Publicerad 2009 i nummer 3
LEVAY, CHARLOTTA
Kyrkans sociallära ser inte ekonomiskt handlande som någon sorts etisk frizon, där det råder moraliska undantagsregler.
Vad ska man egentligen tro om ekonomin? Den ekonomiska krisens härjningar har fått många att ifrågasätta etablerade uppfattningar om värdet av marknadsekonomi och ekonomisk frihet. Nyliberalismen, som i flera decennier varit den dominerande ekonomisk-politiska ideologin, har allvarligt diskrediterats. Det är möjligen något orättvist, med tanke på att krisen utlöstes när de så kallade subprime-lånen till mindre bemedlade husköpare i USA fallerade, och att dessa lån stimulerats fram av offentliga stödåtgärder. Men de underliggande orsakerna får nog snarast sökas i otillräcklig reglering av finansmarknaderna, som statsvetarprofessorn Bo Rothstein nyligen påpekat i tidskriften Axess (2/2009), där han efterlyser ett paradigmskifte inom nationalekonomin.
Många uttryck för den samtida kapitalismen framstår i nuläget som motbjudande, ja nästan obscena. Massuppsägningar, frikostiga chefsbonusar och finansiella marknader som tycks helt frikopplade från reella värden – allt detta har fått även marknadsvänliga personer att fundera på om inte marknadsekonomins ”kreativa destruktion” är mera destruktiv än kreativ. Offentliga stödåtgärder, klassisk socialism och till och med kommunism plockas plötsligt fram ur det ideologiska giftskåpet och lyfts fram som relevanta lösningar på dagens problem.
I detta läge gäller det att hålla huvudet kallt. Det var naivt att under högkonjunkturens dagar tro att den ekonomiska liberalismen erbjöd lösningar på alla samhällets problem. På samma sätt är det omdömeslöst att i dag tro att ökat statligt ansvar för ekonomin är en universallösning bara därför att det råder lågkonjunktur. Det finns anledning att gå tillbaka till mera grundläggande överväganden om social rättvisa och samhällets beskaffenhet.
Kapitalism och socialism bör inte enbart bedömas utifrån om de förmår leverera ekonomiskt välstånd eller inte. Problemet med den otyglade kapitalismen är inte främst att den utmärks av cykliska förlopp och återkommande kriser, utan att den vilar på felaktiga föreställningar om att samhället består av fristående individer utan ansvar för varandra, och att den bygger upp hela samhällssfärer av företagande och finansiering där det antas gälla en annan och mind-re krävande moral än i samhället i övrigt. En sådan modell är i längden ohållbar, dels därför att marknader inte kan fungera utan ett rejält mått av tillit och respekt för överenskomna åtaganden, dels därför att det som händer på marknaderna inte bara berör deras egna aktörer utan får stora konsekvenser för samhället i stort, vilket den nuvarande krisen åskådliggör med önskvärd tydlighet. Problemet med den renodlade socialismen å sin sida är inte i första hand att den har svårt att producera rikedom, utan att den på ett orättfärdigt vis inskränker människors rätt att bedriva handel och företagande, och att den innebär att staten tar över ansvar och befogenheter som rätteligen hör hemma hos de mindre, frivilliga gemenskaperna – familjen, företagen och de ideella organisationerna.
Med andra ord: det finns anledning att på allvar överväga den katolska kyrkans sociallära. Den är ingen specifik ideologi eller fix och färdig samhällsmodell utan en uppsättning moraliskt grundade principer om vilka utgångspunkterna bör vara när modeller och lösningar arbetas fram och vilka gränser dessa bör hållas inom.
Kyrkans sociallära utgår inte från en bestämd uppfattning om ekonomisk effektivitet, utan från en uppfattning om människan som gemenskapsvarelse, med vissa oförytterliga rättigheter och skyldigheter. En särskild skyldighet för både enskilda och gemenskaper är att bistå de fattiga, som inte kan lämnas ensamma i sin kamp för att överleva och förbättra sina livsvillkor på längre sikt. Till skillnad från socialismen hävdar socialläran att människor har rätt till egendom och möjlighet att försörja sig själva, men till skillnad från (ny)liberalismen ser den inte egendomsrätten som någonting absolut. Jordens tillgångar, oavsett om de är naturtillgångar eller frukter av människans arbete, kan vi inte förfoga över hur som helst. De är i grunden gåvor, ja gudomliga gåvor, på samma sätt som mänskligt liv och mänsklig skaparkraft. Tillgångarna bör brukas med ansvar och generositet, för det enskilda och det gemensamma bästa. De kan inte ses som mål i sig utan utgör medel för människors fortlevnad och möjlighet att realisera sin skapande och ytterst andliga potential, vari ingår förmågan till osjälviskt handlande.
Till skillnad från (ny)liberalismen ser kyrkans sociallära inte staten som någonting nödvändigt ont utan som ett legitimt uttryck för samhällsgemenskapen, med särskild uppgift att stödja människor och gemenskaper när de utövar sina rättigheter och skyldigheter. Men till skillnad från socialismen ser den inte staten utan just människorna och gemenskaperna som garanterna för välstånd och rättvisa, och den sätter tydliga gränser för statens inblandning i deras förehavanden.
Kyrkans sociallära ser inte heller ekonomiskt handlande som någon sorts etisk frizon, där det råder moraliska undantagsregler, skilda från samhället i stort – ett farligt synsätt som tycks ligga bakom en hel del av dagens oreda på de finansiella marknaderna, där otyglad egoism setts som något helt legitimt och till och med understötts, i namn av abstrakta principer om ekonomisk frihet och effektivitet.
Påven Benedictus XVI förbereder för närvarande en ny encyklika om kyrkans sociallära. Det är bra. Det är hoppingivande. Socialläran behöver återaktualiseras för rådande förhållanden av globalisering, finanskris och hotande klimatkris. Den behöver tänkas om på nytt, utifrån de lärdomar som kan dras av den senaste tidens skeenden, och dess betydelse i dagens värld behöver övervägas och visas på nytt.
När krisen slår till skadas det mellanmänskliga förtroendet. Folk misstror inte bara etablerade ideologier och institutioner, utan också varandra, vilket i sig driver på krisförloppet. Ett förlösande yttrande som bidrog till att få de förhatliga kommunistdiktaturerna i Östeuropa på fall gjordes av Johannes Paulus II när han for till Polen och upprepade Herrens ord till lärjungarna: ”Var inte rädda!” Folk påmindes om att männi-skans frihet och värdighet aldrig helt dikteras av materiella förhållanden utan har en alldeles egen, omvandlande sprängkraft. I bästa fall kan en förnyad katolsk sociallära medverka till att misstron och rädslan släpper sitt förlamande grepp om den sena kapitalismens krisande samhällen.
Publicerad 2009 i nummer 3