Under två dagar, 19 och 20 augusti, kunde hela Sverige se hur Kiruna kyrka gav sig ut på vandring och under två hela dagar förflyttade sig oändligt långsamt till sin nya plats. På grund av gruvans expansion var man tvungen att flytta kyrkan men också resten av stadens centrum. SVT direktsände hela den långa kyrkflytten. Ännu kan man se på SVT Play hur denna 40 meter breda, fyrkantiga och rödmålade träkyrka transporteras genom staden. Kyrkan byggdes 1909–1912 efter Gustaf Wickmans ritningar med inspiration från norska stavkyrkor och samiska tältkåtor. Dess profil är triangulär från alla fyra sidor på grund av det branta korsröstade sadeltaket, som kröns av en hög spira. Flytten var en verklig bragd. Kyrkan lyftes upp från grunden och placerades för transporten på ett slags 40 meter bred vagn med 28 axlar. Det tog två dagar att flytta kyrkan fem kilometer, med en medelhastighet på 0,5 km i timmen om man inte räknar med stoppen. Särskilt njutbar är den uppsnabbade videon på SVT Play där man ser hela flytten på mindre än en minut.
Den katolskt bevandrade kom osökt att tänka på hur den heliga familjens hus i Nasaret flyttades till Loreto i Mellanitalien i slutet av 1200-talet. Också den gången handlade det om att rädda en helig byggnad, den gången undan förstörelse från muslimerna som fördrivit korsfararna från Heliga Landet. Enligt en berättelse bars huset av änglar över Medelhavet. Enligt en mer realistisk berättelse transporterades stenarna med ett fartyg med hjälp av adelsfamiljen Angelos med bysantiskt ursprung.
Tanken går också till flytten av templen i Abu Simbel i Egypten 1964–1968 för att rädda dem undan översvämningen som följde på bygget av Assuandammen. Också där handlade det om att plocka ned sten för sten för att bygga upp dem på en annan plats.
Det kan man nämligen göra om man är noggrann. Det var de bägge arkitekter som efter Greklands självständighet i början av 1800-talet återuppbyggde det lilla Niketemplet på Akropolis i Aten. Det handlade inte om att flytta byggnaden utan om att återfinna alla dess stenblock som på 1600-talet återanvänts av turkarna som utfyllnadsmaterial i platån uppe på Akropolis. Genom otroligt noggranna uppmätningar av alla dess lösa block kunde den danske arkitekten Hans Christian Hansen och den preussiske arkitekten Eduard Schaubert förstå hur de skulle fogas ihop. I alla fall nästan. Niketemplet har nämligen byggts om två gånger, 1930 och 2002, efter den första återuppbyggnaden 1831. Hur som helst återskapades så detta lilla joniska tempel som en symbol för den återuppståndna grekiska identiteten, och återuppbyggnaden genomfördes inte bara av den lokala grekiska gemenskapen utan genom ett stort internationellt engagemang, för det klassiska arvet angick hela den dåvarande europeiska världen.
Och det är väl därför man flyttar byggnader – för att de säger något. De byggnader som är värda att räddas, flyttas och återuppbyggas är ofta de man kallar monument. Ordet monument kommer av det latinska verbet moneo, att förmana. Ett monument är en byggnad som talar, som har något att säga till gemenskapen och till samhället. De monumentala byggnadernas roll för samhället har diskuterats alltmer i modern arkitekturhistorisk forskning. En monumental byggnad visar att den angår gemenskapen genom överdrivet fin design, stora dimensioner, exklusiva och varaktiga byggnadsmaterial eller liknande markeringar. I Kiruna måste man flytta på hela stadscentrum, och där fick kyrkan inte saknas. På Svenska Kyrkans hemsida kan man läsa att det handlade om att ”bevara det kyrkliga kulturminnet Kiruna kyrka för framtiden”. I framtiden får alltså Kiruna kyrka inte saknas. Hela samhället, ja kanske hela Sverige, deltog på olika sätt i flytten för att visa att det var meningsfullt, att det angick Sverige, inte bara den lokala kristna församlingen. När kyrkan var framme firades det med ett uppträdande av Carola Häggqvist och med att kungen drack den första koppen kaffe i vad som blev världens största kyrkkaffe någonsin med 3 187 utdelade kaffekoppar.
Olle Brandt 2025-08-23
Detta är en opinionstext. Alla åsikter är skribentens egna.