LACUGNA, CATHERINE MOTORY
Feministteologin ägnar sig bland annat åt så väsentliga frågor som ”Har Gud velat att kvinnan skall vara underordnad mannen i skapelse- och frälsningsordningen? ”Författaren till denna artikel menar att svaret på en sådan fråga och många andra endast kan erhållas om man fortsätter att fråga: ”Vem är Gud?” Svaret är avgörande för människosynen.
Catherine Motory Lacugna är professor i systematisk teologi vid University of Notre Dame i Indiana, USA. Hennes mest kända teologiska verk är God for us: The Trinity and Christian Life.
Följande artikel är disponerad i tre avsnitt. I detta nummer av Signum publicerar vi den första delen som handlar om kvinnor i kyrkans tjänst och som beksriver hur förhållandena utvecklats för de katolska kvinnorna i USA från Andra vatikankonciliet till våra dagar. I nästa nummer vidareutvecklar författaren sina tankar mer systematiskt med särskild hänsyn till de kvinnliga teologernas betydelse för forskningen och kyrkan liksom för prästvigningens sakrament. Hon ställer sig bland annat frågan om feministteologin skulle ha utvecklats på ett annat sätt eller inte alls om det varit tillåtet att prästviga katolska kvinnor.
På bara 25 år har tusentals katolska kvinnor engagerat sig i kyrkans tjänst, och uppfattningen om vad som ska räknas som kyrklig tjänst och vem som är kvalificerad har förändrats. Av stor betydelse är också att det uppstått en stor och kritisk grupp av katolska kvinnor med doktorsgrader i teologi, kanonisk rätt, exegetik, pastoralteologi, etik och liturgi. Dessa teologer undervisar nu vid seminarier och högskolor, universitet och pastoralinstitut. Ett stort antal katolska präster, biskopar och lekmän har under det senaste decenniet utbildats av kvinnliga teologer, och på ett eller annat sätt kommit i kontakt med den nya form av teologi som kallas feministteologi.
De här förändringarna är inte unika för katolska kyrkan. Numera prästviger de flesta protestantiska samfund kvinnor. I vissa grenar av judendomen kan kvinnor bli rabbiner. Anglikanska kyrkan prästviger kvinnor och vigde nyligen en kvinna till biskop. I vissa länder överväger ortodoxa kyrkan att återinföra diakonatet för kvinnor, även om förbudet mot prästvigning av kvinnor fortfarande är så gott som oomtvistat. Men merparten av alla välutbildade kvinnliga teologer är katoliker. Dessutom är feministteologin i stor utsträckning katolska kvinnors verk. Inom katolicismen finns en unik faktor som bidragit till den aktuella utvecklingen, nämligen de hundratals ordnarna för kvinnor. Redan före Andra Vatikankonciliet var deras medlemmar icke-vigda medarbetare i kyrkans tjänst, även om deras arbete på den tiden kallades apostolat.
Kvinnor när altaret
Har kvinnorna i kyrkan och inom teologin satt några spår i kyrkans liv? Jag tror att vi alla upplevde det som om något förändrades med Andra Vatikankonciliet. I de flesta delar av USA ser vi regelbundet kvinnor, särskilt lekmän, vid altaret som lektorer och ministranten ”Prästlösa” församlingar förlitar sig i allt högre grad på kvinnor eller lekmän när det gäller att leda församlingen i bön och andakt. Kvinnor arbetar som sjukhus- och fängelsekaplaner och med fattiga och hemlösa. För att kunna tala med alla människor används ett vardagligare språk, ibland även när man vänder sig till Gud.
Men när allt kommer omkring har kanske inte så mycket förändrats. Andra Vatikankonciliet förordade kollegialitet och ändå har en stor del av det kyrkliga ledarskapet förblivit klerikalt och hierarkiskt i stället för att kännetecknas av samarbete och pluralism. Kvinnors kyrkliga arbete har inte sakramental status i den romersk-katolska kyrkan. Kvinnor kan inte vigas till biskopar eller präster och inte heller till diakoner. Detta för att kvinnan enligt Vatikanen inte skulle vara någon naturlig avbild av Jesus Kristus som frälsare. Kvinnor kan (officiellt) inte förkunna evangeliet. Kvinnor kan inte förmedla eukaristins nåd. Kvinnors kyrkliga tjänst upplevs som något underordnat, som ett komplement till det vigda ämbetet, som är den enda sanna kyrkliga tjänsten. Feministteologin behandlas som en nyck och inte som en nödvändig kritik av teologins grundtankar och metod. Kvinnorna är ett problem, ett ämne att diskutera i herdabrev. I stället för att ta upp de aktuella frågorna till en ärlig teologisk och intellektuell granskning klassas vissa ämnen som opassande och sorteras bort på förhand.
Dagens situation är märklig. Tusentals kvinnor fungerar i praktiken som präster och det finns hundratals kvinnliga teologer. Trots detta hindras kvinnor fortfarande från att delta fullt ut i kyrkans liv. Den här artikeln ska inte i första hand ta upp prastvigningsfrågan, men den är omöjlig att kringgå när man behandlar könets betydelse i teologi och kyrkligt arbete.
Att finna rätt tonläge
Först tänker jag ta upp de faktorer som fatt kvinnor att engagera sig i kyrkligt arbete och förklara varför kvinnor börjat studera teologi. Sedan kommer jag kortfattat att beskriva och diskutera feministteologins grundtankar och metod. Till sist kommer jag att ta upp prästvigningsfrågan. Min målsättning är – bortsett från själva beskrivningen – att rikta uppmärksamheten mot centrala teologiska frågor, frågor som verkar omöjliga att lösa. När jag t.ex. läser igenom de senaste 15 årens omfångsrika litteratur om prästvigning och prästämbete slår det mig att man mycket sällan finner några hållbara teologiska argument vare sig för eller emot prästvigning av kvinnor eller – för den delen – av män. Den nästan hysteriska tonen hos dem som befinner sig i spektrets ytterkanter och förvirringen och frustrationen hos alla där emellan far mig att tro att vi inte ens vet exakt vilket det teologiska spörsmålet är.
Enkelt uttryckt kan man säga att en fråga är av teologisk vikt – och inte bara intressant från kulturell, sociologisk eller politisk synpunkt – om den far oss att utforska våra djupaste föreställningar om Gud, om förhållandet mellan mänskligt och gudomligt, om människans natur och bestämmelse. Jag hyser inte minsta tvivel om att den grundläggande teologiska frågan är av antropologisk art: Vad innebär det att vara människa, och vad innebär det att vara kvinna eller man? Med andra ord: Vad har könet för teologisk betydelse? Könet har minst två betydelser: 1. den rent biologiska, 2. den sociala, psykologiska och politiska tolkningen av vad det innebär att vara kvinna eller man. Om könet är av teologisk betydelse i båda dessa betydelser måste könet ha något att göra med vem Gud är.
Kvinnan i samhället
Den grundläggande teologiska könsproblematiken kan formuleras på flera olika sätt: Är kvinnor människor på samma sätt som män är det? Är kvinnors mänsklighet en avbild av den treenige Guden? Är de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor detsamma som en kvalitativ skillnad i deras sätt att vara människor? Härstammar kvinnans mänsklighet från mannens? Har Gud velat att kvinnan ska vara underordnad mannen i skapelsens och frälsningens ordning? Och vem är i så fall Gud?
Före Andra Vatikankonciliet var det inte någon i katolska kretsar som talade om ”kyrklig tjänst”. Det var ämbetet som gällde: bara män kunde bli präster och prästämbetet fordrade vigning, något som gav upphov till en permanent och ontologisk ordning. Kvinnor kunde medverka i kyrkans verksamheter, men var utestängda från liturgi, beslutsfattande och andaktsledande uppgifter. Lekkvinnorna fick sköta markservicen i församlingen: hushållsarbete, sekreterar- och insamlingsarbete, altarvård, körverksamhet, barn-, församlings- och skolaktiviteter. 1 1800~ och 1900-talens industrisamhälle uppstod hundratals apostoliska kvinnoordnar i USA. De tog hand om de speciella behoven hos en till stora delar invandrad befolkning. Det rörde sig om sådant som staten inte kunde erbjuda, t.ex. socialvård, utbildning och hälsovård. På så sätt fick nunnor och systrar huvudsakligen två verksamhetsområden, nämligen hälsovård och utbildning.
Den feministiska rörelsen i vårt land formerade sig tidigt kring rösträttsfrågan, men upplöstes när kvinnorna väl hade fatt sin rösträtt. Under världskrigen fick kvinnorna ta över många av de arbeten som tidigare utförts av män. Under 1940- och 1950-talen blev det allt vanligare att kvinnor studerade, t.ex. juridik eller medicin, områden som tidigare varit så gott som uteslutande männens, och feministrörelsen fick nytt liv. Det var ungefär vid den tiden som kvinnor för första gången fick möjlighet att studera teologi. Vid europeiska universitet fanns det redan kvinnor vid de teologiska fakulteterna, och 1943 inrättades den första doktorandkursen för kvinnor i USA (vid Saint Mary\\\’s College i Notre Dame, Indiana). (På den tiden hade inte Notre Dames universitet någon högre akademisk utbildning i teologi.) Heligakorssystern Madeleva Wolff, som var initiativtagare till den teologiska utbildningen för kvinnor, gav följande råd år 1945: ”Jag tror att teologiutbildningen är den bästa man kan välja […] om man vill bli kvinna, en stor kvinna, en stor forskare och ett stort helgon.” På mindre än ett decennium hade 97 systrar och 10 lekkvinnor tagit examen i teologi vid Saint Mary\\\’s. År 1952 gav påve Pius XII sitt samrycke till att kvinnor studerade teologi, och grundade Regina Mundi i Rom, ett påvligt institut för utbildning av kvinnliga lärare i teologi.
Lekmännens utbildning
Andra Vatikankonciliet sammanföll med stora förändringar i det amerikanska samhället. Teologiutbildningen för kvinnor hade först varit segregerad, men kunde inte förbli det längre. Andra Vatikankonciliets dokument, särskilt pastoralkonstitutionen, uppmanade lekmännen att skaffa sig teologisk utbildning (62). Detta stämde väl överens med Andra Vatikankonciliets vida synsätt, och skulle göra det möjligt för lekmännen att delta aktivt i kyrkans uppdrag och liv.
Andra Vatikankonciliets program, bland annat dess kollegiala ecklesiologi och dess nya, välvilliga inställning till världen, rev de höga murarna mellan sakralt och sekulärt, prästerskap och lekmän. Under de år som följde efter konciliet förändrade ordensmedlemmarna sitt sätt att klä sig, sitt sätt att leva och bo, och sina arbetsuppgifter. När präst-lekmannaförhållandet förändrades blev det snart nödvändigt att förändra också den traditionella synen på olika roller inom kyrkan. Det gick inte längre att använda begreppet ”religiösa kvinnor” för nunnor och systrar eftersom andra kvinnor också kan vara religiösa. Inte heller termen ”lekkvinna” är korrekt. Mot bakgrund av de kanoniska lagarna är alla kvinnor inom kyrkan ”lekmän” eftersom inga kvinnor prästvigs, även om nunnor och systrar emellanåt beviljats ett slags halvklerikal status.
Andra Vatikankonciliet ”avklerikaliserade” vissa liturgiska uppgifter. Före konciliet fanns det inte nog med präster för allting: meddelande av sakramenten, mässor för de sjuka, själavård och ungdomsverksamhet. Andra Vatikankonciliets betoning av kyrkans sociala uppdrag återknöt viss social verksamhet – vård av gamla, missbrukare och fattiga – till kyrkan. Det blev tydligt att lekmännen, särskilt kvinnorna, lämpade sig för dessa nya kyrkliga plikter. Lekmannatjänsterna fylldes av både kvinnor och män, men det fanns fler kvinnor som hade möjlighet att engagera sig. Trots detta levde begränsningarna av kvinnans roll kvar: inga korflickor eller kvinnliga akoluter, ingen läsning av evangeliet, ingen predikan och ingen prästvigning.
Ordnarna som banbrytare
Före Andra Vatikankonciliet och under de närmaste åren efter konciliet var de kvinnor som arbetade i kyrkan oftast nunnor eller systrar. En syster var ensamstående och arbetade inom kyrkan i stället för att bli maka och mor som andra kvinnor i församlingen. De religiösa ordnarna uppmuntrade förutseende nog sina medlemmar att utbilda sig på en rad olika områden. Syftet var delvis att förse ordnarnas egna skolor med lärare. Andra välutbildade tog ”världsliga” jobb, t.ex. inom socialvården eller som rättshjälpsadvokater. Det minskande antalet systrar inom kyrkans verksamhet gjorde att deras uppgifter måste gå till andra kvinnor och lekmän. Nu kunde kvinnor arbeta i kyrkans tjänst och som teologer-utan att för den skull behöva leva i celibat.
År 1980 gjordes en undersökning som visade att ett överväldigande antal katolska kvinnor i kyrkans tjänst inte är systrar. Den höga medelåldern i nunneordnarna (medianåldern ligger numera mellan 65 och 70), och det faktum att detta sätt att leva håller på att försvinna – åtminstone här i USA – har inneburit att den kyrkliga verksamheten numera domineras av lekkvinnor. Den typiska katolska kvinnan i kyrkans tjänst är gift, mor, 36–49 år gammal, välutbildad, från medelklassen och vit. Antalet kvinnliga kyrkomedarbetare med latinamerikansk bakgrund är lågt med tanke på det stora antalet latinamerikanska katoliker. Detta beror antagligen på att de flesta som arbetar i kyrkans tjänst antingen är underbetalda eller helt oavlönade: 92 procent av kvinnor i kyrkans tjänst är oavlönade; av dem som far lön tjänar bara 13 procent mer än 10 000 dollar om året och 67 procent mindre än 5 000 dollar om året. Förr i tiden arbetade nunnor och systrar för mycket knapp lön. Detta var naturligtvis orättvist och bara ett av många exempel på kvinnoarbeten som inte avlönades efter utbildning och erfarenhet. På den tiden var emellertid sådana inkomster skattefria och de katolska skolornas personal bestod enbart av ordensmedlemmar. Men idag har inte kvinnor med dålig ekonomi och ensamstående kvinnor råd att ägna sig åt kyrkligt arbete.
Kvinnornas faktiska engagemang
År 1986 visade en studie av katolskt församlingsliv hur viktiga kvinnorna är för församlingen och liturgin. Över 85 procent av dem som ansvarar för altarets utsmyckning är kvinnor. Över 80 procent av religionslärarna och av dem som ansvarar för dopundervisningen är kvinnor. Över 75 procent av dem som leder och deltar i bibelstudier för vuxna är kvinnor. Över 70 procent av dem som är aktiva inom församlingsförnyelse och andlig utveckling är kvinnor, och över 80 procent av dem som deltar i bönegrupper är kvinnor. Nästan 60 procent av dem som arbetar med ungdomsgrupper och olika fritidsaktiviteter är kvinnor. Över 85 procent av dem som leder eller deltar i arbetet med fattiga, sjuka, sörjande och handikappade är kvinnor. Hälften (52 procent) av församlingarnas kyrkorådsmedlemmar är kvinnor. Hälften (55 procent) av församlingsmedlemmarna är kvinnor. Hälften (50 procent) av lektorerna är kvinnor. Hälften (50 procent) av ministranterna är kvinnor. Noll procent av de prästvigda är kvinnor.
Många av de kvinnor som arbetar i kyrkans tjänst har akademisk utbildning i teologi. Den vanligaste utbildningen är tre- eller fyraårig. Studenterna läser teologi, tränas i homiletik och själavård, och får handledning i pastoralt arbete. Kvinnornas kursplan är densamma som männens, bortsett från att de katolska kvinnorna inte far prästvigas i slutet av utbildningen.
Utbildningens mål
Katolska kvinnors teologistudier är en del av en större trend inom de kristna kyrkorna. Mellan 1976 och 1986 ökade det totala antalet kvinnliga studenter på utbildningar som leder fram till prästvigning med 110 procent, medan det totala antalet studenter bara ökade med 31 procent. Inom de enskilda samfunden (ingen särskild statistik har redovisats för romerskkatolska studenter) har antalet kvinnor som tagit examen för prästvigning minst fördubblats och i vissa fall tredubblats. Detta gäller även baptistsamfunden i södern, som av tradition inte prästviger kvinnor. Totalt ökade antalet kvinnor som kvalificerat sig för prästvigning med 219 procent mellan 1976 och 1986, medan antalet kvalificerade män bara ökade med 7,8 procent. Bilden är densamma när det gäller teologisk utbildning i allmänhet. År 1972 var cirka 10 procent av de teologistuderande kvinnor. År 1986 hade antalet kvinnor bland de teologistuderande mer än fyrdubblats.
De faktorer som samverkar här – den allt otydligare gränsen mellan prästerskap och lekmän, bristen på präster och systrar, lekmännens möjlighet till teologisk och kyrklig utbildning tillsammans med de allmänna sociala och kulturella förändringarna i samhället – har gett oss anledning att ompröva vår syn på kallelse, kyrkligt arbete och ämbete. De senaste 20 eller 30 åren visar att det inte finns någon brist på människor som känner sig kallade inom den katolska kyrkan – förutsatt att vi inte jämställer kallelse med livsstil. Och även om inte alla former av kyrklig verksamhet eller karitativ verksamhet är prästerliga gärningar, har fler och fler börjat inse att det finns en mångfald av sådana uppgifter och ingen förväntar sig längre att en enda person ska kunna utföra alla dessa uppgifter. Erfarenheten visar också att prästvigningen i sig inte automatiskt skänker rätt egenskaper för prästämbetet. Prästvigningen ger inte som genom ett trollslag en skicklig förkunnare eller kompetent biktfader. Många tvivlar numera på att celibatet är något eftersträvansvärt, en förutsättning för en effektiv prästgärning. Det finns de som påstår att celibatskravet gör att bara en viss sorts människor söker sig till ämbetet. Detta är olyckligt med tanke på att de är långt ifrån representativa för alla människor inom kyrkan.
Andra frågar sig om prästvigningen måste leda till ett permanent ämbete. Man tänker till exempel på det stora antal unga män och kvinnor (till exempel nyutexaminerade studenter) som gärna skulle ägna sig åt kyrklig tjänst på heltid under en två-, tre- eller femårsperiod, men som inte vill bli nunnor eller präster, och som inte vill fortsätta mycket längre än till 25- till 30-årsåldern. I andra delen av livet har vi kvinnor och män i 50-, 60- och 70-årsåldern med vuxna barn. De är intresserade av något mer än vanliga frivilliginsatser, och deras personliga fromhet, visdom och erfarenhet gör dem idealiska för uppgiften.
Om vi hade en annan prästvigningsteologi, t.ex. om prästvigningen var kyrkans officiella och rituella erkännande av att en person har de egenskaper som krävs för en viss funktion skulle det vara möjligt att viga honom eller henne för denna funktion för en viss tid. Dessa faktorer – och det faktum att katolicismen har en starkt sakramental tradition som betraktar regelbundna mässor som en central dimension av sitt liv – gör att det varken är möjligt eller önskvärt att återgå till 1950-talets kyrka. Det är lika omöjligt att fortsätta att tänka sig en enda form av kyrklig tjänst – nämligen det vigda ämbetet. Och det har blivit allt otänkbarare att bara halva människosläktet skulle ha förutsättningar att vara Kristi ställföreträdare.
Publicerad 1992 i nummer 8