av MÅRTEN BJÖRK
År 2011, tre år efter det att den amerikanska finanskrisen fått världsekonomin att kollapsa som ett korthus, publicerade Påvliga rådet för rättvisa och fred en appell för en ”världspolitisk auktoritet” som Johannes XXIII och Benedictus XVI redan hade försvarat i Pacem in terris respektive Caritas in veritate. Dokumentet hade den byråkratiska titeln Towards reforming the international financial and monetary systems in the context of global public authority och kan vara passande att återvända till jubelåret 2025. Under detta år manar biskopen av Rom alla människor av god vilja att konfrontera det faktum att ”Europa har förlorat hoppet, vilket yttrar sig genom att vi sluter oss inom oss själva och bygger murar mot den omvärld som behöver oss.”
Skriften från 2011 är viktig under det innevarande jubelåret, eftersom vi enligt påven Franciskus nu ”bevittnar ett växande antal konflikter som långsamt förvandlar det som jag ofta har kallat ett tredje världskrig, vilket utkämpas fragmentariskt, till en verklig global konflikt”. 92 av världens 195 erkända nationer är inblandade i konflikter utanför sina gränser. Nästan hälften av alla världens stater kan således bli indragna i dödsdansen. Och den romersk-katolska kyrkan, som finns i de flesta av dessa länder, måste i en sådan tid stå för något större än nationella värden och ekonomiska intressen. Kyrkan påminner varje individ om att hon är del av en långt mer avgörande gemenskap än nationen eller för den delen abstraktioner som den västerländska civilisationen. Människan tillhör mänskligheten som sådan. Kanske är det därför läge att ta appellen från 2011 på allvar då den i slutänden vill få oss att förstå vad det innebär att vara en människa, en individ i ett kollektiv som inte slutar vid nationens gränser och inte kan underkastas ekonomins diktat utan som förenas i vad kristen teologi beskriver som den nya Adam: människan på väg mot Guds stad.
Det är viktigt att komma ihåg att dokumentets visionära förhoppningar var ett svar på politiska oroligheter som liknar dem som kommer att plåga jubelåret 2025. I Europa har ekonomin saktat in och skapat stora politiska förändringar. Ingenjörslandet Sverige har inte haft ekonomisk tillväxt på tre och ett halvt år. Arbetslösheten närmar sig nio procent och matpriserna är fortfarande höga. I länder som Tyskland och Frankrike har den dåliga ekonomin lett till politiska kriser. Dokumentet från 2011 signerades av den ghananske kardinalen Peter Turkson och den italienske biskopen Mario Toso och framställde en avgörande politisk paradox: ekonomin härskar globalt, varje rörelse på aktiemarknaden kan få konsekvenser över hela planeten, men politiken och juridiken saknar fortfarande en planetärt bindande struktur. Ryssland och Israel har inte ratificerat Romstadgan och står därför, precis som USA och Kina, utanför Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som nyligen utfärdat arresteringsorder för exempelvis Vladimir Putin, Mohammed Deif och Benjamin Netanyahu. Men de länder som inte accepterat ICC:s försök till global jurisdiktion försvagar den internationella rätten och möjliggör således att slakten i Ukraina och Gaza har kunnat fortgå. Världen över finns skatteparadis som företag kan använda för att undkomma regleringar, och försöken att beskatta miljardärer, som diskuterades på allvar under G20-mötet i Brasilien förra året, är papperskonstruktioner. Det är i en sådan epok, hävdade Påvliga rådet 2011, som världsekonomin måste bäddas in i ett politiskt ramverk. Denna till synes profana förhoppning om en ”världspolitisk auktoritet” var djupt rotad i klassiskt naturrättsligt tänkande från försvaret av en världsstat i Plutarchos De Alexandri magni fortuna aut virtute och Dantes De Monarchia till Jacques Maritain som 1949 betonade vikten av ”en politisk världsgemenskap” bortom varje idé om nationell suveränitet.
Den romersk-katolska kyrkan är ett tecken på möjligheten av en sådan gemenskap. Som en konkret mänsklig institution i världen bär den förstås på skulder som bör sonas genom reform och förändring. Men den är en global gemenskap och har därför även inspirerat många som inte är katoliker till att fundera på möjligheten av en politisk ordning bortom nationerna. Den romersk-katolska kyrkan är trots allt långt äldre än nationalstaten: en politisk entitet som brukar härledas till framväxten av territorialstater efter den westfaliska freden 1648, och som kommer att försvinna precis som alla andra världsliga riken. Den katolska kyrkan anpassar sig till nationalstaten. Men den gör det genom att erbjuda en gemenskap som är större än nationen. Den påminner genom sin blotta existens om att de världsliga rikena kommer och går.
Denna kyrka säger också att människan har en odödlig själ och därför är långt mer än en politisk medborgare. Hon är en varelse som inte kan abstraheras bort från hela mänsklighetens öde, vilket inte bara den katolska antropologin hävdar, utan som även fluktuationerna på världsmarknaden visar med obönhörlig tydlighet. Dokumentet från 2011 underströk därför något avgörande för relationen mellan vad vi ofta kallar individ och kollektiv: ”Genom berättelsen om Babels torn (1 Mos 11:1–9) varnar Bibeln oss för hur ’mångfalden’ av människor kan förvandlas till ett medel för själviskhet och ett instrument för splittring.” Mänskliga kollektiv, såsom nationer och givetvis även religiösa organisationer, kan enkelt bli förtryckande om det inte finns en öppning mot någonting annat. Och vad katolicismen hävdar är att människan inte bara är öppen mot detta andra. Hon är en sådan öppning genom att vara Guds avbild. Den katolska kyrkan är en världsvid gemenskap för ett slags ikoner som härbärgerar en verklighet som övergår denna värld. Den är inte en folkkyrka eller en folkrörelse, såsom frikyrkorna som växte fram vid sidan av arbetarrörelsen, utan en global samling församlingar som har sitt överhuvud i biskopen av Rom. Utan denna centralism, som inte på något sätt omöjliggör subsidiaritet utan tvärtom möjliggör den, skulle den katolska kyrkan bli en liten gemenskap, en icke-statlig organisation i ett civilsamhälle, i stället för en civilisation som binder samman människor från olika nationer i en gemenskap som är i men inte av världen.
Det är till och med denna universalism som får den katolska kyrkan att växa i Sverige: invandrare gör landet katolskt, och varje dop är i bästa fall en utvandring från världens stad och således ett tecken på en ny typ av mer universell gemenskap. Det här är viktigt under jubelåret 2025 då vi uppmanas till att vara öppna för det som överskrider våra gränsdragningar. De som inte är redo att ta emot det nya kommer att förbli skingrade bland nationerna och vara oförmögna att inse varför vi är mer än individer i politiska kollektiv såsom nationalstaterna: vi är bilder av det gudomliga.
Mårten Björk är teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 1/2025, s. 1–2.