KJELL BLÜCKERT
Kognitionsforskare lär oss att bland det svåraste som finns är avinlärning. Vi traskar lätt på i samma gamla invanda hjulspår, brukar man säga med en gammaldags formulering. I sin uppfordrande appell i tidningen Dagen gör bokförläggaren och prästen i Svenska kyrkan Per Åkerlund ett liknande konstaterande: ”Förmodligen är omvändelse från splittring den svåraste av alla reformer. Århundraden av propaganda och misstänkliggöranden måste redas ut och förlåtas.” Han skriver om förberedelserna för Svenska kyrkans reformationsjubileum 1517/2017 under rubriken ”Låt oss bli en helhet – efter 500 år”. ”Tänk om vi 2017 kunde sätta den bortre parentesen för den splittring av kyrkan som tog sin början för femhundra år sedan”, lyder Åkerlunds förhoppning.
Åkerlund skriver vackert om att inte välja ut en del på helhetens bekostnad, om att inte grunda ett kyrkosamfund på en människa (exempelvis Martin Luther). Han skriver generöst om katolikers betydande roll i svensk kristenhet i dag. Man önskar gärna att hans drömmar och vackra bilder skulle vara och bli sanna. Därför vore det av stort värde om Åkerlund fortsatte och formulerade sig kring det som han inte har tid för i sin appell.
Finns det verkligen något i det reformatoriska arvet som är värt att föra vidare? Det kan väl knappast vara paroller som Skriften allena eller Tron allena. De är ju överspelade. Vad har den lutherska reformationen att erbjuda som den tridentinska reformationen inte gav?
Åkerlund skriver om ”det andliga landskap där praktiserande kristna i Svenska kyrkan lever”, ett landskap som genomsyras av katolsk och ortodox spiritualitet. Är det verkligen så? Om det är så, varför har detta inte burit frukt i form av katolsk moral- och pastoralteologi? Eller menar Åkerlund att accepterandet av abort, eutanasi, samkönade äktenskap, urskiljningslös praxis med omgifte, saft i stället för vin i mässan, lekmannademokrati i lärofrågor och individualismen som överideologi är de moderna frukter som de reformatoriska samfunden har att erbjuda oss andra? Det tror jag knappast. Men kanske är det lekmannaansvar och en fördjupad diskussion om jämställdhet i kyrkan. Eller?
Vi ser fram mot hur den lutherska reformationen kommer att firas. Vi katoliker kommer säkert att bli utmanade, irriterade och förvånat glada. Åkerlund har förvisso rätt när han skriver: ”Historien visar att utan återkommande reformer hade kyrkan förtvinat.” Men vi får inte naivt glömma bort att det också finns deformation.
Kjell Blückert 2013-02-12
https://www.dagen.se/webbdebatt/lat-oss-bli-en-helhet-efter-500-ar/