
En stilla protest mot ett allt ytligare och mer materialistiskt samhälle, kanske – samtidigt som kristendomen fått en air av coolhet, vilket den kanske inte hade för, säg, 20 år sedan. Förändringen beskrivs, något hårdraget, av Ola Söderholm i ett avsnitt av podden Stormens utveckling att man förr tänkte att kristna var ”mentalt efterblivna”, i dag att de ”förstår poesi”.
Att bli kristen för att revoltera, eller för att ha en ”air av coolhet”, är förstås en dålig grund för ett religiöst liv – men jag kan inte låta bli att känna att det påverkar mig, liksom ett lite mer öppet religiöst klimat gör det.
Om jag någonsin hittar tillbaka till kyrkan helt vet jag inte. Ett första litet steg är kanske att försöka känna tacksamhet inför vad den betytt för min familj och, trots allt, för mitt liv. Ett andra är möjligen att – efter en stunds tvekan – skriva en krönika om det i Signum. Även om jag mest bara ville säga förlåt till mormor som får hem det här numret.
Andreas Hörmark är kulturredaktör på Svenska Dagbladet.
Ur Signum nr 1/2025, s. 3.