av MINNA SALMINEN KARLSSON
… handlade diskussionen om i Uppsala universitets Humanistiska teater en kväll i november. Vad blir slutsatsen när en professor i teologisk etik (Elena Namli), en docent i statsvetenskap (Sofia Näsström) och en överrabbin (Ute Steyer) diskuterar ovannämnda fråga i den svenska kontexten?
Något klart svar på frågan gavs givetvis inte, utifrån deltagarnas olika utgångspunkter. Elena Namli betonade i sin inledning nödvändigheten av både religionskritik och ett erkännande av religionerna som en kraft även i dagens politiska liv. I anslutning till kvällens tema läste hon hela Marx citat om folkets opium:
”Det religiösa eländet är på en och samma gång ett uttryck för det verkliga eländet och en protest mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos den hjärtlösa världen, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”
Det är alltså inte Marx (utan senare Lenin) som ser religionen som något som trycks på ”folket” utifrån. För honom är religionen ”folkets” förtvivlade sätt att protestera mot världens hjärtlöshet. Tankarna vandrar lätt till den betydelse som väckelserörelserna haft i uppbyggnaden av folkhemmet, vilket Elena Namli också nämnde. Hon konstaterade att religionen i Sverige i dag praktiseras utanför demokratin, eftersom den är hänvisad till den individuella, privata sfären.
Sofia Näsström ställde sig mer tveksam till religionens betydelse. Hon frågade sig vilka av religionens innehåll, praktiker, organisationer och symboler egentligen skulle kunna berika det svenska samhället. Kanske har Sverige blivit en av världens främsta jämlika välfärdsstater just på grund av att vi också är bland världens mest sekulariserade stater? Det är kanske bristen på religion som fått svenskarna att agera och skapa välfärdsparadiset på jorden. Sofia Näsström kunde se att religionens organisering till exempel när det gäller social biståndsverksamhet fyller en funktion i ett krackelerande välfärdssamhälle, men ansåg också att det är beklagligt när statens ansvar överflyttas och rättigheter blir till allmosor.
Mot detta reagerade Ute Steyer, som hävdade att både inom judendom och islam är det bistånd till de fattiga som religionen föreskriver – inte allmosor utan just en rättighet. Hon reagerade också mot den svenska religionsfriheten, i betydelsen frihet från religion, och beklagade bristen på förståelse för historia, samtidsfenomen och olika befolkningsgruppers livserfarenheter och den därpå följande enögdheten i lösandet av olika, stora och små, samtidsproblem. Ett rent konkret exempel på det sätt som religionsfriheten inskränker vissa befolkningsgruppers religiösa liv gav hon i påpekandet att placeringen av sådana viktiga händelser som till exempel högskoleprovet inte tar hänsyn till andra religiösa högtider än de kristna (att placera högskoleprovet på juldagen är otänkbart, däremot kan man tänka sig att placera det på Eid al-fitr).
Vad kunde dessa olika utgångspunkter enas om? Framför allt vikten av att det sker en demokratisk dialog mellan olika röster. Såväl religion som religionslöshet är livsåskådningar, och liksom olika livsåskådningar är representerade i samhället, och bör de också vara representerade på jämlika villkor i det politiska rummet. Att det kan bli krockar mellan olika livsåskådningar är inget att till varje pris försöka undvika: att försöka buffra och lagstifta bort skärningspunkter innebär allt som oftast att minoriteter, religiösa och andra, får maka på sig. När diskussionen har tystnat och alla är överens, då är det fara å färde för demokratin.
Men att hålla en demokratisk diskussion levande är svårt. Som Elena Namli påpekade, måste man kunna tänka på flera saker på samma gång. Religion och religionsfrihet på individnivå kan vara något annat än religion på samhällsnivå. Ibland är användningen av hijab en individs val och även ett politiskt uttryck, ibland är den påtvingad av en familj och en patriarkal kultur. Om man ser religionen som ett helt enhetligt värdesystem som alla dess anhängare erkänner sig till, kan man från statens sida vara rädd för den som en politisk drivkraft. Om man däremot ser den som en livsåskådning som innebär olika drivkrafter (eller brist på drivkraft) för olika människor, blir det både mer komplicerat och mer intressant att inkludera individer med denna livsåskådning i det politiska samtalet.
Mer precist kom också diskussionen in på det som gemensamt ansågs vara en bristvara i det svenska samhället, och som alla religionerna på ett eller annat sätt representerar: både individuellt och kollektivt ansvar. Att svenskarna är bra på att känna till rättigheter, men att det är sämre ställt med det ansvar och de plikter som är nödvändiga för att andras rättigheter – till dräglig inkomst, bostad, meningsfull samhällsuppgift genom arbete eller på annat sätt – skall bli tillgodosedda.
Ute Steyer konstaterade att i Sverige citerar man gärna lösryckta avsnitt av olika mänskliga rättighetsdeklarationer, men att sammanfattande diskussioner kring hur dessa rättigheter förhåller sig till aktuella samhällsförhållanden och hur de kan eller inte kan förvekligas lyser med sin frånvaro. I religionen såg även Sofia Näsström en motvikt mot den individualism som med neoliberalismen alltmer har tagit sig in i och hotar demokratin, även om hon utifrån sin utgångspunkt inte såg religion som det primära svaret för de hot som individualismen utgör. Hon menade att religionen och demokratin båda har spelat rollen av att man kollektivt har hanterat livets osäkerhet, i stället för att lämna individer ensamma att hantera ödets nycker, men att demokratin i den nyliberala staten allt mindre lyckas uppfylla denna uppgift.
När individualismen gör att man tappar tron på demokratin, söker sig människorna till något annat, till exempel populism eller olika religiösa rörelser. Att populistiska krafter utgör ett hot för demokratin var alla överens om och att dessa krafter också lierar sig med vissa religiösa strömningar är problematiskt. Men att det fungerar, menade Ute Steyer, beror också på friheten från religion: eftersom kunskaperna om alla religioner är så bristfälliga, finns det dåligt med motkrafter för de populistiska grupperingar som förstärker sina budskap med sina egna varianter av religiösa motiv.
När blir då religionen ett hot? Ute Steyers svar är att det sker när religionen gör anspråk på den absoluta sanningen och har makt. Livsåskådningen religionsfrihet gjorde något enstaka absoluta sanningsanspråk även under kvällens debatt, när det var dags för publiken att delta i diskussionen. Men i det stora hela var debatten ett exempel på just det slags demokratiska samtal där olika utgångspunkter närmar sig samma frågor och lyssnar till varandra.
Minna Salminen Karlsson 2018-11-22