En stat med många nationaliteter
Nigeria är en multietnisk stat, som med sina över 400 nationaliteter och 144 miljoner invånare är en av de folkrikaste staterna i Afrika. Den gränsar i väster mot Benin, i norr mot Niger och Tchad samt i öster mot Kamerun.
Den sociala situationen i landet präglas av extrem fattigdom. Den förväntade medellivslängden uppgår till 45 år. Inom de av britterna uppdragna gränserna finns en förvånansvärd mångfald av etniska grupper, som talar 248 olika språk.2
Flertalet nigerianer hör till någon av de tre stora etniska grupperna hausa, igbo och yoruba. På grund av landets etniska hetereogenitet beskrivs Nigeria ofta också som ett land som är sammansatt av talrika nationaliteter och som fortfarande måste hitta sin väg till enhet.
Den anglikanske biskopen av Akure, Emmanuel Gbonigi, skriver med tanke på sitt hemland:
”Vi är ingen nation. Nigeria är ingen nation. Det är en stat sammansatt av många nationer. Yoruba är en nation. Hausa är en nation. Fulani är en nation. Gwari är en nation. Edo är en nation. Igbo är en nation – det finns så många nationer! Men när alla dessa nationer förs samman, så blir de en stat, en stat sammansatt av många nationer.”3
Förutom den etniska heterogeniteten präglas Nigeria också av befolkningens olika religioner. Det är dock svårt att hitta pålitliga siffror över det nigerianska samhällets religiösa sammansättning, eftersom det sedan flera decennier inte är tillåtet att samla in uppgifter om etnisk och religiös tillhörighet inom ramen för officiella folkräkningar. Den senaste räkningen som innehöll dessa uppgifter genomfördes 1963. Då utgjorde den muslimska befolkningen 47 procent och den kristna befolkningen 35 procent. 18 procent räknades till andra religioner. I aktuella uppskattningar utgår man ifrån att befolkningsandelen har förskjutits till islams fördel: medan andelen muslimer uppskattas till 50 procent anges andelen kristna till 40 procent och anhängarna av andra religioner till 10 procent. De flesta nigerianska muslimer är sunniter (över 70 procent). Shiiterna bor i huvudsak i Sokoto-regionen.
Islam infördes redan under 1000-talet i Bornu-riket, som låg sydväst om Tchad-sjön, och utbredde sig under 1100-talet i västlig riktning, där några mindre hausa-stadsstater antog den islamiska religionen. Under Mansa Musas tid som ledare för Mali-riket, nådde islam under början av 1300-talet slutligen också yoruba-stammen i sydvästra Nigeria. Under den så kallade fulani-jihaden erövrade den lärde Usman dan Fodio (1754–1817) i början av 1800-talet ytterligare hausa-stater och trängde vidare in i Kameruns norra delar. Även Nigerias norra delar och ”midja” islamiserades.
Södra Nigeria ser tillbaka på en självständig och från islamiseringen oavhängig religionshistoria. Där förkunnades den kristna tron till en början av europeiska missionärer, men med liten verkan, men senare spreds den av befriade kristna slavar med påtagligt större framgång. Dessa ”emanciperade slavar” reste från Amerika via Freetown (Sierra Leone) tillbaka till Afrika och spred sin nya tro i det gamla hemlandet. På så sätt rörde sig den kristna missionen utmed de befriade slavarnas hemvägar.
Enhet i religiös heterogenitet
Idag präglas Nigeria av sin etniska och religiösa heterogenitet. Även om mötena mellan kristendom och islam vid första anblicken framtvingar oförsonliga motsättningar, visar det sig dock i all sin olikhet finnas förvånande paralleller i religiositeten hos landets muslimer och kristna. Detta visas på övertygande sätt av Religionsmonitor 2008 som har samlat in data för Nigeria.4
Vid tidpunkten för undersökningen bekände sig 52 procent av de tillfrågade till kristendomen och 48 procent till islam. Dessa resultat avviker visserligen något ifrån de nuvarande uppskattningarna av den religiösa fördelningen i landet, men de speglar ändå på ett ungefär den jämnstarka närvaron av de båda majoritetsreligionerna i landet. Uppgifterna visar att Nigeria, i jämförelse med de andra 20 länderna, i vilka undersökningen genomfördes parallellt, är det land som mest präglas av religiositeten: ”Landet verkar vara helt genomdränkt av religion och tycks med dessa siffror bekräfta det utbredda talesättet att afrikanen är religiös ’av naturen’.”5
Missbrukad religion
Samtidigt som de nigerianska muslimerna och de kristna med tanke på sin styrka (exempelvis tron på ett liv efter döden) uppvisar förvånansvärt tydliga paralleller, skakas landet ständigt av skenbart religiöst motiverade konflikter. Således fastslår Klaus Hock i sin analys av resultaten av Religionsmonitor 2008 beträffande läget i Nigeria: ”Hamnar religionen i spänningsfältet för politiskt agerande, lämpar den sig … alltid utmärkt för agitation och för mobilisering av anhängarna inom de andra trosgemenskaperna.”6 Även ärkebiskopen av Jos, Ignatius Kaigama betonar:
”Politiker och andra vet: vill du nå en nigerians själ, använd då religionen. Om folk vill få uppmärksamhet, då är religionen det enklaste sättet.”7
Denna bedömning delas även av ärkebiskop Kaigamas gode vän, emiren av Wase, Alhaji Abdullahi Haruder Maikano, som instämmande tillägger: ”De ger det hela en religiös prägel, för att dölja sin politiska agenda.”8
Egentligen hade de svåra konflikterna under 1980-talet, då det framför allt i norra Nigeria förekom många våldsdåd, till att börja med inte någon särskilt religiös bakgrund. Det handlade om en ”explosiv blandning av ekonomiska, politiska, sociala, etniska men också religiösa faktorer, som i en viss konstellation lät de rent samhällsmässiga konflikterna eskalera, vilket ledde till en våldsexplosion.”9 När sedan den islamiska rätten, sharia, infördes i tolv av 19 nordnigerianska delstater år 1999, gavs de olika samhällskonflikterna en religiös förklädnad.
Protester mot sharia
De kristna i norr och andra icke-muslimer som lever i dessa delstater, känner sig genom införandet av sharia skrämda och berövade sina rättigheter. Diskrimineringen börjar ofta redan vid det offentliga tillhandahållandet av vatten, elektricitet och gator, där de kristna missgynnas. Dessutom försvåras de kristnas tillgång till medierna. Till exempel reducerar radio- och tv-bolagen de kristnas sändningstider. Kristen annonsering förbjuds helt enkelt. Vidare exproprieras och rivs kyrkor under förevändning att området behövs för vägbyggen eller andra offentliga intressen. Då erbjuds varken flytthjälp eller ersättning för de förstörda kyrkorna. Dessutom förvägras kristna i många regioner rätten att äga fastigheter. Som en reaktion på införandet av sharia liksom det åtföljande våldet upphäver den katolska biskopskonferensen i Nigeria sin stämma och brännmärker orättvisan:
”Där sharia införs som deltstatslagstiftning känner många nigerianer att de har fått sina rättigheter kränkta. På grund av sharialagarna har tusentals nigerianer tvingats lämna sina arbetsplatser och sina bostäder, med höga kostnader och förluster för de enskilda. Många ortsbor har ingen möjlighet att flytta. Andra åter lider helt enkelt i det tysta, eftersom de är för fattiga för att flytta. De har inte heller kraft att kräva ett legalt skadestånd. Införandet av sharialagstiftningen betraktar vi som i alla stycken oansvarigt och oacceptabelt.”10
Därutöver karakteriserar biskoparna sharia som ett hot mot Nigerias nationella enhet. De menar att en nationell konferens, baserad på en verklig federalism, behöver sammankallas, för att påbörja en dialog som kan bidra till nationens enhet. I tydliga ordalag kräver biskoparna:
”För ansträngningarna för ett demokratiskt klimat och önskan om att bygga en nationell enhet på grundval av en äkta federalism skulle en nationell konferens vara av betydelse. En sådan konferens kan dock endast lyckas om den har företrädare för hela folket, vilka representerar alla delar av Nigeria, kvinnor och män, fattiga och rika, inte endast genom att samla ledare, som redan misslyckats med att återuppbygga nationen. Vi är övertygade om att den sanna federalismen erkänner enheten i mångfalden och varje nigerians rätt att kunna arbeta och bo var som helst i Nigeria.”11
Men det är inte bara katoliker som vänder sig mot islamiseringen av den nigerianska lagstiftningen.12 I juli 2000 ägde ett möte rum i Lagos mellan Pan-igbo-föreningen (Ohaneze, Ndigbo), Pan-yoruba-föreningen (Afanifere) och föreningen för Nigerdeltat. I dess pressmeddelande heter det: ”Så länge sharia-frågan inte är löst kommer detta land inte att leva i fred. Under sådana omständigheter kan varken vidareutveckling eller varaktig demokrati få fotfäste i det här landet.”13
Samhälleliga utmaningar
Även om konflikterna i Nigeria idag oftast äger rum i en religiös skepnad, har de ändå helt andra orsaker. Dessa har sitt ursprung så sent som i början av 1800-talet, när europeiska makter för 125 år sedan vid en Kongokonferensen i Berlin (som inleddes den 15 november 1884) fastställde Afrikas gränser med en linjal och vid gränsdragningen inte lät sig styras av etniska sammanhang utan uteslutande av europeiska maktambitioner. Den då inskrivna etniska heterogeniteten utgör en ständig smittorisk när de sociala motsättningarna leder till spänningar i samhället.
Således har det under Nigerias gemensamma historia uppstått förbehåll mellan medlemmarna i olika etniska grupper, förbehåll som framför allt i kristider vuxit ännu mer. Exempelvis odlar de igbo-talande nigerianerna idag en misstänksamhet gentemot resten av landet, som går tillbaka till Biafrakriget, som skakade landet mellan 1967 och 1970. Yorubafolket är än idag förbittrade över incidenterna vid valen 1993, som senare annullerades, varefter, enligt yorubas åsikt, följde förföljelse och marginalisering av yorubafolket. Även människorna i det så kallade Middle Belt känner sig marginaliserade och i bästa fall som ett bihang till landet. Människorna i Nigerdeltat, som förfogar över stora oljeresurser, klagar över att man utarmar landet och berövar folket de rika naturtillgångarna, som ofta exploateras av utländska företag. De muslimska hausa- och fulani-medlemmarna i norra Nigeria klagar däremot på kristendomens utbredning i deras region, som de vill bevara som traditionellt muslimskt område.
Denna mångfacetterade enorma konfliktpotential ökar än mer genom att fattigdomen i landet växer. Jämfört med 1990, då redan 33 procent av nigerianerna levde under fattigdomsgränsen, har andelen utfattiga av befolkningen idag mer än fördubblats, så att 70 procent år 2008 levde i fattigdom. Samtidigt har en minoritet som lyckats bli enormt rik utvecklats i landet – framför allt genom statliga intäkter från oljeindustrin. Särskilt den unga generationen är drabbad av sociala spänningar: Omkring 60 procent av ungdomarna är arbetslösa. Många människor utvecklar på grund av sin utsatta livssituation ett stort mått av våldsbenägenhet; många sjunker ner i kriminalitet. Utöver detta förgiftas samexistensen mellan olika etniska grupper i Nigeria av bestickning och korruption. Biskoparna uppmanade därför år 2005 till förbön mot korruption och bestickning i Nigeria och de berör detta sår i samhället, när de i år tar öppen ställning emot detta:
”Den korruption och stöld av offentliga medel som, trots vårt upprop till bön, fortfarande äger rum med oförminskad styrka har tvingat vårt land på knä. Detta märks till exempel i infrastrukturens sammanbrott i landet, i icke-fungerande välfärdsinrättningar, i det växande antalet arbetslösa, och i den ökande kriminaliteten.”14
Kyrkan som fredsstiftare
De kontroverser som hotar att slita sönder Nigeria är snarare konflikter om tillgången till ekonomiska resurser, social tillhörighet och politisk makt än religiösa motsättningar. Översikten över den religiösa situationen i landet visar att religion i en multietnisk stat kan missbrukas för att dölja samhälleliga konflikter och för att radikalisera befolkningen.15 Men befolkningens religiositet utgör också en chans till befrielse för detta heterogena land. Denna slutsats delar även Klaus Hock i sin analys av resultaten av Religionsmonitor 2008:
”Det beror i det stora hela taget på den socio-ekonomiska kontexten i vilka former den samhälleliga praxisen kan transformera apokalyptiska föreställningar. Dessa rymmer en dynamisk mobiliseringspotential, som kan leda till en politisk radikalisering – men också till en spiritualisering och ett förinnerligande, vilket kanske till och med kan ge avgörande impulser till att övervinna hopplösa samhällskonflikter.”16
George Ehusani, mångårig ledare för den nigerianska biskopskonferensen, ser i den interreligiösa dialogen i Nigeria en stor fredsskapande potential. Här vänder han sig framför allt till de ansvariga inom den katolska kyrkan och betonar:
”Med den andra Afrikasynoden för ögonen borde den nigerianska kyrkan vända sig till alla nigerianer med förslaget att leva i förlåtelse. Kyrkan måste vara en föregångare inom fredsprocessen och i arbetet med att på nytt bygga upp vår nation. Varje kristen i Nigeria borde då få erfara stöd för att ta sin del av detta ansvar; på så vis kan vi övervinna de tyngande gamla antipatierna, splittringarna och våldsdåden; kyrkoledarna borde kunna skapa mekanismer för detta och ange vägar vidare; då kommer alla de olika folkslagen i Nigeria att inse att vår historia har fört oss samman som en familj med ett gemensamt öde: Vi måste skapa de yttre förutsättningarna för ett gemensamt liv och arbete i fred. Som ett nödvändigt gott exempel måste det också inom kyrkan vara möjligt att låta rättvisa råda. Kyrkoledarna måste uppfatta sitt uppdrag på ett ansvarsmedvetet sätt, de måste undvika varje form av nepotism och etnisk inskränkthet. De värden och de ideal som de predikar måste vara synliga i deras handlingar. På så vis blir de barnmorskor för ett rättvisare och fredligare Nigeria.”17
På liknande sätt uttrycker sig också ärkebiskopen av Kaduna, Matthew Mandoso Ndagoso, med tanke på den andra Afrikasynoden i oktober:
”Afrikasynodens tema … erinrar oss om att Gud har upprättat oss som kyrka, för att vi ska kunna vara den heliggörande enhetens sakrament, synligt för alla. I ett längre perspektiv uppmanar oss temat, att som enhetens sakrament bevisa evangeliet i vårt liv, i vilket vi uppenbarar Guds makt i Kristus för världen, river ner alla barriärer, vare sig de är av etnisk, religiös eller politisk natur … Och att vi i ett land som vårt, som är hemsökt av konflikter och splittring, är uppmanade och skyldiga att avge ett gemensamt vittnesbörd om försoning, rättvisa och fred.”18
Utmaningen för kyrkan i Nigeria låter sig formuleras i enkla ord, vilka dock för det mesta endast kommer att kunna genomföras i mycket små steg: ”Saliga de som håller fred” (Matt 5:9).
Klaus Vellguth
Artikelförfattaren är professor i missionsvetenskap vid Philosophische-Theologische Hochschule Vallendar, Tyskland.
Artikeln var publicerad i Stimmen der Zeit nr 10/2009 och i Signum 8 / 2009.
Noter
1 Synod of Bishops, II Special Assembly for Africa, the Church in Africa in Reconciliation, Justice and Peace: ”You are the salt of the earth … You are the light of the world” (Mt 5:13–14). Lineamenta (Vatican City 2006) 14.
2 Jfr M. Chukwama: Nigerian Politics and the Role of Religion (Bonn 1985) 39.
3 ”E. Gbonigi: The Interview with the Anglican Bishop of Akure Diocese in Nigeria” i Daily Sun 2008-12-31.
4 Religionsmonitor 2008, utgiven av Die Bertelsmann Stiftung (Gütersloh 2008).
5 K. Hock: ”Die Allgegenwart des Religiösen: Religiosität in Nigeria” i Woran glaubt die Welt? Analysen und Kommentare zum Religionsmonitor 2008. Utgiven av Die Bertelsmann Stiftung (Gütersloh 2009) 279–311, 282.
6 Ibid. 304.
7 B. Tibutzy: Selig, die Frieden stiften. Utgiven av Missio (Aachen 2009). 9.
8 Ibid.
9 Hock (not 5) 281.
10 Slutkommuniké från nigerianska biskopskonferensens första plenarmöte i Abudja 2001, vid Pope John Paul Catholic Centre in Abudja 519 mars, utg. av. CBCN Publications (Abudja 2001).
11 Jfr ibid.
12 Offentliggöranden från Hudson-institutet utgår ifrån att shariakrisen kostade mer än 60 000 människor livet, de flesta kristna.
13 Tell Newspaper (Lagos), 2000-07-24, 24.
14 Slutkommuniké från nigerianska biskopskonferensens första plenarmöte i Abudja, 9–14 mars 2009, utg. av CBCN Publications (Abudja 2009).
15 Jfr B. J. Soares: Muslim-Christian Encounters in Africa (Leiden 2006).
16 Hock (not 5) 303.
17 G. Ehusani: ”Frieden und Versöhnung in Nigeria” i Selig, die Frieden stiften (not 7) 6.
18 M. Man-oso Ndagoso: ”Uns ist das Wort der Versöhnung anvertraut” i Forum Weltkirche 128 (2009) häfte 4, 23–27, 27.