av gästkrönikör PER MAGNUS JOHANSSON
Enbart den som fått möjligheten att lita på en annan människa kan tillåta sig att vara osäker. Att trovärdigt tillstå ”jag vet inte”, ”jag känner mig osäker” kan föra med sig en känsla av frihet. Han eller hon har en meningsbärande erfarenhet av att vara osäker i sitt sökande, liksom av hur ovisshet efter mödosamt arbete har förvandlats till en ökad grad av visshet. Den enskilde bärs upp av en ryggrad av tillit. För den som har levt i en alltför otrygg och opålitlig värld är behovet av i överkant entydiga svar och rigida tankesystem naturligt. Det tycks som om de auktoritära ideologierna har fungerat, och fortfarande fungerar, som en källa till illusorisk trygghet för många. De fyller en psykologisk funktion och stärker dem i sin egen övertygelse om hur världen ser ut och vad den är i behov av. Den formen av fundamentalistiskt tänkande ser vi numera i flera sammanhang; den dogmatiska entydighetens triumf. Den återfinns till höger, i mitten och till vänster.
Ett barn som vet att det har en grundmurad plats i en familj är privilegierat. Föräldrakärleken och förmågan att vara en auktoritet är grunden för att föräldern ansvarsfullt skall kunna uppfostra sitt barn. Ingen förälder har rätt att ifrågasätta det självklara och det en gång för alltid givna; barnet kan inte uteslutas från sitt ursprung eller sin tillhörighet. Det skapas i barnet en inre trygghet av att det från födseln fått en genealogisk plats. Många upplever sig vara utan hemvist. Att främlingsfientligheten återerövrat en sådan framskjuten plats vilar också på att otaliga människor känner sig marginaliserade. De föreställer sig att en exkludering av främlingen skulle göra deras egen plats tryggare. Forskning har visat att denna diskriminerande idé saknar grund.
Behovet av tillit är även avgörande i lärandeprocessen, till exempel i utbytet mellan en doktorand och en handledare. Den senare har uppgiften att utbilda och konstruktivt kritisera doktoranden. Doktoranden måste utgå från att avhandlingsarbetet kommer att föras i land. Den institutionella platsen bör förutsättas vara solid. Om inget exceptionellt och oförutsägbart inträffar avslutas samarbetet med att de båda har lärt sig något nytt som de inte hade tillgång till innan avhandlingsarbetet påbörjades. Efter den officiella disputationen fortsätter det oändliga äventyret med att försöka förvärva ny kunskap. Inte sällan glömmer vi att människan är en gåtfull varelse. Föreställningen om att det finns evidens för hur man skall begripa den komplexa människan och hennes existentiella utsatthet har olyckligtvis blivit den rådande uppfattningen.
Tilliten exkluderar inte osäkerheten, utan det är snarare tilliten som möjliggör den. Att våga lita på den andre leder inte sällan till att man också kan lita på sig själv. Att ha en livsbejakande erfarenhet av att befinna sig i ovisshet ger en tilltro till livet. Man minns sin egen villrådighet och förstår att osäkerheten tillhör människans livsvillkor.
Ge dig ut i världen och möt det okända; lita på att det institutionella ramverket finns kvar. Låt oss försöka prioritera det trevande sökandet efter kunskap. Den osäkra framtiden är vår.
20
Per Magnus Johansson är docent i idéhistoria, psykoanalytiker, författare och chefredaktör för Arche.
ur Signum nr 7/2026, s. 3.