OLSSON, STIG
Många vuxna känner sig i dag vilsna i sin vuxenroll. Hur mycket kan och bör föräldern anlita sin auktoritet som vuxen i relation till sina barn eller läraren i relation till sina elever? Med utgångspunkt i den franska intellektuella författaren Simone Weils tänkande diskuterar artikeln begreppen lydnad och auktoritet.
Ett samhälle är ett nätverk av relationer. Några upprättas mellan jämbördiga parter, medan det i andra finns en obalans. Det är sådana där parterna är ojämlika. I demokratiska samhällen betonar vi det särskilda värdet av jämlikhet. Det är normen för den goda relationen. Jämlikhet bör eftersträvas som en konsekvens av vår tro på alla människors lika värde.
Det är svårt att finna några vägande argument mot strävan efter jämlikhet. Förtryck förekommer ju i varierande grad i alla samhällen. Det kan vara öppet och polisiärt som i diktaturstater. Det kan röra sig om samhällen med ett inbyggt förtryck av etniska minoriteter. Förtrycket kan ha stöd i lagen eller vara olagligt. Det kan bestå i en öppen eller maskerad ekonomisk livegenskap. Ibland blir förtrycket nästan omärkligt som i klasskillnader i dagens demokratier, där visserligen alla medborgare är jämlika, men några är mer jämlika än andra. Sådant samhälleligt förtryck bör alltid bekämpas. Det hindrar och förminskar människan. Relationer som kunde och borde ha upprättats mellan vuxna myndiga människor har ersatts av en situation, där den ena parten fråntagits eller frånsagt sig sin rätt och sin skyldighet att svara för sina egna beslut och handlingar.
Samtidigt som vi fullt ut bör erkänna värdet av jämlikhet, måste vi inse att några bärande relationer i samhället utspelas mellan faktiskt ojämlika parter. Det gäller i första hand mellan föräldrar och barn, samt mellan lärare och elever. Dessa relationer är ojämlika. Det är ett elementärt faktum att det tar många år för ett barn att bli en vuxen. Under den tiden behöver det särskild omsorg. Det måste finnas uppmärksamma vuxna som är beredda att fatta beslut i barnets ställe och att leda det fram till de stadier i livet där det mognar till eget vidgat ansvarstagande. Det åtagandet ger föräldrar och lärare en särskilda auktoritet i förhållande till barnet. Det är alltså inte en relation mellan likar. Förr sade man att barnet skulle lära sig att lyda. Så säger man inte numera. Åtminstone inte så högt att någon hör det. Det förändrar emellertid inte själva det grundfaktum att det inte rör sig om en relation mellan jämlika parter. Det varken kan eller bör vara det.
Sedan några årtionden finns det en uttalad strävan att vidga demokratibegreppet till att gälla även för relationer mellan föräldrar och barn, respektive mellan lärare och elever. En sådan utvidgning har sina problematiska sidor och utgår ibland från rent felaktiga antaganden. Risken är uppenbar att det enda man åstadkommer är förvirring. Man låtsas demokrati och jämlikhet där ingen verklig jämlikhet finns. Och inte heller kan finnas. En faktisk och ofrånkomlig obalans skall döljas så att den inte märks. Ur en sådan låtsaslek, där de vuxna abdikerar från sitt vuxenansvar, kan inget gott komma. Det skapar bara en bakvänd situation, där det av ideologiska skäl blir omöjligt att beskriva dessa relationer just så som de faktiskt är – ojämlika. Det bakomliggande problemet är förstås att begrepp som lydnad och auktoritet har blivit så missbrukade att de i det närmaste har blivit oanvändbara för oss. Men innan de försvinner helt ur det gängse vardagsspråket kan det finnas skäl att lyssna uppmärksamt till vad de har att säga.
Begreppen lydnad, auktoritet och jämlikhet blev i början av 1940-talet omsorgsfullt genomlysta i några skrifter av Simone Weil, en fransk intellektuell. Under årtionden hade hon varit en engagerad debattör på vänsterkanten, driven av ett brinnande patos för frihet och rättvisa. Hennes samhällskritik var skarp och klarsynt. Nu, 1943, i ett kritiskt skede i det europeiska kriget, får hennes analyser en särskild skärpa. Den franska exilregeringen i London har gett henne ett uppdrag hon tar till sig som en förpliktelse. Man behöver en analys av bakgrunden till det uppkomna läget och några riktlinjer som underlag för fortsatta diskussioner om det framtida Europas återuppbyggnad. Om det här kriget skall vara värt priset, om det skall vara annat och mer än ett i raden av de otaliga europeiska krigen, om det skall vara ett rättfärdigtkrig, då måste det finnas verklig substans i de ideal som man strider för. Simone Weil vet att hon inte har lång tid kvar att leva. Analysen måste gå direkt på det väsentliga. Hon vet också att ingen kommer att ta det hon säger på allvar. Därför kan hon vara helt sanningsenlig, mycket precis och rakt på sak. Övliga hänsyn får vika. En del av hennes anteckningar kring ”det europeiska tillståndet” finns samlade i den postumt utgivna volymen Att slå rot.
För Simone Weil är det uppenbart att nazismens triumfer inte var en tillfällig olyckshändelse. De var snarare ett symptom på en utarmning som under sekler förlamat Europa. Människor hade blivit andligt undernärda. Man hade bekänt sig till frihet, jämlikhet och rättvisa, men dessa begrepp hade blivit missförstådda och förvanskade. Elementära andliga behov hade fördunklats eller blivit åsidosatta. Ett av dessa elementära behov är lydnad.
Visst låter det konstigt i våra demokratiska öron: ett behov av att lyda. Att vilja bejaka det behovet verkar suspekt. Där har ju alla sorters auktoritära rörelser sin chans och grogrund, i vårt behov av att lyda. För visst är det väl så att förtryck och orättvisor i sista hand bygger på vår fatala benägenhet att lyda order? Efter kriget har lydnad haft dåligt anseende.
Just här inför Simone Weil en avgörande distinktion. Lydnad är ett elementärt andligt behov. Som sådant är det något gott. Att lyda innebär att underordna sig en auktoritet. Detta underordnande måste emellertid ske genom fritt samtycke. Endast så kan lydnad ge näring. Motsatsen till lydnad är inte motstånd utan undfallenhet. Att ge efter för tvång eller hot om tvång blockerar vår möjlighet att lyda. När vi handlar som om vårt fria samtycke vore ovidkommande, då tillfogas vi en svår skada. I värsta fall förlamar den vår förmåga att överskrida den avgrund som skiljer tvång från fritt samtycke.
Simone Weil sammanfattar läget i Europa 1943: ”Det finns tusentals tecken som visar att vår tids människor sedan länge varit utsvultna på lydnad. Men just detta har man använt sig av för att bjuda dem slaveri.” Det kan vara värt att fråga sig om hennes omdöme inte äger sin giltighet även i våra dagar.
”Fritt samtycke” är det öppnande begreppet i hennes analyser. För henne är det ett omistligt inslag i människans metafysiska bestämmelse. Det kan inte upphävas så länge människan är människa. Inte heller Gud tar sig in bakvägen i vårt liv förbi vårt samtycke. Människan blir tillfrågad. Hennes eget svar avgör saken.
Fritt samtycke, vad betyder det idag i vårt demokratiska samhälle? Det borde ju vara det bestämmande inslaget i mänskliga relationer kan man tycka, men så är det inte. De dominerande sekulära tankesystem som har monterat ner föreställningen om människans metafysiska bestämmelse har samtidigt monterat ner hennes möjlighet till fritt samtycke. Mänskligt samtycke har degraderats till en handelsvara som bjuds ut bland andra varor på marknaden. Kostnaden för vårt fria samtycke motsvaras av de summor som PR-företagen omsätter för att manipulera oss så effektivt att vi inte märker det. Dessa tankesystem tar människans samtycke med en axelryckning och öppnar därigenom vägen till en ny och svåråtkomlig form av förtryck. En form av förtryck som säger oss: Ditt samtycke är ovidkommande!
Simone Weils analys vänder ut och in på våra vedertagna begrepp. Hon gör en riskabel koppling mellan lydnad och fritt samtycke. Att lyda är att frivilligt underordna sig en äkta auktoritet. Det är att frivilligt bli den underordnade i en ojämlik relation. Men bristande jämlikhet är inte i sig själv en form av förtryck, inte så länge båda parter fullt ut bekräftar att deras relation vilar på bådas samtycke. De bekräftar att det samtycket är absolut och okränkbart. Så uppkommer en situation där det inte är kränkande att vara i underläge och vara behövande. I sin analys hittar Simone Weil tillbaka till det ursprung där begreppet ”lyda” betyder att lyssna uppmärksamt. Att lyda är precis detta: att lyssna, att vara uppmärksam.
Simone Weils tankar äger en särskild giltighet i relationen mellan vuxna och barn. Ett barns första rörelser röjer en förväntan att bli besvarade. Det skall finnas någon där, en motpart som hör och ser och svarar. Barnet har ett elementärt behov av att lära sig lyda, lära sig att uppmärksamt lyssna på de svar som det får från den andre. Hos den vuxne föräldern väcks då normalt ett behov av att lyssna av barnet och lära sig att besvara barnets förväntan. Det som nu i bästa fall tar form är en känslig samverkan, ett ömsesidigt avlyssnande av varandras frågor och svar. Relationen mellan barn och förälder växer genom detta ömsesidiga lyssnande.
Det är just på denna punkt, när det gäller kriterierna för denna ömsesidiga samverkan mellan vuxna och barn, som många vuxna känner sig vilsna idag. Hur mycket kan och bör man anlita sin eventuella vuxenauktoritet? Är det inte bättre att låta barnen själva pröva sig fram? Olika modetrender avlöser varandra, men egentligen finns det inga glasklara generella formler att luta sig mot. För att relationen mellan en vuxen och ett barn skall utvecklas stabilt, krävs att den vuxne vet hur länge och på vad sätt han eller hon skall stanna kvar som den auktoritet och det stöd som barnet behöver. Om man stannar för länge och i en alltför dominerande position blir man ett hinder för barnet att växa. Om man alltför snart avsäger sig sin vuxenauktoritet, blir det ett svek som också hindrar barnet att växa. Vad som är det rätta måttet kan bara avgöras från fall till fall. Ansvaret för detta vilar på den vuxnes axlar. Därför gäller det att lära sig att lyssna uppmärksamt. Att bli lyhörd för den andre.
Publicerad 2006 i nummer 8