av SIMEON B. GLOGER O.S.B.
Dormition Abbey, Jerusalem
En statusrapport från Heliga landet efter vapenvilan: två års krig bakom oss – jul framför oss
Vårt romerskt-katolska benediktinkloster ligger på Sionberget, söder om Gamla stadens murar och mycket nära platsen för den sista nattvarden. Nattvardssalen (Övre salen), som befinner sig 30 meter från fönstren i munkarnas celler, är själva den plats där den kristna kyrkan först samlades. Men vårt kloster och vår abbotskyrka har ett namn med en annan betydelse: Dormitio Beatæ Mariæ Virginis – Den saliga jungfrun Marias insomnande. I enlighet med en gammal tradition och i enlighet med katolsk tro var det på just denna plats som Maria, Guds Moder, blev upptagen till himlen med kropp och själ. Detta kan ha hänt när alla apostlarna var samlade så som det beskrivs i Apostlagärningarnas femtonde kapitel.
Enligt de bibliska berättelserna är Övre salen också platsen där Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Joh 13), där han visade sig som uppstånden för de tolv apostlarna (Joh 20:19–29) och platsen för pingstundret (Apg 2:1–13). Eftersom endast fem kristna gudstjänster om året är tillåtna i själva den Övre salen så firas de olika bibliska händelserna i vår klosterkyrka. Vi har till exempel ett pingstaltare i vår krypta till åminnelse av hur den helige Ande kom ner och varje år på Pingstdagen firar den latinske patriarken av Jerusalem en festlig gudstjänst i vår kyrka.
Allt detta gör tillsammans att vi är en av de viktigaste kyrkorna i Jerusalem och en av de viktigaste platserna för Mariakult i Heliga landet. Åren före pandemin kunde vi ta emot 800–900 besökare och pilgrimer varje dag. Förutom att vi är en pilgrimsplats – vi lever också av gåvor och av inkomster från vår kafeteria och vår souvenirbutik – så är vårt kloster också platsen för många olika kulturella manifestationer, såsom körkonserter och utställningar. Vi är också ett andligt hem för många tyska (katoliker) som bor här och vi är en plats för möten och utbyte mellan människor som bryr sig om fred och försoning, ekumenik och interreligiös dialog.
Det har blivit tydligt under de senaste två åren – främst beroende på frånvaron av pilgrimer och besöksgrupper – att den kristna närvaron har minskat mycket, som överallt i den Gamla staden, åtminstone på ett synligt sätt. Särskilt på Sionberget möter vi också en växande och aggressiv national-religiös form av judendom. Särskilt betydelsefull är kung Davids grav, som ligger just under den Övre salen. Själva graven, som arkeologer har tidsbestämt till korsfarartiden, är en viktig böneplats för judiska troende och har blivit en ortodox synagoga. Dess betydelse som judisk böneplats växte i betydelse mellan 1948 och 1967, när Jerusalem var delat i en västlig israelisk del och en östlig jordansk, vilket innebar att den västra muren, judendomens heligaste plats, var oåtkomlig för judiska troende. Sionberget, med Davids grav, blev därför den plats som åtminstone geografiskt var närmast Tempelberget och västra muren.
Till detta kommer att den national-religiösa idén om ett ”Storisrael” är nära förbundet med traditioner kring David. Han var själva idealbilden av en judisk kung och regerade alltså, om vi följer den bibliska historien, över ett område som inte endast innefattar dagens Israel utan också Västbanken, alltså Palestina. I språkbruken bland national-religiösa och inom bosättarrörelsen kallas dessa områden för Judeen och Samarien. Mot denna bakgrund blir det klart att David blir nära förbunden med en nationalistisk, högerinriktad berättelse. Kung Davids grav, som alltså ligger i omedelbar närhet av vårt kloster, blir framför allt besökt och hedrad av dessa grupper. Den stora minskningen av kristna pilgrimer under de senaste åren kan ha passat dem bra. Hela Sionberget verkar få en alltmer judisk karaktär i sitt dagliga utseende.
Vi få benediktinmunkar, just nu är vi sex, som bor här intill en handfull franciskaner i sitt kloster och några få armeniska munkar spelar ju inte någon stor roll som kristna invånare på Sionberget. Och det faktum att Sionberget är framför allt en kristen gravplats för alla olika kyrkor döljs från förbipasserandes blickar av den höga mur som skiljer de grek-ortodoxa, armeniska, romerskt-katolska och anglikanska kyrkogårdarna från de kringliggande gatorna och gångarna.
Med sitt höga klocktorn och sin imponerade kyrka är vårt kloster en av de mest iögonfallande byggnaderna i stadens siluett, och en av de högsta. Fem gånger om dagen ringer våra kyrkklockor och kallar oss munkar till bön. Denna visuella och akustiska ”överhöghet” står i viss kontrast till den nutida starka judiska närvaron på Sionberget som har varit så påtaglig de senaste två åren. Nu med vapenvilan, som har visat hoppingivande tecken och skapat en lugnare atmosfär under sina första veckor, hoppas vi också att kristna pilgrimer och besöksgrupper alltmer ska visa sin närvaro. De är viktiga för att visa att Sionberget, med sina betydelsefulla bibliska traditioner, också är en kristen pilgrimsplats.
Slutligen är också kung Davids grav, som alltså ligger direkt under Övre salen, en plats som kristna vördar. Kanske borde också kung David återupptäckas som ett kristet helgon. Enligt den tradition som judar och kristna delar ledde kungens musikaliska talang till att han skrev många av psalmerna i psaltaren. På grund av detta har han blivit skyddshelgon för sångare, musiker och poeter. I det latinska patriarkatet i Jerusalem finns en fast tradition att fira den 16 december som festdag för den helige David och alla heliga förfäder till Jesus. Vördnad av kung David finns också belagd i protestantisk luthersk tradition: enligt Lutheran Church-Missouri Synod firas han den 29 december.
Vi benediktinmunkar som lever nära kung Davids begravningsplats vill på ett särskilt sätt förbinda oss med hans födelseplats som ju också är Jesu födelseplats. Därför ger vi oss iväg till fots tidigt på morgonen den 25 december och bär med oss en rulle med namnen på dem som vi särskilt ska be för i födelsegrottan i Bethlehem. Att få fira jul i det Heliga landet är en gåva. Inte bara för vår klostergemenskap utan också för dem som kan fira helgerna här med oss. Med åren har detta därför blivit inte endast en gåva utan också en mycket vacker uppgift. Många människor vet att efter midnattsmässan i vår klosterkyrka ger vi oss av till fots till Bethlehem, precis som herdarna gjorde, som den unge David kanske gjorde på sin tid. På denna nattliga pilgrimsvandring förenar sig många med oss och de bär med sig människor och intentioner att be för. Sådant som vi vill be för under denna särskilda natt och på det särskilda ställe som Födelsekyrkan är.
Med åren har vi givit denna upplevelse en viss struktur. Numera samlar vi namnen på alla dem som ledsagar oss, på plats eller i tanke, i en skriftrulle. Rubriken för vår julkampanj är därför: ”Vi bär ditt namn till Bethlehem på julnatten.” Och vi har gjort det till en vana att använda vår namn-kampanj till att vara en varm inbjudan till gåvor. Dessa gåvor är till glädje för vår gemenskap i våra olika uppgifter. Framför allt använder vi dem för att stödja sociala projekt och institutioner i Bethlehem: skolor för barn med handikapp, barnhem, daghem, yrkesskolor för ungdomar med handikapp och familjeprojekt. Anslut er till vår bönegemenskap!
Simeon B. Gloger O.S.B. 2025-11-19
Översättning från engelskan: Björn Hjalmarsson
Webbplats för tyska benediktinmunkar i Dormition Abbey finns här