av MARTA VYSOCHANSKA
Nunnan – 25 år i kloster. Regissör: Maud Nycander. TriArt Film, 2025. Biopremiär den 29 augusti 2025.
FILMRECENSION
När Maud Nycander 2007 släppte sin dokumentär Nunnan var det många som för första gången hörde namnet Marta Cavallin, den unga gymnasisten som vid nitton års ålder gick in i karmelitklostret i Glumslöv. Där, bakom murarna, började hennes liv som syster Maria av Bebådelsen. Den första filmen blev något av en liten sensation. Den fångade en ung kvinnas ovanliga val, men också en familjs reaktioner på att en älskad dotter och syster på sätt och vis ”försvann” – för att leva ett liv i bön, avskildhet och lydnad.
Nu, tjugofem år senare, återkommer Nycander med Nunnan – 25 år i kloster. Filmen är både en uppföljning och en fördjupning. Den växlar mellan bilder från klostret och scener från familjelivet hemma hos Cavallins, som blivit ett eget litet universum i svensk dokumentärhistoria. Vi får följa Martas syskon, syskonbarn och föräldrar, deras reaktioner då och nu, deras längtan och saknad, men också deras humor, värme och ibland ambivalenta förhållande till Martas livsval. Det är ett porträtt som blir större än Marta själv. Här ryms vardagslivet på den skånska gården, om omvändelser och prästkallelser, om kärlekshistorier och syskon som flyttat utomlands. Och mitt i detta står Marta som en stadig punkt, men också som människa av kött och blod, med känslor, humor och bekymmer, inte som en avlägsen helgonfigur.
Filmen har sin början i den mängd frågor som Maud Nycander fått under åren efter första dokumentären: ”Hur har Marta det? Hur mår hon? Vad tänker hon nu?” Kanske var det just därför som en uppföljare kändes nödvändig. Men den kom inte till av sig själv. Karmelitklostren är inte kända för att släppa in filmkameror hur som helst. Dessutom, berättar Marta, hade hon själv under många år bett Gud och helgonen om vägledning innan hon till slut bad om ett tecken från Thérèse av Lisieux: Visa mig två rosor – då vet jag att jag ska säga ja. Så kom rosorna, via syskonbarnen, och filmen blev av.
Vi får följa Marta och hennes familj genom intervjuer, arkivbilder och nya inspelningar. Där är brodern som en gång levde bohemiskt liv i Paris men som nu är familjefar på Österlen – med en fru som han faktiskt träffade tack vare Marta, som från sitt klosterliv ändå på något märkligt sätt tog plats i syskonens liv. Där är lillebrodern som i första filmen grät över sin saknade syster men nu är vuxen, bosatt i USA, med en tro och ett liv som formats också av hennes förböner.
Det fina med filmen är att den inte enbart stannar vid Martas liv i klostret. Den berättar också om familjen Cavallin, om deras ovanliga men varma hem med egen gård, kapell och dagliga tideböner. Vi får höra om deras tro, om hur vissa syskon känt sig främmande för Martas beslut, andra helt självklart förstått det. Filmen är på så sätt ett familjeporträtt lika mycket som ett klosterporträtt.
Särskilt fint blir det när hon berättar om förbönen för världen. Systrarna har varken tidningar, radio eller tv – dock internet i ytterst begränsad omfattning – men varje dag ber de för människor och samhällen de aldrig mött. En anonym förbön blir deras sätt att dela världens bördor. I en tid av informationströtthet känns det nästan radikalt. Det blir ett ögonblick av oväntad närhet mellan det slutna klostret och den öppna världen.
Nunnan – 25 år i kloster hade kunnat bli en nostalgisk tillbakablick eller ett exotiskt reportage om ”de som lever annorlunda”. I stället blir den en film som talar rakt in i vår tid. För bakom berättelsen om Marta och hennes familj finns också en större historia. Vi lever i en sekulariserad tid där tro ofta framställs som något udda eller till och med suspekt. Men samtidigt ser vi, inte minst bland unga, en växande nyfikenhet på andlighet, bön och stillhet. Klosterhelger blir fullbokade, reträtter lockar fler deltagare och intresset för kristen tro ökar på oväntade håll. Kanske har pandemier, klimatkriser och en alltmer splittrad offentlighet fått människor att längta efter något djupare än det ständiga informationsflödet.
I det sammanhanget blir filmen nästan profetisk. Den visar att klosterlivet inte är en flykt från världen, utan ett annat sätt att vara i världen. När Marta ber för sina syskon, när hon följer deras liv på avstånd, när hon berättar om förbönerna för samhälle och världshändelser – då blir det tydligt att hennes liv inte är en sorts död, som vissa syskon först upplevde det, utan en annan form av närvaro.
Filmen väjer också för de enkla svaren. Syskonen uttrycker olika reaktioner: stolthet, saknad, ibland oförståelse. Marta själv talar öppet om sin längtan, sina prövningar och sin humor. Det är långt från bilden av den stränga nunnan bakom galler. Här möter vi en människa som älskar sin familj, som skrattar, som oroar sig, som ber – men som valt en väg som de flesta av oss inte förstår.
Som film betraktad är Nunnan – 25 år i kloster både lågmäld och rik. Den har inte action eller dramatik i vanlig mening, men den fångar något som är större än yttre händelser: tidens gång, livsvalens tyngd, relationernas djup. Fotot är stillsamt, ibland nästan meditativt. Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan då och nu, mellan gården, klostret och världen utanför.
Det jag själv uppskattar mest är helhetsbilden. Vi får Marta, men vi får också syskonen, barnbarnen, klostret, familjegården, svenskarnas fördomar, Karmelitordens historia. Allt vävs samman till ett porträtt som känns varmt, ärligt och respektfullt. Jag gillar också att filmen inte moraliserar. Den försöker inte sälja in klosterlivet som lösningen på allt, men den förminskar det heller inte. Den bara visar och låter oss som tittare dra våra egna slutsatser.
Och för mig blir slutsatsen tydlig: detta är en film som behövs just nu. När världen skriker efter uppmärksamhet visar den på stillheten. När många är rädda för religion visar den tron som en källa till glädje och mänsklighet. När individualismen dominerar visar den ett liv i gemenskap, om än bakom gallret.
Marta Cavallin, moder Maria av Bebådelsen, framstår inte som en legend utan som en syster, dotter, faster och vän som råkar befinna sig bakom klostermurar men vars hjärta är vidöppet för både Gud och människor.
Det är också en film som vågar visa att tron inte gör människor perfekta. Marta själv säger att det inte är stillheten som är svårast, utan snarare allt som pågår i människans inre. Att leva i bön betyder inte att slippa kamp, utan snarare att möta den på ett djupare plan.
För mig blev filmen som en påminnelse om att det finns många sätt att leva ett rikt liv. Och ibland behöver vi, som Maud Nycander, bara stanna upp, titta, lyssna och kanske ana något av det heliga mitt i det alldeles vardagliga.
Se den. Inte för att förstå allt, utan för att låta dig beröras.
Marta Vysochanska 2025-08-27
Student i ekonomi- & redovisningskonsult vid IHM Business School och ordförande för studentgruppen i S:t Lars katolska församling i Uppsala.
Detta är en opinionstext.