av LAPO LAPPIN
Nu i lördags, den 3 oktober, vigdes trappistmunken Erik Varden till biskop av Trondheims katolska stift. Stiftet, som innefattar litet mer än 16 000 katoliker, har varit utan en egen biskop i mer än tio år. Den 46-årige Erik Varden var tidigare abbot för klostret Mount Saint Bernard i Leicester i England. Han är den första norskfödda biskopen för Trondheims stift i modern tid.
Att ta sig in på själva biskopsvigningen var inte helt lätt. Jag fick överleva tio dagars karantän i den trönderska vildmarken för att sedan förhandla mig in hos en ytterst skeptisk arrangör. Jag berättade vad jag hette och hur jag hade fått en biljett till biskopsvigningen. Men mitt namn fanns inte på gästlistan, och inte heller bland biljetthögarna. Därför ringde han till sin chef, och beskrev situationen på väldigt bekymrad tyska.
”Det är något väldigt lurigt på gång här, alltså. Ja, det är bara någon kille som precis har kommit ur kyrkan och vill ha en biljett. Han står inte ens på listan! Och han påstår att någon har gett en biljett till honom, och den snubben står inte ens på listan! Någon som heter Varden…” Därefter följde en lång tystnad. Två minuter senare fick jag en personlig inbjudan i handen, komplett med sigill, vapen och allt.
Biskopsvigningen ägde rum den följande dagen. Solen värmde försiktigt upp den krispiga morgonluften. Ceremonin inleddes med en procession från S:t Olav, den moderna katolska domkyrkan, till den medeltida Nidarosdomen, på andra sidan vägen. Efter en röd fana med den helige Olav tågade de många religiösa ordnarna i stiftet: birgittiner, cisterciensmunkar och nunnor, samt en uppsjö av präster. Längst bak stod biskop electus tillsammans med biskoparna av Tromsö, Oslo och Köpenhamn.
På grund av den pågående pandemin har Norge ett tak på tvåhundra personer i samma lokal, långt under Nidarosdomens egentliga kapacitet. Trots detta kändes domkyrkan allt utom tom. Den var snarare fylld av en elektrisk stämning. Ytterligare åskådare var samlade i S:t Olavs katolska domkyrka, samt på parkeringen utanför och de följde gudstjänsten på en storskärm. Andra deltog från sina hem via nätet.
Intåget i Nidarosdomen var i sig något historiskt. Den sista katolska biskopsvigningen i Nidarosdomen ägde rum 1537, innan reformationen. Det var ett tecken på gott ekumeniskt samarbete med den Norska kyrkan, som förutom katedralen hade bidragit också med både körer och organist. Vikten av ekumeniskt engagemang underströks flera gånger, både av biskop Bernt Eidsvig (Oslo stift), och den tillträdande biskopen Erik Varden.
Denna ekumeniska inställning speglas också i mottot som den nya biskopen har valt. Det är ett citat från påven Gregorius den store: coram fratribus intellexi, vilket betyder ”ansikte mot ansikte med mina bröder”, förstod jag. Den följande dagen, under pontifikalmässan i S:t Olavs domkyrka, berättade biskopen bakgrunden till mottot. Han snubblade över orden dagen efter han fick beskedet att påven Franciskus hade utnämnt honom till biskop. Gregorius menade att många av de ställen i Bibeln som framstod som dunkla plötsligt blev uppenbara för honom när de lästes i kyrkan med sina medbröder runtomkring. Biskop Varden själv påminde oss om detta under lördagens ceremoni, att en biskopsvigning inte handlar om individen som blir biskop, utan om hans bröder och systrar – om församlingen som får en ny herde.
Under söndagens predikan förklarade den nyvigde biskopen att den helige Gregorius är en betydelsefull inspirationskälla, särskilt hans tankar om ödmjukhet och ledarskap. Precis som Gregorius vill Erik Varden förbli munk trots att han har blivit biskop. Munk är något han är på djupet, en kallelse han beskriver som en vilja till att vara kristen på ett konsistent vis. En djup monastisk andlighet genomsyrar Erik Vardens liv och verk, vilket inte minst lyser igenom i hans uppmärksammade bok Allt som är värt att minnas, som också utkommit på svenska.
Den helige Benedikt skrev att humilitas (ödmjukheten, jordnärheten) är nyckeln till alla andra dygder. Han påminner om evangeliets ord: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 14:11). I enlighet med detta, smed Erik Varden inga storslagna planer för framtiden. ”Det jag främst vill är att lära känna er”, sa han.
Trots den enkla begynnelsen – eller snarare just på grund av den – kan man nästan känna sädesfröet till något stort. Det kanske vittnar om en förnyelse som åter kommer att blåsa liv i Tröndelags klosterruiner, inte bara i form av pulserande religiösa kommuniteter, utan genom en blomstring av en monastisk andlighet i alla stiftets hörn.
Lapo Lappin 2020-10-05
Detta är en nyhetstext med inslag av egna reflektioner.