OLLE BRANDT
De kristna i Libanon försöker dra upp riktlinjerna för kyrkans framtid i ett land som sakta håller på att förvandlas till en muslimsk stat.
På ett sätt är Libanon ett typiskt land i Mellanöstern, som en gång var kristet, och som sedan under arabisk och turkisk dominans funnit en form för en svår men dock samlevnad mellan kristna och muslimer. I dag, i nationalismens och den muslimska integralismens tid, hotas dessa länder av massflykt av kristna och möjligheten finns att länderna blir helt muslimska.
Men Libanon har också problem som är unika för landet. Det hänger ihop med att det är det enda landet i världen där det politiska systemet bygger på samlevnaden mellan olika religiösa och nationella grupper. Detta kom till uttryck i Nationalpakten 1943, som fördelade ämbetena på följande sätt: presidenten skulle vara maronit, premiärministern skulle vara sunnit och parlamentets ordförande skulle vara shiit. Men sedan dess har proportionerna förändrats, inte minst genom en massiv utvandring av kristna. Skulle systemet avskaffas eller förändras och i så fall hur? Dessa problem låg bakom de spänningar som utlöste inbördeskriget 1975.
När den kristne milisledaren general Michel Aoun kapitulerade den 13 oktober 1990 innebar det slutet på ett femton år långt inbördeskrig, men utan att Libanons problem kom närmare en lösning. Än i dag finns det 30 000 syriska soldater i landet som kontrollerar Bekaa och Tripoli, södra delen av landet är sedan juni 1982 ockuperat av Israel och resten av landet uppsplittrat i mer eller mindre självständiga zoner, var och en styrd av en grupp. Regeringstrupperna kontrollerar bara östra Beirut och en del av den södra kusten.
I augusti och september 1992 försökte man i tre omgångar organisera ett nyval av parlamentet enligt nya regler: det skulle inte längre gå sex kristna på fem muslimer, utan de 108 medlemmarna skulle delas jämnt. Det innebar alltså en försvagning av de kristnas ställning i ett land där de länge haft ett inflytande som överskred deras sjunkande antal. Redan i den första valomgången vägrade de kristna att rösta på uppmaning av den maronitiske patriarken. De kristna sade att de inte ville rösta så länge de 30 000 syriska soldaterna fanns kvar i landet. De fruktade att denna militära närvaro av ett muslimskt grannland skulle stärka muslimernas inflytande.
Frågan är alltså vilken roll de kristna kommer att ha i Libanons framtid. Kyrkoledarna uppmanar de kristna att inte överge sitt land utan att stanna kvar och finna det goda i att vara kristen i Libanon trots det svåra läget. Ett viktigt steg i detta arbete för att styrka de kristna i landet är förberedelserna för den biskopssynod om Libanon som utlysts av påven Johannes Paulus 11. Detta kyrkomöte beräknas äga rum 1995 och kommer att ha temat ”Kristus är vårt hopp – förnyade av hans ande vittnar vi i solidaritet om hans kärlek”. Rådet som förbereder synoden sammanträdde för fjärde gången i Adma i Libanon den 11–13 mars. I samband med det mötet offentliggjordes lineamenta, en första sammanställning av de insamlade synpunkterna, som nu sänds ut på remiss.
Dokumentet betonar de kristnas ansvar för de tragedier som plågat landet och uppmanar dem till samvetsrannsakan och till att återvända till den kristna trons källor för att finna en kristen identitet: ”förnyade av hans ande”. Författarna understryker också vikten av att samarbeta i uppbyggnaden av det nya samhället och i socialt hjälparbete med både kristna och icke-kristna: ”i solidaritet vittnar vi om hans kärlek”.
Men den för omvärlden mest intressanta aspekten av den kommande synoden är nog den om Libanons historiska uppgift. Som nämndes ovan är landets enhet byggt på den religiösa och nationella splittringen. De 17 olika konfessionerna erkänns som juridiska personer och utgör grunden för varje nationell enhet. Om Libanon kan finna en väg till framtiden i solidariskt samarbete mellan kristna och muslimer skulle landet kunna fungera som ett föredöme också för andra delar av världen, där en många hundra år gammal fredlig samlevnad mellan kristna och muslimer på senare tid förvandlats till en tragedi av hat och våld.
Libanon står dock inför stora svårigheter. Om de kristna ofta har uppfört sig på ett sätt som gör att man som utomstående ogärna vill använda just den beteckningen på dem – det räcker att tänka på massakern i de palestinska lägren Sabra och Chatila, som kristna miliser förövade med de israeliska truppernas goda vilja – så är nog en större svårighet den världsomfattande tendensen i muslimska länder till att vilja tvinga muslimsk lagstiftning på icke-muslimer. Mellanöstern har en lång tradition av muslimsk tolerans gentemot de kristna, som ofta hade en viktig funktion i samhället. Nittonhundratalet har sett denna princip gå i graven i många länder och för den fredliga samlevnaden i världen är det inte oviktigt om exemplet Libanon kan överleva eller inte. Libanonsynoden kan kanske också bidra till att fästa uppmärksamheten på de kristna i Mellanöstern och hjälpa dem att stanna kvar i sitt land.
Publicerad 1993 i nummer 3