av ERIK BLOHMÉ
FILMRECENSION: Small Things Like These, 2025, Regissör: Tim Mielants.
Jesus löfte till Petrus om att helvetets portar aldrig ska få makt över hans kyrka har prövats många gånger genom historien. Magdalenahemmen på Irland är tveklöst en sådan prövning.
Cillian Murphy spelar kolhandlaren Bill i ett Irland så chockerande fattigt att bara telefoner och popmusik vittnar om att året är 1985 och inte 1885. Under en rutinleverans till det lokala klostret upptäcker Bill en gravid kvinna som tvingas tillbringa natten i ett iskallt uthus. Eftersom pennalismen är uppenbar erbjuder klostrets föreståndarinna en inte obetydlig summa pengar i utbyte mot Bills tystnad, pengar som hans familj behöver när julen närmar sig. Men Bill kan inte glömma den plågade kvinnan. Pengarna bränner i fickan samtidigt som minnen av hans egen ensamstående mor väcks till liv.
Det var Murphys egen idé att filmatisera romanen Small Things Like These (2010, på svenska 2021) av Claire Keegan, som också skrivit manus tillsammans med Enda Walsh. Fröet till filmen såddes i ett samtal mellan Cillian Murphy och Matt Damon under inspelningen av Christopher Nolans film Oppenheimer, där bägge skådespelarna medverkade.
Damon erbjöd Murphy att göra filmen genom sitt eget produktionsbolag. Murphy har även tidigare medverkat i historiska dramer om Irland, inte minst The Wind That Shakes the Barley av Ken Loach, och han har ofta uttryckt ett starkt engagemang för sitt hemland och dess förflutna. Det råder inga tvivel om att Small Things Like These är en film med ett ärende.
De ökända Magdalenahemmen drevs inledningsvis i statlig regi men togs så småningom över av kvinnliga katolska ordenssällskap. Institutionerna var tänkta att fungera som både sinnessjukhus och andlig rehabilitering av ”fallna kvinnor”. Hemmen kan förstås som en kombination av statens strävan att ordna människor efter duglighet och kyrkans vilsna försök att hitta ett syfte i moderniteten.
De institutionaliserade kvinnorna var ofta prostituerade, men det kunde räcka med att vara fattig och utnyttjad för att få en plats. De intagna fick bära skulden för det irländska samhällets misär genom tvångsarbete och svältkost, under förevändningen att de ägnade sig åt botgöring. 1993 hittades en massgrav med kvarlevor från 155 kvinnor i ett Magdalenahem i Dublin. Förra året hittades kvarlevor från 796 barn och spädbarn i en avloppstank under ett gammalt Magdalenahem i staden Tuam.
Även om Magdalenahemmens vanvård står i centrum så vittnar Small Things Like These om hur övergreppen var sammanvävda med en övergripande grymhet. I handlingens bakgrund skymtar ett trasigt Irland fram, fortfarande hemsökt av en kvävande fattigdom som hänger kvar trots landets ekonomiska rehabilitering på 1960-talet. När väggarna mellan arbetsplatserna och fattighusen är papperstunna ser den utsträckta handen ut som en onödig risk. Människan du försöker dra upp ur misären skulle lika gärna kunna dra ner dig under ytan. Låt de fallna kvinnorna skylla sig själva, som Bills fru argumenterar, de är ju inte dina döttrar och därför inte ditt ansvar.
Filmens tillspetsade moraliska dilemma ger berättelsen ett sedelärande skimmer á la Charles Dickens, inte minst för att handlingen äger rum under juletid. När realism och moralism möts framför den teaterliknande scenografin uppstår känslan av att betrakta en pjäs. Handlingens lågmälda händelseutveckling gestaltas genom skådespel och bilder snarare än dialog. Det känns både traditionellt och uppfriskande i en samtid där manus ofta får bära hela handlingen av rädsla för att förlora tittare till konkurrerande skärmar.
Kamerans blick vilar tålmodigt i sina miljöer, scenerna förlitar sig på den naturalistiska dialogen och skådespelarnas kroppsspråk säger mer än deras repliker. Filmens kostym har ägnats en särskild omsorg, Cillian Murphys hår glänser av kol och kläderna är periodiskt korrekta på ett otrendigt och trovärdigt vis. Filmen är stundtals väl konventionell, men alltid välgjord och ambitiös. Filmskaparna vet sina begränsningar och håller sig innanför dem.
Small Things Like These är trots sitt mörka ämne ingen nattsvart historia. I stället uttrycker filmen en förhoppning om människors förmåga att följa sitt eget samvete och hjälpa de utsatta också när det kostar individuell status och framgång. När kyrkan imiterar samhällets obarmhärtiga sociala strukturer i stället för att möta människor med kärlek så dör inte kärleken, utan den tar andra vägar. Förr eller senare tar någon det första osäkra steget mot rättvisa. Även utanför kyrkan liknar det ett mirakel.
Erik Blohmé 2025-12-01
Detta är en filmrecension.