PER BESKOW
På Marias upptagelses dag, den 15 augusti, var det många i Tensta som tyckte sig se Maria uppenbara sig på himlen, och flera såg henne de följande dagarna. De som såg henne tillhörde den syrisk-ortodoxa kyrkan, där Maria intar en viktig plats. Tilldragelsen har sedan väckt intresse i medierna och har, måste det sägas, behandlats med tillbörlig respekt.
Visioner av Maria är inte ovanliga i katolska och ortodoxa miljöer, men naturligtvis inte i protestantiska. Där förekommer i stället Jesusvisioner som också kan vara mycket påtagliga (se Antoon Geels, Att möta Gud i kaos, 1991). Mer ovanliga är kollektiva visioner då Maria visar sig för ett stort antal människor på en gång, och de förekommer särskilt i syrisk-ortodoxa och koptiska miljöer. Den mest kända är den som skedde 1968–1970, i Zeitun, en förstad till Kairo. Vid olika tillfällen, och särskilt på nätterna, visade sig Maria på taket till en koptisk kyrka, och hon sågs av omkring 100 000 människor – kristna, muslimer, ateister och tillresta journalister. Man måste riva en byggnad för att ge plats åt besökarna. Den koptiska kyrkan tillsatte en kommitté som samlade en stor mängd vittnesbörd och avslutade sitt arbete med att själva gå och se Maria! Den egyptiska regeringen tillsatte en utredning (inom departementet för information och klagomål) och dess uttalande får väl anses sensationellt för att komma från en statlig myndighet:
De officiella undersökningarna ger vid handen att det måste anses stå utom allt tvivel att den saliga jungfrun Maria har visat sig på kyrkan i Zeitun i en tydlig och klart lysande form och setts av alla närvarande framför kyrkan, vare sig de varit kristna eller muslimer.
Visionerna i Tensta kan förstås inte jämföras med dessa omskakande händelser. Men det väcker ändå frågan: hur skall vi hantera sådana upplevelser utan att framstå som lättrogna eller onödigt skeptiska?
Den katolska kyrkan, som förvisso bara yttrar sig om vad som sker i katolska miljöer, är mycket restriktiv i sin bedömning. Årligen kommer säkert hundratals uppgifter om att Maria har visat sig runtom i världen, men de som kyrkan har godkänt är ett fåtal – sådana som La Salette, Lourdes och Fatima – och här har Maria bara setts av visionärerna själva, inte av omgivningen. Övriga räknas som ”privatuppenbarelser” som bara har betydelse för den enskilde och kanske de närmaste.
Men här möter en rad problem. Kyrkan skiljer mellan apparitioner, där Maria framstår som en verklig gestalt som någon har sett, hört och berört, och andra visioner, till exempel Birgittas uppenbarelser, som är entydigt mentala. Det är det första slaget som är det problematiska, då man frågar sig: är det verkligen Maria som har framträtt här i synlig gestalt? I Tensta liksom en gång i Zeitun visar man foton av Maria (som i Tensta mest liknar en ovanlig molnformation), men de har lågt bevisvärde. Allt bygger på vad vittnena har erfarit och berättat om.
Det gör egentligen saken enklare. En vision, hur påtaglig den än är, kan aldrig bli ett fysiskt objekt som kan mätas eller vägas. Den är en upplevelse som människor har haft och som man kan acceptera eller förklaras bort beroende på ens eget perspektiv. För den troende står det klart att Maria ibland visar sig för att styrka de kristnas tro, men hur det egentligen går till övergår vårt förstånd och kan inte bevisas vetenskapligt. Sedd på detta sätt är Mariauppenbarelsen i Tensta ett vittnesbörd som bekräftar de syrisk-ortodoxas tro och ger ett gott hopp om deras framtid. I Zeitun ledde visionerna till en väckelse som grep hela den koptiska kyrkan och ledde till en stor förnyelse inom den. Sådant är ett starkare vittnesbörd om Guds och Guds Moders närhet till oss än aldrig så många suddiga foton.
Per Beskow 2012-09-09