Det väckte stort medieintresse när den högste ledaren för Dikasteriet för trosfrågor, kardinal Victor Fernández, i fredags den 17 maj offentliggjorde de nya normerna för bedömning av övernaturliga fenomen. I fokus stod händelser som har mycket med katolsk folkfromhet att göra, men även med kyrkopolitik. Dokumentet finns på Vatikanens webbplats via länken här
Det kan vara oförklarliga helbrägdagörelser, som troende efter en bön inför en nådabild berättat om. Därtill kommer madonnastatyer som tycks utgjuta blod eller tårar och därmed tycks tyda på en särskild form av helgonets närvaro. Det står inte riktigt klart om de därmed förbundna intrycken kanske också spelar en roll. Här är det en uppgift för respektive biskop att ingripa klargörande, framför allt för att förhindra att de troende blir offer för en bedragare.
Det blir ännu mera problematiskt om Maria uppenbarat sig för en människa och överbringat ett budskap. Då Jesus först på yttersta dagen återkommer, kan det under mellantiden bli så, att folkfromheten gärna vill se Maria som förmedlare av ett ”gudomligt budskap”. Men de kan i många fall förvränga uppenbarelserna i Bibeln eller kyrkans lära, eller ifrågasätta dem. Understundom kräver läran om Guds Moder även nya dogmer.
Det hände i Amsterdam då enligt en – självutnämnd – sierska 1945 som ”alla folks kvinna” i mer än 50 fall förkunnade att påven skulle kungöra en ny Mariadogm, enligt vilken hon skulle vara medåterlöserska [latin: coredemptrix] och förmedlare av all nåd.
Även (kyrko)politiska budskap har självutnämnda siare ibland lagt i Marias mun. Så var det förmodligen i Medjugorje, i dåvarande Jugoslavien, varvid biskopen kom i konflikt med siarna. Att berättelser av det här slaget kan sätta kyrkans läroämbete i fråga ligger nära till hands. Människor som trosvisst försäkrar att de fått omedelbara anvisningar av Guds Moder kan räkna med flera begeistrade troende än mången biskop. De blir sedan själva snabbt vördade som heliga – enär de ju haft omedelbar kontakt med ett helgon.
I syfte att reglera och begränsa sådana utslag har Vatikanen fastlagt vissa riktlinjer. Detta skedde senast 1978, men omgavs med sekretess. De enda som fick ta del av dem var biskopar och kyrkliga jurister. Om, vilket normerna föreskrev, Dikasteriet för trosfrågor hjälpt en biskop att fatta en positiv eller negativ bedömning av fenomenet, måste bidraget från Rom hållas hemligt. Konflikten mellan kyrkans ledning och de självutnämnda siarna blev följden av denna föga transparenta handläggning.
För att undvika sådana konflikter och kanalisera utbrotten av folkfromheten har Dikasteriet för trosfrågor utfärdat nya normer, som är mera flexibla och transparenta än de gamla. Det kommer att bli lättare för den lokale biskopen att i samråd med Vatikanen fälla ett kyrkligt avgörande om påstådda uppenbarelser, för eller emot. Nu behöver han inte bindande avgöra om det verkligen handlar om ett övernaturligt fenomen.
I stället kan han då efter noggrann prövning välja en av sex olika kategorier, från nihil obstat till ”fastställande av icke-övernaturlighet”, då förbundet med ett förbud. Att en uppenbarelse verkligen är övernaturlig kan endast påven avgöra och då endast i vissa undantagsfall.
Första fallet att pröva de nya reglerna på torde bli Medjugorje. Här har Vatikanen sedan länge vägrat erkänna Guds Moders ”budskap” som ett ”övernaturligt fenomen”. På grund av den stora tillströmningen av pilgrimer har man dock inte slutgiltigt vågat avgöra frågan. Nu kan den lokale biskopen med hjälp av de förfinade sex kriterierna, i samråd med Dikasteriet för trosfrågor, avgöra om bestämda inskränkningar skall utfärdas.
Kathpress 2024-05-20
Detta är en nyhetstext