av OLLE BRANDT
Coronaviruset flyttade i ett slag katolikernas andliga liv från kyrkan till bildskärmen. Praktiserande katoliker är – eller rättare sagt var – vana vid att gå i mässan varje söndag. Det finns områden, från Norrland till Amazonas, där katolikerna kan få vänta länge på att en präst ska dyka upp, men det ändrar inte det faktum att de troende är ”förpliktade att delta i eukaristin på sön- och festdagar och påbjudna helgdagar”, som man kan läsa på hemsidan för den katolska kyrkan i Sverige.
När spridningen av coronavirus ledde till att alla offentliga mässor ställdes in, först i Italien (den 9 mars) och sedan i en stor del av världen (i Sverige den 29 mars), var det första gången i världshistorien som en stor del av världens katoliker fick avstå från söndagsmässan i flera månader. Särskilt plågsamt var det för många att tvingas avstå från kommunionen, det vigda bröd som enligt katolsk tro förvandlas till Jesu kropp under eukaristifirandet. Det handlar inte bara om en tröst i nuet, utan om något oerhört mycket större: ”Den som äter av det brödet skall leva i evighet” (Joh 6:51).
Det omedelbara svaret blev en mångfald av direktsända mässor, via tv och Facebook, från påvens morgonmässor till flera svenska katolska församlingar. De troende förväntas följa dessa direktsända mässor på en skärm, på en mobiltelefon, en dator eller en tv, och sedan tillämpa något man kallar ”andlig kommunion”, en uttalad önskan att ta emot Jesus när man är förhindrad att ta emot kommunionen fysiskt.
Somliga nöjde sig inte med denna ”andliga kommunion”, som den präst i församlingen Ave Maria i Venice i Florida, som direktsände mässan och sedan stod en halvtimme framför kyrkan och delade ut kommunionen till församlingsbor som stod i kö med säkerhetsavstånd mellan sig. Men sådana initiativ var extremt sällsynta. Få försök gjordes att ens se efter om det var möjligt att fira mässan på ett säkert sätt, med säkerhetsavstånd, munskydd eller andra åtgärder. I Italien greps en präst av polis efter att ha försökt fira mässan på det sättet. Men de flesta tycktes finna sig i den nya ordningen, där det över en natt blivit oerhört svårt att ta emot sakrament, inte bara kommunionen utan också bikten. De troende hänvisades till bildskärmen.
En av de få som protesterade var den garvade Vatikanreportern Robert Mickens, som skrev i La Croix International att prästerna inte tycktes veta vad de skulle göra, ”förutom att fortsätta fira mässan på egen hand och sedan sända det på tv eller över internet så att resten av kyrkan kan nöja sig med att titta på. För det är vad det är: något att titta på. Det behöver inte vara dåligt i sig, men är inte att delta i eukaristifirandet. Man kan inte fira en virtuell mässa mer än man kan ha en virtuell ’Thanksgiving Dinner’”. Han föreställde sig att föräldrarna lät sina barn titta på medan de själva åt och dessutom uppmanade barnen att spela med i denna ”charad”. ”Det skulle inte bara vara absurt, det skulle vara grymt”, skrev Mickens. Han drog slutsatsen att kyrkan idag är mer klerikal och prästcentrerad än man kan tro.
Det handlar nu inte bara om att inte få äta, som de hungriga barnen i Mickens liknelse. I det fallet är nödlösningen i Florida en utväg. Men församlingens deltagande i eukaristifirandet handlar inte bara om att äta det bröd som konsakrerats av prästen. Under eukaristifirandet bär prästen fram bröd och vin i Kristi ställe och uttalar instiftelseorden, som leder till att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. Han lyder Jesu befallning ”Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19). Men samtidigt bär församlingen fram sig själva, sina kroppar, som Paulus skriver i den grekiska grundtexten i Romarbrevet (Rom 12:1), sig själva och sina liv, och förenar dem med eukaristin, med Kristi kropp. Prästens och församlingens eukaristifirande är olika, men hänger ihop. De troendes allmänna prästadöme och det vigda prästämbetet samverkar.
Katolska kyrkans lilla katekes uttrycker det så här: ”Kyrkan på jorden firar liturgin som ett prästerligt folk, i vilket var och en verkar i enlighet med sin egen uppgift, i den Helige Andes enhet; de döpta bär fram sig själva som andligt offer; de vigda tjänarna firar liturgin i enlighet med den vigning de fått för att tjäna alla kyrkans medlemmar; biskoparna och prästerna handlar i Kristi, huvudets, person” (nr 235).
Det är precis vad man förstår nästan överdrivet tydligt när man läser berättelsen om hur en grupp kristna dödades som martyrer i Abitene i Nordafrika år 304 under Diocletianus förföljelse. De hade trotsat förbudet att fira kristen gudstjänst. Trots förbudet hade de gjort collecta, de hade alltså samlats till bön, och firat dominicum, av Dominus = Herre, som i det här sammanhanget syftar på eukaristifirandet. I förhörsprotokollet upprepas ofta att dominicum är något man firar cum fratribus, med trossyskon. Den som trotsat förbuden och tagit emot andra kristna i sitt hem för att fira dominicum med sinas trossyskon säger att han inte kunde förbjuda dem att komma, ”för utan dominicum kan vi inte (leva)”. Detta dominicum är inget som prästen firar ensam, det räcker inte.
En martyr säger: ”En kristen kan inte vara utan dominicum, och dominicum kan inte firas utan den kristne. Den kristne och dominicum hänger ihop, och den ena kan inte finnas utan den andra.”
I berättelsen om martyrerna i Abitene handlar det kristna deltagandet i eukaristin inte bara om att först titta på medan prästen konsakrerar brödet och vinet för att sedan ta emot det.
Liturgihistorikerna lär oss att i fornkyrkan fick katekumenerna, de vuxna som förberedde sig för dopet, vara med på Ordets gudstjänst i början av mässan, men att de fick gå ut under den eukaristiska liturgin. De stod utanför och hörde vad som sades – men de var inte med. Situationen påminner om den som följer en mässa via tv eller internet. Kanske kan man säga att kyrkans svar på coronaviruset degraderade de döpta katolikerna till odöpta katekumener.
Dessa funderingar syftar inte till att föreslå någon lösning. Läget är som det är. Frågan är hur man förhåller sig till det. Enskilda katoliker har reagerat på olika sätt på kyrkans beslut i många länder att inställa alla offentliga mässor. Många har menat att det var rätt att på så sätt hjälpa till att förhindra smittspridning. Andra ser det som olycklig signal från kyrkans sida: som om mässan inte var något livsviktigt. Den som uppfattar det så kan bara föreslå en lösning, utan att för den skull vilja ändra några bestämmelser: håll såret öppet. Låt det inte läka. Att vara åskådare till en mässa på en bildskärm reducerar lekfolket till åskådare till vad prästerskapet gör. Det gör ont, och det är bra.
Radio, tv och internet har använts för att sprida andligt innehåll sedan de uppfanns, och det finns en mängd studier om nya media och andlighet. Mycket andligt utbyte kan ske, och sker sedan länge, genom en bildskärm. Självklart kan man ta del av och utbyta ord och reflektioner. Undervisning fungerar utmärkt. Bibelläsning och predikan likaså.
Men coronaviruskrisen tvingar till reflektion om förhållandet mellan eukaristifirandet och bildskärmen. Prästen på tv uttalar instiftelseorden, men inget händer med brödet och vinet på soffbordet framför min tv. Man kan inte bikta sig på Skype. Sakramenten kommer inte genom bildskärmen. Det andliga deltagandet i eukaristifirandet genom en bildskärm är högst begränsat. Man kan verkligen undra om de kristna genom en bildskärm kan förena frambärandet av sig själva, sina kroppar och sina liv, enligt Paulus ord, med prästens frambärande av brödet och vinet som blir Kristi kropp och blod. Jag är varken teolog eller IT-expert, men jag lutar åt att svaret är nej.
Och jag tror att kristenheten nu skulle må bra av en ny bildstrid, en ikonoklasm, som i det bysantiska riket på 700- och 800-talet. Frågan var den gången – som idag – om en bild verkligen kan förmedla något gudomligt. Frågan är om vi själva, kyrkan, lekfolk, präster, biskopar, ordensfolk, idag vet skillnaden på det som händer på en bildskärm och IRL – In Real Life.
Olle Brandt 2020-04-13
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.