av MINNA SALMINEN KARLSSON
– Sexuella trakasserier handlar inte enbart om maktförhållanden på individnivå.
Mitt i de vanliga, lågintensiva diskussionerna om sådana jämställdhetsmål som lika löner för likvärdiga arbeten eller ökad andel kvinnor i bolagsstyrelser har vi sedan några veckor upplevt en skräll. Hittills har tusentals kvinnor världen runt och inte minst i Sverige utnyttjat interneterans barrikader, Facebook och Twitter, för att kräva något så självklart som rätten till kroppens integritet.
#metoo-kampanjen har väckt västvärlden, som varit tvingad att se något som funnits där hela tiden, men som betraktats som så naturligt att det för det mesta inte varit värt att diskuteras: det sätt som framför allt pojkar och män använder sexualitet till att utöva makt över framför allt flickor och kvinnor. Det har kunnat ses i skolor, där pojkars närgångenhet gentemot flickor och intrång på flickors integritet alltför ofta har ursäktats med att det alltid varit så. Pojkar är omogna, eller de är bara för blyga för att visa sitt intresse och sin uppskattning på andra sätt. Och pojkar har vuxit och blivit män som kunnat bete sig på samma sätt på arbetsplatser utan att någon har reagerat. Ty när den utsatta kvinnan inte har reagerat själv, har det varit bekvämast att anta att hon ändå inte har tagit det hela så allvarligt. Och för egen del har hon ofta tvingats till tystnad, eftersom mannen som trakasserat vanligen haft en maktställning.
Fenomenet är alltså inte nytt. Om våra mormödrar och deras mödrar skulle kunna twittra från sin himmel, skulle de förmodligen kunna bidra till kampanjen med liknande berättelser – åtminstone de som hört till de mindre bemedlade samhällsklasserna. Det har alltid funnits människor med ett maktövertag – om än aldrig så litet – som använt gränsöverskridande kroppsliga närmanden för att bekräfta sin makt, både inför sig själva och för att hålla den andra på plats.
Nionde budordet, enligt Katolska kyrkans katekes, lyder: ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru.” Det visar på två av de grundvalar i vårt samhälle som gör mäns trakasserier av kvinnor möjliga. Visst kan man säga att budet formulerades i ett helt annat samhälle och att relationerna mellan män och kvinnor har förändrats åtskilligt sedan dess. Men att trakasserier i dag är så vanliga och så självklara att de först nu lyfts upp till ytan visar att en hel del av det gamla fortlever.
För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp. För kvinnorna har detta inneburit att de internaliserat som sin plikt att underlätta för männen att hålla gränser genom att inte utmana med klädsel eller beteende och att strategiskt navigera samspelet så att det skall bli möjligt att sätta en gräns, att säga ett nej som förhoppningsvis respekteras. Flera våldtäktsmål har uppmärksammats just därför att de haft denna plikt som utgångspunkt så att den våldtagna kvinnans beteende har nagelfarits, snarare än den förövande mannens.
För män har denna uppfattning om den manliga sexuella driften inneburit att de kunnat känna sig ha rätt att betrakta kvinnor som sexuella objekt, som potentiella tillfredsställare av sexuella begär. Detta innebär inte att alla män eller ens majoriteten av män har betraktat kvinnor så här. Även om de flesta kvinnor har blivit sexuellt trakasserade, så innebär det inte att de flesta män har ägnat sig åt att trakassera kvinnor. Men för de män som av olika skäl har haft ett behov av att understryka sin makt har uppfattningen om den manliga sexualiteten erbjudit ett medel.
För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas. Vi tror officiellt inte längre på att individuella män kan äga individuella kvinnor. Men sexuella trakasserier handlar inte enbart om maktförhållanden på individnivå. De fall som #metoo-kampanjen har bragt i dagen har ofta handlat om trakasserier på arbetsplatser. De är förknippade med det faktum att män lättare ser andra män som kollegor och potentiella medarbetare, medan kvinnorna lätt förblir osynliga eller ses som assistenter. Då kan kvinnors inträde på det som männen lärt sig att betrakta som sina revirområden (i extremfallet kvinnors deltagande i alla slags sammanhang där formell eller informell makt utövas) vara ett hot. Kvinnor skall inte agera, särskilt inte med makt. Ett sätt är då att tydligt behandla kvinnor som kroppar. Den individuella kvinnan blir en del av kvinnosläktet som får ägas och ska hållas på plats.
På ytan kan #metoo-inläggen handla om en tv-profils eller filmstjärnas egendomliga sätt att visa uppskattning för sina kvinnliga medarbetare. Det kan handla om hans omättliga sexuella begär och hans oförståelse för att hans beteende verkligen inte välkomnas av dem det berör. Att växa upp i ett samhälle där alla människors lika värdighet visserligen hyllas men inte är en del av den moraliska kompassen och där virilitet fortfarande ses som ett av de avgörande tecknen på maskulinitet kan leda individer fel. Om #metoo får olika samhälleliga aktörer att reagera och fastslå att sexuella trakasserier är fel, så blir det kanske aningen lättare för andra individer att inte göra samma misstag.
Inläggen på #metoo avslutas ofta med konstaterandet att man aldrig berättat detta för någon. Möjligen har man pratat om detta med sina bästa väninnor. Många kvinnor har velat glömma. Många har skämts. Och om man berättar, särskilt om händelser i arbetslivet – då avslöjar man sig som just det som man blivit degraderad till, en kropp i stället för en likvärdig människa. Det som #metoo-kampanjen framför allt kan åstadkomma är att visa att det är en maktutövning som pågår. Genom att det är så många kvinnor som reagerar blir det tydligt att det som för en individ kan vara en hand innanför kläderna eller en ovälkommen kyss är ett samhällsfenomen. Den individuella erfarenheten är en del av något större – ett sätt att utöva och bevara makt.
För oss som kristna i dag räcker det inte att följa de tio budorden. Vi har också fått en vision, ett evangelium, om ett samhälle där alla människor, män såväl som kvinnor, ser varandra som likvärdiga och unika individer, skapade och älskade av Gud till både kropp och själ, och vi har ett uppdrag att arbeta för att förverkliga denna vision. #metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.